I Gustaf Frödings skönlitterära användning av dialekt kommer de dialektala formerna till uttryck på olika sätt beroende av det dialektala sammanhanget. Med det senare menar jag sådana kontexter där han dels endast utnyttjade dialekten som stildrag i annars riksspråkliga dikter (dialekt i litteratur), t.ex. Ett gammalt bergtroll (Stänk och flikar, 1896), Korperal Storm och Bergslagstroll (Nya dikter, 1894), dels skrev genomgående på dialekt (dialektlitteratur), t.ex. Räggler och paschaser 1895 och 1897. Syftet med detta arbete är följaktligen att belysa skillnaden i Frödings dialektbruk mellan texttyperna dialekt i litteratur och dialektlitteratur.

I min nyligen publicerade undersökning av den förra distributionstypen (Med stänk av dialekt, 2016) framgår det att han emellanåt i olika stor utsträckning anpassar det dialektala uttrycket till den riksspråkliga omgivningen. Denna språkliga integrering kan ta sig olika uttryck. Det ena innebär att Fröding väljer en mer utjämnad variant. Så t.ex. använder han enklitiska former med kvarstående n, dvs. ’na: vagg’na och vyss’na (’vagga henne’ resp. ’vyssa henne’, Ett gammalt bergtroll). Förväntade konstruktioner, dvs. med n-bortfall, återfinns i Räggler å paschaser i form av klapp’a och tröck’a (’klappa henne’ resp. ’trycka henne’, Gamle Strutt å Skenerkutt).

Ett annat fall av språklig integrering omfattar det som jag kallar hybrider. Det innebär att en dialektal stam tillfogats en riksspråklig ändelse. Sådana former förekommer i ganska stor utsträckning hos Fröding, när han använder dialekt som stilmarkör. Exempel är böxorna och kafftinerna (förväntade former böxera ’byxorna’ och kafftinera ’kaptenerna’, Korperal Storm). Inga sådana hybrider återfinns i Räggler å paschaser. Däremot förekommer det någon gång en typ som består av stam och ändelse från två olika dialekter: kullete (förväntad form kulli resp. kollete ’kullig’).

Det kan också vara så att man finner en överensstämmelse mellan dialektbruket i de riksspråkliga dikterna och Räggler å paschaser. Det i sin tur kan bero på att Fröding valt ett fullständigt dialektalt uttryck i det förra sammanhanget, som går igen i den senare, t.ex. näggum och jaggu (’ingalunda’ resp. ’förvisso’, Bergslagstroll). Men det kan även vara fråga om ett sammanfall mellan dialekten och riksspråket.