Konstruktionen gå och V tillhör fenomenet pseudosamordning (SAG 1999), en samordning där det andra verbet (V2) uppbär den centrala betydelsen utan att det första (V1) utgör ett hjälpverb. Syntaktiskt sett har dock konstruktionen många likheter med hjälpverbskonstruktioner (SAG 1999:903–909). De flesta forskare är överens om att gå och V kommer i tre mer eller mindre olika betydelsevarianter (se Andersson & Blensenius, kommande, Josefsson 2014, SAG 1999), nämligen:

• a) Hon gick och hämtade doktorn [gåiväg-konstruktionen])
• b) Hon går och funderar [gåomkring-konstruktionen]
• c) Hon har gått och gift sig [gåoväntad-konstruktionen]

I detta föredrag fokuseras varianten i (c), gåoväntad, som implicerar att handlingen uttryckt i V2 på något sätt är överraskande (gå och gifta sig/bryta benet/bli professor). Josefssons analys (2014) av denna konstruktion bygger på att den utgör en speciell användning av huvudverbbetydelsen hos gå, ’hända’, ’ske’ (som i det gick illa/bra för honom). Josefsson påpekar att gå i betydelsen ’hända’, ’ske’ konstrueras med tre semantiska roller. Hon argumenterar för att motsvarigheten som pseudosamordning (gå och gifta sig) endast kan ta två semantiska roller vilket gör att upplevarrollen ”blir över”. Denna roll associeras istället med talaren, som blir en s.k. logoforisk agent, som till skillnad från det grammatiska subjektet saknar kontroll över situationen (Josefsson 2014:45f.). Den syntaktiska omtolkningen resulterar i inferensen ’oväntad’, ’överraskande’.

I detta föredrag presenteras en alternativ analys som utgår ifrån att gå har sin ursprungliga rörelsebetydelse i samtliga fall ovan (a–c) samt att frekventa exemplar (faktiska tokens lagrade i minnet) i positionen V2 driver utvecklingen av nya konstruktioner över tid (jfr Bybee & Eddington 2006, Bybee 2013, Coussé 2016). Hypotesen som prövas är att gå och gifta sig baseras på de tidigare frekventa exemplaren, gå och lägga sig, hänga sig, dränka sig, och senare själv utgör det centrala exemplaret till konstruktionstypen med överraskningsbetydelse (c ovan). Att gå och gifta sig associeras med en agentativ förflyttningsbetydelse av gå snarare än med ’hända’, ’ske’ stöds av att adverbet åstad (bort) inte sällan återfinns i konstruktionen under 1800-talet (även i romancer under sent 1900-tal finns exempel med gå åstad (sta) och gifta sig). Inferensen kodas som en del av konstruktionen genom användningen i kontexter där handlingen uteslutande framställs som dumdristig. Den vidare utvecklingen visar kluster av betydelser i V2 tillhörande samma fält, gå och fria/förälska sig/bli kär och senare gå och bli sjuk/fattig/tokig vilka också uppfattas som överraskande om än inte explicit understödda av en pejorativ kontext. Sammanfattningsvis vill jag utifrån ett omfattande material från nysvensk tid (1750–c1940) pröva en konstruktionsanalys baserad på centrala exemplar som också implicerar att den öppna positionen V2 har en inre struktur som expanderas över tid. Expansionen bygger på innehållslig likhet och/eller formlikhet bland de exemplar som återfinns i positionen (Bybee 2013).

Referenser

Andersson, P. & K. Blensenius, kommande. En historia om psuedosamordning. Studier i svensk språkhistoria 14. S. 1–15.

Bybee, J. & Eddington D. (2006). A usage-based approach to Spanish verbs of ’becoming’. Language, 82, 323-355.

Bybee, J. (2013). Usage-based theory and exemplar representations of constructions. In Th. Hoffmann & Trousdale (Eds.), The Oxford handbook of construction grammar (pp. 47-69). Oxford: Oxford University Press.

