Behovet av hjälpinsatser världen över är stort. Diskussioner om och i så fall hur en privilegierad nation som Sverige och dess medborgare bör hjälpa till och göra gott i drabbade områden är dock beroende av hur olika framställningar av världen försöker övertyga om att ge bistånd.

I föredraget presenteras en delstudie som ingår i ett större forskningsprojekt om biståndsdiskurser i Sverige. Delstudien utgår från ett sociosemiotiskt perspektiv på meningsskapande i text och syftar till att utifrån systemisk-funktionell lingvistik studera de språkliga val som organisationen Läkare utan gränser gör på sin webbplats för att värva givare. Vi gör ideationella och interpersonella analyser och undersöker: 1) vilka relationer och perspektiv som realiseras på webbplatsen, 2) hur relationer och perspektiv motsvarar webbplatsens överordnade syfte att värva givare och 3) vilka underliggande normer och värderingar som reproduceras i texterna på webbplatsen.

Preliminära resultat visar att texterna fokuserar på hjälparen, d.v.s. webbplatsbesökaren i egenskap av potentiell givare samt på dem som ska hjälpas. Det/de som orsakat hjälpbehovet osynliggörs i princip. Osynliggörandet sker ofta genom nominaliseringar och passiva konstruktioner utan aktör, t.ex. ”de utsätts för våld, utpressning och kidnappningar”. Organisationens medarbetare spelar en huvudroll i texterna i mentala processer, t.ex. ”bevittnar” och ”ser” och i materiella processer som ”startar ett samarbete” och ”driver mobila kliniker”. Webbplatsbesökarens potentiella givande framställs som en stark drivkraft och som en förutsättning för organisationens arbete, exempelvis i den inkongruenta uppmaningen; ”Med ett regelbundet stöd ser du till att vi har resurserna för att agera snabbt”. Läkare utan gränser spelar ner sin egen roll som aktör och låter istället potentiella givare inta en central position. Härigenom kan webbplatsbesökare känna sig handlingskraftiga och mer benägna att ge.