Europarådets Minoritetsspråkskonvention fastställdes 1992. År 2000 ratificerades konventionen av Sverige, och år 2009 bestämdes i Språklagen vilka språk som är minoritetsspråk i Sverige. Flera europeiska stater har som en konsekvens av konventionen undersökt vilka språkvarieteter som har funnits i de respektive staterna, och i många fall har detta lett till att dialekter av majoritetsspråket har uppgraderats till minoritetsspråk och därmed erhållit visst stöd från det allmänna för att trygga språkets överlevnad. Några exempel är kasjubiska i Polen, lågskotska i Storbritannien och aragonska i Spanien. Sverige utgör dock ett undantag – förutom de erkända minoritetsspråken, som samtliga är typologiskt olika svenska, har enbart svenska språkstatus i Sverige. Men varför är det så – varför bara svenska? En genomgång av förberedelserna inför ratificerandet av stadgan ger ett svar på frågan. De viktigaste hållpunkterna i utvecklingen är: Europarådets Minoritetsspråkskonvention 1992, tillsättningen av en minoritetsspråkskommitté 1995, Hyltenstams expertutlåtande (1996), SOU 1997:192, Hyltenstam (1999), proposition 2008/09:158 samt SOU 2008:26 Värna språken.

I föredraget går jag igenom dessa hållpunkter och visar att frågan om huruvida vissa språkvarieteter som traditionellt har betraktats som dialekter möjligen bör ges språkstatus inte har utretts. Vidare hävdar jag att argumenten mot att inkludera ”folkmålen” i SOU 1997:192 är uppenbart problematiska.

Det är tydligt att Sverige, i motsats till övriga länder som ratificerat konventionen, inte utgår från en språkvetenskaplig definition av termen minoritetsspråk utan snarare tolkar termen som ’ett språk som talas av en nationell minoritet’. Detta framgår bland annat på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter:

”Huvudsyftet med minoritetsspråkskonventionen är att skydda Europas kulturella mångfald. Minoritetsspråkskonventionen bygger på insikten att det i dag finns ett stort antal minoriteter som lever i Europa och att vissa av dessa minoriteters språk hotar att försvinna.”

På denna webbplats anges också att det finns en gräns för hur många talare ett språk ska ha för att erkännas som minoritetsspråk, trots att någon sådan begränsning inte nämns i konventionen. Detta påpekas redan i kommittédirektivet från 1995 (SOU 1997:192, bil. 1, sid. 279): ”Hur många människor som måste tala ett minoritetsspråk eller hur stor andel av befolkningen i ett land som måste tala språket för att det skall anses som ett minoritetsspråk anges inte i konventionen.”

I föredraget tar jag också i korthet upp en fallstudie, nämligen läget för älvdalska. Det lokala engagemanget för älvdalska är mycket starkt, och Europarådets expertkommitté har i sina rapporter om hur konventionen tillämpas i Sverige regelbundet påpekat att älvdalskans lingvistiska status bör undersökas. 2016 fick älvdalska en egen språkkod av SIL International, trots att Institutet för språk och folkminnen vände sig mot detta, och inte mindre än fyra riksdagsmotioner om att erkänna älvdalska som ett språk ligger för närvarande i väntan på beredning (en från MP, en från C och två från SD).

Avslutningsvis argumenterar jag för att det vore både rimligt och önskvärt att initiera en undersökning av den dialektala variationen i Sverige för att i likhet med många andra europeiska stater identifiera språkvarieteter som på språkvetenskapliga grunder eventuellt skulle kunna betraktas som regionala minoritetsspråk eller landsdelsspråk.

Referenser

Hyltenstam, Kenneth, 1996b. Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om meänkielis status som eget språk. Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO 1995:03. Stockholm: Centrum för tvåspråkighetsforskning.

Hyltenstam, Kenneth. 1999 (red.). Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv. Lund: Studentlitteratur.

Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, 30/3 2017. http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/europaradet/europeisk-stadga-om-landsdels-eller-minoritetssprak

SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/sou-1997-192-d3_GLB3192d3

SOU 2008:26. Värna språken – förslag till språklag. http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens- offentliga-utredningar/2008/03/sou-200826/

Språklag 2009. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk- forfattningssamling/spraklag-2009600_sfs-2009-600