Coussé, E. (2016). Grammaticalization, host-class expansion and category change. In: Norde, M., Van Goethem, E. Coussé E & G. Vanderbauwhede (eds.).Category change from a constructional perspective. Amsterdam: John Benjamins.

Josefsson, Gunlög 2014. Pseudocoordination in Swedish with gå ’go’ and the ”surprise effect”. Working Papers in Scandinavian Syntax 93, 26–50.

SAG 1–4 = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson 1999. Svenska Akademiens grammatik. Del 1–4. Stockholm: Norstedts ordbok.

Ett av konstruktionsgrammatikens centrala antaganden är att språksystemet är icke-modulärt, dvs. det finns inga kategoriska skillnader mellan t.ex. syntaktiska, morfologiska och lexikala element. Detta har ofta beskrivits i form av ett ’syntax-lexikonkontinuum’, och språksystemet som sådant beskrivs som en strukturerad uppsättning av konstruktioner som uppvisar olika grader av schematicitet (Goldberg 2013). Utifrån detta perspektiv förefaller det närmast självklart att den tidigare forskningen har fokuserat ganska mycket på fraseologismer och andra typer av konventionaliserade flerordsenheter som är svårklassificerade i andra grammatikmodeller. Sådana konstruktioner figurerar prominent även i aktuell svensk konstruktionsgrammatisk forskning (jfr Lyngfelt & Wide 2014), bl.a. i det svenska konstruktikonet (Lyngfelt et al. 2014), utöver konstruktioner som motsvarar syntaktiska eller morfologiska strukturer.

Konstruktionsgrammatiken har alltså från början haft ett genuint intresse för (det som tidigare räknats som) språkstrukturella gränsfall. Den har emellertid sällan ägnat sig åt att undersöka strukturer som traditionellt sett står på gränsen av eller till och med utanför hela det lexikala och grammatiska systemet, alltså t.ex. fonologiska, submorfematiska eller s.k. paraspråkliga element (som t.ex smackljud i svenskan), som dock också sätts in i ett konstruktionsgrammatiskt perspektiv i vissa forskningssammanhang (jfr Höder 2014, Mattfolk & Östman 2015).

I detta föredrag kommer jag att diskutera interjektioner. Jag hävdar att elementen i denna (om än vagt avgränsade) konstruktionsklass kan uppfattas som konstruktionsgrammatiska godbitar i olika avseenden, trots att de traditionellt placerats i språksystemets periferi. Å ena sidan har interjektioner dels en intern morfologisk struktur (t.ex. [jajamänsan], som bl.a. instansierar en interjektionell suffixkonstruktion [intj–san]), dels kan de beskrivas som schematiska (t.ex. [för N[helvete|djävel]]). Å andra sidan bjuder interjektionerna på exempel på språkliga strukturer som annars är ganska ovanliga i svenskan, t.ex. infix (som i [nehej]), betydelsebärande (och i viss mån produktiva) submorfematiska element (som i [fy f-X]) och icke-kanoniska ljudformer (som i ingressivt ja). Med utgångspunkt i en korpusbaserad genomgång av svenskans interjektioner visar jag att de kan (och bör) analyseras på samma sätt som andra lexikala, morfologiska eller syntaktiska konstruktioner, och att detta indikerar att konstruktionsgrammatiken inte får negligera denna typ av gränsfall heller.

Referenser

Goldberg, Adele E. 2013. ”Constructionist approaches”. I: Thomas Hoffmann & Graeme Trousdale (utg.),

The Oxford handbook of construction grammar, Oxford/New York: Oxford University Press, 15–31.

Höder, Steffen. 2014. ”Phonological elements and Diasystematic Construction Grammar”. Constructions  and frames 6, 202–231.

Lyngfelt, Benjamin m.fl. 2014. ”Ett svenskt konstruktikon. Grammatik möter lexikon”. I: Jan Lindström  m.fl. (utg.), Svenskans beskrivning 33. Förhandlingar vid Trettiotredje sammankomsten för svenskans beskrivning. Helsingfors den 15–17 maj 2013 (Nordica Helsingiensia 37), Helsingfors: Finska, finskugriska och nordiska institutionen, Helsingfors universitet, 268–279.

