I förtexten till den sjunde upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL 7 (1900), förklaras att en viss grupp av ord, ”en mycket stor, men för en svensk ordbok nästan värdelös ordgrupp”, har uteslutits som uppslagsord ur ordlistan. Textstycket i fråga handlar om neutrala verbalsubstantiv på -ande. Som skäl för uteslutningen anges i förtexten bland annat att dessa ändå bildas regelbundet till verb på -a, att de till formen och stavningen liknar verbaladjektiven (participen på -ande) och att de är lika osjälvständiga i förhållande till verbet.

Frågan är hur det ser ut i mer samtida ordböcker: anses avledningarna på -ande fortfarande vara ”nästan värdelösa”, eller har deras status, eller åtminstone synen på dem, ändrats? Tas de i normalfallet upp som självständiga uppslagsord i ordböcker eller lämnas de utanför? Och hur är det med andra avledningstyper med varierande grad av förutsägbarhet, som -ende, -(n)ing, och -are?

Som forskningsområde utgör avledningar ett intressant fält eftersom de är betydligt mindre förutsägbara än böjningar och böjningsformer. För lexikografen är det förstås alltid relevant att resonera kring vilka ord och ordgrupper som bör tas med som självständiga uppslagsord i en ordbok, och vilka som kan redovisas på annat sätt, samt vilka som kan uteslutas helt.

I föredraget redogör jag för några olika verbavledningar och hur dessa presenteras i svenska ordböcker. De ordböcker som undersöks är främst ordlistan SAOL i några olika upplagor och definitionsordboken Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO, 2009). Som en jämförelse presenteras också avledningstypernas förekomst i textmaterial, till exempel korpusar hämtade från Korp.