Vilken roll spelar det svenska språket inom den allmänna språkvetenskapen? För att besvara den frågan kommer jag att ge några exempel på områden där forskning om svenska bidragit till ökad kunskap om den mänskliga språkförmågan. Inom fonetiken är svenska känt för sina ovanliga vokaler och inom fonologin bland annat för tonaccenterna. Medan många språk har lexikala tonaccenter, utnyttjar svenskan växlingar mellan accent 1 och 2 systematiskt i morfo-fonologin, vilket är mindre vanligt. Inom syntaxforskningen har svenska fått ett rykte om att bryta mot allmänt antagna universella restriktioner på flyttningar (s.k. island constraints). Detta, menar jag, beror på att vi i svenska använder spetsställning (fundamentsplacering) på sätt som inte dokumenterats utanför de fastlandsskandinaviska språken. I många språk används spetsställning för att framhäva det spetsställda ledet, men i svenska är den vanligaste typen av spetsställning i stället den som möter i svarsyttranden som det kan jag väl, alltså ett obetonat det som syftar tillbaka på något i det föregående yttrandet. Tack vare de senaste årens språkteknologiska framsteg kan vi söka i stora textkorpusar efter karakteristiska syntaktiska mönster och närmare undersöka hur de har utvecklats historiskt. Avslutningsvis tar jag upp några exempel på hur psykolingvister vid Lunds universitet undersöker spetsställning experimentellt med realtidsstudier av ögonrörelser och hjärnaktivitet .