Lyngfelt, Benjamin & Camilla Wide. 2014. ”Introduction: constructionist approaches to Swedish”. Constructions 1, nr 1.

Mattfolk, Leila & Jan-Ola Östman. 2015. ”Fonologiska konstruktioner i företagsnamn”. I: Caroline Sandström m.fl (utg.), Perspektiv på lexikografi och språkpolitik i Norden. Helsingfors: Institutet för de inhemska språken, 305–324.

Hos personer med demens försämras de språkliga färdigheterna, både förmågan att producera och att förstå språk, successivt. Tidigare forskning (Wray 2002; 2008) har ändå visat att vissa typer av språk påverkas i anmärkningsvärt låg utsträckning vid kognitiva förändringar förorsakade av till exempel demens. Detta gäller särskilt så kallade formelmässiga uttryck. Med formelmässiga uttryck avses både sådana typer av språk som är konventionaliserade i talarens modersmål, t.ex. ordspråk och talesätt, hälsningsfraser, responsuttryck som ja och nej, och idiosynkratiska uttryck som återkommer i individens egen repertoar (Van Lancker Sidtis 2009). Formelmässiga uttryck finns således kvar som resurser även vid relativt långt framskriden demens, vilket innebär att de blir alltmer frekventa och prominenta hos talarna.

I vårt föredrag presenterar vi resultat från en pilotstudie av hur formelmässiga uttryck används i autentiskt talspråksmaterial inspelat på ett äldreboende i Finland.   Vi fokuserar på vilka typer av återkommande uttryck som förekommer i samtalen och hur de kan relateras till mer abstrakta mönster eller konstruktioner.

Förhållandet mellan konkreta formelmässiga uttryck och mer abstrakta konstruktioner är intressant både ur en teoretisk och en empirisk synvinkel. Språket hos personer vars språk karakteriseras av en mycket hög frekvens av formelmässiga uttryck utgör här ett komplext forskningsområde. Vilka regelbundenheter blir kvar när språket successivt försvinner på grund av demens? Vad kan en studie av dessa regelbundenhet berätta om hur språket generellt är uppbyggt?

Referenser

Lindholm, C. & Wray, A. (2011). Proverbs and formulaic sequences in the language of elderly people with dementia. Dementia 10(4), 603–623,

Van Lancker Sidtis, D. (2009). Formulaic and novel language in a ’dual process’ model of language competence: Evidence from surveys, speech samples, and schemata. I: R. Corrigan, E. A. Moravcsik, H. Ouali, & K. M. Wheatley (eds.) Formulaic language, Vol 2: Acquisition, loss,psychological reality, and functional explanations (s. 445–470).

Amsterdam and Philadelphia, PA: John Benjamins.

Wray, A. (2002). Formulaic language and the lexicon. Cambridge: Cambridge University Press.

Wray, A. (2008). Formulaic sequences and language disorders. I: M. Ball, M. Perkins, N. Müller, & S. Howard (Eds.), Handbook of clinical linguistics (s. 184–197). Oxford: Blackwell.

En av de grundläggande utgångspunkterna i konstruktionsgrammatiken (CxG) är att alla språkliga realiseringar ska kunna beskrivas – med samma modell, i detalj och så att inget språkligt material (t.ex. positiva, aktiva, deklarativa, transitiva satser) tas som utgångspunkt och tillskrivs mer betydelse än annat språk. En konstruktionsgrammatik ska vara uteslutande baserad på språkbruket, samtidigt som den ska vara systematisk och generalisera för att ge oss djupare förståelse inte bara om människans språkliga, utan även om hennes kognitiva, sociala och kulturella egenskaper och potential.

