I detta föredrag presenterar jag resultat av en undersökning av bruket av naturbesjälning och personifikation i multimodala sakprosatexter om naturens abstrakta processer med yngre barn som målgrupp och i ett jämförelsematerial av populärvetenskapliga texter med vuxna som målgrupp. Undersökningen är ett led i att studera begreppsbildning som meningsskapande process.

I faktatexter för barn omformuleras begreppsinnehåll från en vetenskaplig diskurs till ett innehåll och perspektiv som ska fungera i relation till barnets erfarenhetsvärld. En strategi är att använda olika former av bildspråk. Något vardagligt och känt bildar utgångspunkt för att förstå något nytt och ibland abstrakt. Användningen av stilfigurerna naturbesjälning och personifikation kan vägledas av ett sådant pedagogiskt argument. Ett annat argument är att vi genom att förmänskliga naturen skapar ett engagemang för den.

En mer diskurskritisk hållning framhåller naturbesjälning och personifikationen i texter om natur och miljö som en strategi att dölja en skribents ståndpunkt eller att det finns människor som är ansvariga för de handlingar eller skeenden i naturen som beskrivs. Därmed kan naturbesjälning och personifikation vara språkdrag som säger något om människans agens i förhållande till naturen och om tillskrivningen av att naturen har agens.

Tidigare undersökningar visar att det främst är verb som har den metaforiska potentialen i naturbesjälningar och personifikationer. Detta visar även mitt material. Genom ett metaforiskt använt verb (Vehikel) byter den nominalfras som fungerar som subjekt (Topik) skepnad till att framstå som animat, exv. Varje droppe flyger för sig själv. I föredraget redogör jag utifrån en semantisk klassificering av de metaforiskt använda verben för vilka betydelsefält som naturbesjälning och personifikation aktualiserar. En framträdande grupp verb organiserar aktanter i ett fysiskt fält, t.ex. rörelseverb och verb för fysiska fenomen. Ett exempel är att vi konventionellt säger att vind, grenar eller skuggor rör sig. Dessa bildar en stor grupp förbleknade metaforer, och de är förväntade eftersom det helt enkelt är så vi talar om naturen. Men ger också valen av verb en bild av att naturen har medvetande, känslor och intentioner eller att naturen hjälper? Förekomsten av denna senare typ av verb är ett starkare tecken på att naturen har agens och ger därmed en tydligare bild av relationen mellan människa och natur och av den hållning texter skapar.