Genom ratificeringen av barnkonventionen har såväl den svenska som den tyska staten åtagit sig att undantagslöst garantera barns rättigheter. En grundläggande konventionsprincip är barnets bästa (art. 3, 1 st.) som i nationella asylprocesser visserligen beaktas men inte ensamt är avgörande för bedömningen av en ansökan om asyl. De facto missgynnar de högsta behöriga domstolarnas domar flyktingbarn i båda länderna oftast, och ifrågasätter därmed principens bindande verkan på nationell nivå.

Målet med mitt doktorandprojekt är att studera hur flyktingbarnets bästa har rättfärdigats språkligt i svenska och tyska högsta domstolarnas vägledande domar de senaste tio åren. I detta syfte grundar sig studien på den systemisk-funktionella grammatiken – en teori om språkets förmåga att realisera betydelse i olika typer av diskurser. Den socialsemiotiska förklaringsramen möjliggör antagandet att beslutfattare intar en aktiv roll i tillämplig lagstiftning som blir synlig i domar av gällande rätt. Fokus ligger på de asymmetriska maktförhållanden som språkligt (åter)skapas mellan asylsökande barn och behöriga statliga myndigheter.

Två parallella textkorpusar sammanställs, annoteras manuellt med hänsyn till ideationella och interpersonella variabler och analyseras både kvantitativt och kvalitativt. Möjliga skillnader gällande språkliga rättfärdigandestrategier i sista instansernas domar identifieras och diskuteras. Vilka betydelser konstrueras och vilka intressen verbaliseras när flyktingbarnets bästa rättfärdigas? Ges principen lika stor vikt inom alla rättsfall eller finns det skillnader mellan beslut som rör ensamkommande och barn som ansöker tillsammans med sin familj, mellan beviljanden och avslag och över tid? Dessa och liknande nyckelfrågor betonar beslutfattarnas roll som centrala aktörer i etablerad rättspraxis och understryker således även vikten av ytterligare lingvistisk forskning inom och mellan nationell(a) jurisdiktion(er).