I mitt föredrag tar jag upp tre aspekter på CxG och illustrerar dem med exempel:

(a) det systematiska – och delvis tråkiga – arbetet med att hitta generaliseringar. I tillägg till att Bara för att-strukturer förekommer som en del av en sam- eller underordnad sats (Bara för att jag kan, betyder det inte att jag alltid gör det.), hittar vi även exempel där det expletiva det inte finns med: Bara för att jag kan betyder inte att jag alltid gör det. Att generalisera över detta innebär en genomgång av en mängd närliggande strukturer – för att eventuellt etablera en ny abstrakt generalisering på basis av de instanser som brukas. (b) Frågan om vad det egentligen innebär att ta allt material, även ”marginalia” och periferin i beaktande. En skylt med texten Förbjudet att slänga avfall i havet / Allt avfall skall uppbevaras ombord för ilandlämning. Överträdelse beivras. kan tyckas i någon mån tydlig, men ett konstruktionellt förhållningssätt argumenterar inte för att detta är en ellips av Det är i första delen av exemplet och eftersom ord även är konstruktioner, måste ord som ilandlämning, överträdelse och beivra specificeras för sina respektive användningsområden. (c) Uppgiften att beskriva variation och variabilitet om man vill hitta universella eller språköverskridande konstruktioner. En skylt med denna tvåspråkiga text i en buss i Helsingforstrakten ska ge samma information: Anna tarvittaess tilaa pyörätuolin käyttäjille (’Om det behövs, ge plats åt den som använder rullstol’), Var vänlig överlåt utrymmet till en rullstolsbunden passagerare. Textens funktion är någorlunda den samma, men strukturerna varierar. I vilken mån ska/kan en universell konstruktionsgrammatik ta den gemensamma funktionen i beaktande?

För att närma mig ett svar på den sista frågan, definierar jag en konstruktion som en konstellation av form, betydelse och funktion och introducerar de parametrar som den modell jag kallar konstruktionsdiskurs (CxD) använder och hur dessa utgör en betydelsepotential som kan aktiveras på olika sätt och ange hur det ”samarbete” ser ut som sker när en språkbrukare gör (implicita) val av olika värden för olika parametrar (dvs. attribut). Med hjälp av en detaljerad specificering av dessa parametrar kan generaliserbar språklig variation beskrivas.

Det svenska Konstruktikonet (SweCcn) är en fritt tillgänglig elektronisk resurs med svenska konstruktionsbeskrivingar (Lyngfelt m. fl. 2014). Konstruktikonprojektet har från början haft delsyftet att beskriva konstruktioner som på olika sätt kan vara problematiska för andraspråksinlärare av svenska (Loenheim et al. 2016). I databasen finns därför en kategori som omfattar konstruktioner (cxn) som på olika grunder kan antas vara särskilt relevanta för inlärare. Cxn har bl.a. excerperats från inlärartexter och läromedel. Dessutom har cxn som uppmärksammats i andra sammanhang, exempelvis för sin produktivitet eller likhet med andra cxn (t.ex. vid en genomgång av ordboksartiklar, jfr Sköldberg et al. 2013), markerats som inlärningsrelevanta i databasen.

Detta tillvägagångssätt resulterar naturligtvis inte i en enhetlig kategori i databasen. Kategorin inlärningsfokus innefattar bl.a. mycket fundamentala konstruktioner för den relativa nybörjaren, liksom konstruktioner som används i mer avancerat språkbruk. Dessutom spänner kategorin över talspråkliga och skriftspråkliga register, frekventa och mindre frekventa cxn, liksom produktiva och mindre produktiva cxn. Utan en vidare analys och bearbetning är alltså kategorin svår att tillämpa för exempelvis pedagogiska ändamål.

I detta föredrag kommer vi därför presentera en systematisk genomgång av kategorin inlärningsfokus i SweCcn, där vi diskuterar de ingående cxn:s relevans utifrån en kognitiv, bruksbaserad syn på andraspråkstillägnande. Vi jämför också de former som andraspråksinlärarna producerat i excerpterna som ligger till grund för en del av konstruktionsbeskrivningarna i denna kategori med de målspråkliga former som presenteras i SweCcn. Vissa mönster i inlärarnas språkanvändning kan vid en sådan analys ge ledtrådar om vilka typer av cxn som är mest relevanta att inkludera i ett konstruktikon ur ett andraspråksperspektiv, t.ex. med avseende på graden av komplexitet, konventionalisering och schematicitet.

Genom att ställa andraspråksinlärarares produktion i relation till standardformerna som tas up i SweCcn, är det också möjligt att få vissa ledtrådar om inlärarnas interimspråkliga hypoteser (se t.ex. Selinker 1972, 1992) om cxn i andraspråket (svenska). Därigenom kan arbetet med SweCcn också fungera för att utveckla teoretisk förståelse för andraspåksinlärningsprocessen som en pågående expansion av ett flerspråkigt konstruktikon (jfr Höder under utg.).

Analysen av innehållet i kategorin inlärningsfokus kommer även till direkt tillämpning i SweCcn, då den kan ligga till grund för en mer genomskinlig kategoribeskrivning som gör resursen mer tillgänglig och användbar för brukarna.

Referenser

 Loenheim, Lisa, Benjamin Lyngfelt, Joel Olofsson, Julia Prentice & Sofia Tingsell (2016). Constructicography meets (second) language education: On constructions in teaching aids and the usefulness of a Swedish constructicon. I: S. de Knop & G. Gilquin (red.), Applied Construction Grammar. Berlin: De Gruyter Mouton. S. 327–355.

Lyngfelt, Benjamin, Lars Borin, Linnéa Bäckström, Markus Forsberg, Leif-Jöran Olsson, Julia Prentice, Rudolf Rydstedt, Emma Sköldberg, So a Tingsell & Jonatan Uppström (2014). Ett svenskt konstruktikon.

Grammatik möter lexikon. I: Svenskans beskrivning 33. Helsingfors. S. 268–279.

Höder, Steffen (under utg.). Grammar is community-specific: Background and basic concepts of Diasystematic Construction Grammar. In: Hans Boas & Steffen Höder (red.), Constructions in contact [arbetstitel] (Constructional approaches to language).

Selinker, Larry (1972). Interlanguage. International Review of Applied Linguistics 10. 209-31. Selinker, Larry (1992). Rediscovering Interlanguage. London: Longman.

Sködberg, Emma, Linnéa Bäckström, Lars Borin, Markus Forsberg, Benjamin Lyngfelt, Leif-Göran Olsson, Julia Prentice, Rudolf Rydstedt, Sofia Tingsell & Jonatan Uppström (2013). I: Kosem, I., Kallas, J., Gantar, P., Krek, S., Langemets, M., Tuulik, M. (eds.) 2013. Electronic lexicography in the 21st century: thinking outside the paper. Proceedings of the eLex 2013 conference, 17-19 October 2013, Tallinn, Estonia.

Ljubljana/Tallinn: Trojina, Institute for Applied Slovene Studies/Eesti Keele Instituut. 310-327.

Trots att bitransitiva konstruktioner (dvs. argumentstrukturkonstruktioner av typen [subjekt verb objekt objekt]) varit föremål för mycket konstruktionsgrammatisk forskning, har svenskans bitransitiva konstruktion länge förblivit outforskad. En stor del av forskning om bitransitiv konstruktion i andra språk har haft ett diakront inslag, och fokuserat på hur konstruktionens semantiska räckvidd har förändrats över tid (se t.ex. Barðdal m.fl. 2011, Colleman 2011, Colleman & De Clerck 2011). För svenskans del föreligger inga studier av det slaget, även om SAG (3:315–318) ger en uppräkning av bitransitiva verb fördelade på betydelsegrupper. Dessa kan liknas vid de verbklasspecifika konstruktioner (jfr Barðdal m.fl. 2011), eller subscheman (jfr Traugott & Trousdale 2014), som ofta antas inom konstruktionsgrammatisk forskning.

En av SAG:s betydelsegrupper är kommunikation, vilken innefattar verb som meddela, säga och visa. I en studie av dativalternering i modern svenska visar emellertid Valdeson (2017) att verbet säga i betydligt högre utsträckning uppträder i prepositionskonstruktion med prepositionen till än i bitransitiv konstruktion. Det finns således anledning att fråga sig hur produktivt kommunikations-subschemat är inom ramen för den bitransitiva konstruktionen.

I mitt föredrag redogör jag för hur kommunikationsverb används i den bitransitiva konstruktionen i modern svenska, samt hur användningen har förändrats i yngre nysvenska, baserat på en studie med material hämtat från svensk romanprosa från 1800- och 1900-tal. Med utgångspunkt i tanken att diakron variation i sig kan utgöra en förklaring till synkrona grammatiska fenomen (jfr Bybee 2010:10), hoppas jag att den historiska utvecklingen i sig ska kunna säga något om förhållandena i modern svenska.

Resultaten indikerar att ett flertal förändringar ägt rum i bruket av kommunikationsverb. Under den undersökta tidsperioden har andelen kommunikationsverb minskat avsevärt inom ramen för den bitransitiva konstruktionen, både vad gäller antalet types och antalet tokens. 1800-talsmaterialet uppvisar också en betydligt större variation i vilka direkta objekt som är möjliga, exemplifierat i (1). Som (1c) illustrerar, är många av 1800-talets kommunikationsverb också sådana som även kan konstrueras med för-fras (jfr beskriva ngt för ngn). I modern svenska är det i princip endast verbet visa som uppvisar detta mönster.

1.a) Emedlertid måste ni nu säga oss några nyheter från provinsen.

1.b) Amalia skall icke fråga mig orsaken…

1.c) Min mor, du måste beskrifva mig honom ändå…

De förekomster av kommunikationsverb i bitransitiv konstruktion som påträffas i modern svenska ger snarare intrycket av egna lexikaliserade uttryck, bestående av fasta kombinationer av verb + direkt objekt, där det direkta objektet i de flesta fall utgörs av antingen ett pronomen eller ordet sak (2).

2.a) Jag ska säga dig en sak.

2.b) Om jag då får fråga er något igen…

Detta kan tolkas som att kommunikations-subschemat inte längre är produktivt i modern svenska, och att de kombinationer av kommunikationsverb + direkt objekt som lever kvar
kommit att konserveras som egna, lexikaliserade konstruktioner tack vare deras höga tokenfrekvens (jfr Bybee 2007:271–272). Hög tokenfrekvens är förmodligen även orsaken till att visa kunnat kvarleva i den bitransitiva konstruktionen. Den minskade produktiviteten bland kommunikationsverb tyder i sig på att den bitransitiva konstruktionen som helhet fått en minskad produktivitetsdomän.

Referenser

Barðdal, Jóhanna, Kristian Emil Kristoffersen & Andreas Sveen. 2011. West Scandinavian ditransitives as a family of constructions. With a special attention to the Norwegian ’V- REFL-NP’ construction. Linguistics 49(1). 53–104.

Bybee, Joan. 2007. Frequency of Use and the Organization of Language. New York: Oxford University Press.

Bybee, Joan. 2010. Language, Usage and Cognition. Cambridge: Cambridge University Press.

Colleman, Timothy. 2011. Ditransitive Verbs and the Ditransitive Construction. A Diachronic Perspective. Zeitschrift für Anglistik und Amerikanistik 59(4). 387–410.

Colleman, Timothy & Bernard De Clerck. 2011. Constructional semantics on the move. On semantic specialization in the English double object construction. Cognitive Linguistics 22(1). 183–209.

SAG = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts Ordbok.

Traugott, Elizabeth Closs & Graeme Trousdale. 2014. Contentful constructionalization.

Journal of Historical Linguistics 4(2). 256–283.

Valdeson, Fredrik. 2017. Dativalternering i modern svenska. I: Sköldberg, Emma, Maia Andréasson, Henrietta Adamsson Eryd, Filippa Lindahl, Sven Lindström, Julia Prentice & Malin Sandberg (red.), Svenskans beskrivning 35. Förhandlingar vid trettiofemte sammankomsten. Göteborg 11–13 maj 2016. (Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 29.) Göteborg: Göteborgs universitet.