Vilken roll kan och bör ämnet svenska spela i ett skolperspektiv i en samtid som i hög grad präglas av ”multi” (multikulturalitet, multispråklighet, multimedialitet och multimodalitet)? Hur ska skolans svenskämne förhålla sig till frågor om språkets – i vid bemärkelse – roll för meningsskapande i olika kontexter och för elevers och studenters möjligheter att utvecklas såväl språkligt som innehållsligt i olika lärkontexter? Vilken roll kan forskare och lärare i svenska spela i relation till de här frågorna?
I mitt föredrag diskuterar jag förutsättningar för svenskämnet idag, och utgångspunkten blir min egen verksamhet, där jag emellanåt upplever mig som lite av en udda fågel med mitt intresse för frågor som av många kanske inte ses som typiska för ”språk” och särskilt då i relation till just svenskämnet. Jag kommer att särskilt diskutera begreppet ämneslitteracitet och vad det kan få för konsekvenser när det gäller relationen mellan svenskämnet och andra discipliner, såväl inom ungdomsskolan som i utbildning på universitetsnivå.
Vilken roll spelar det svenska språket inom den allmänna språkvetenskapen? För att besvara den frågan kommer jag att ge några exempel på områden där forskning om svenska bidragit till ökad kunskap om den mänskliga språkförmågan. Inom fonetiken är svenska känt för sina ovanliga vokaler och inom fonologin bland annat för tonaccenterna. Medan många språk har lexikala tonaccenter, utnyttjar svenskan växlingar mellan accent 1 och 2 systematiskt i morfo-fonologin, vilket är mindre vanligt. Inom syntaxforskningen har svenska fått ett rykte om att bryta mot allmänt antagna universella restriktioner på flyttningar (s.k. island constraints). Detta, menar jag, beror på att vi i svenska använder spetsställning (fundamentsplacering) på sätt som inte dokumenterats utanför de fastlandsskandinaviska språken. I många språk används spetsställning för att framhäva det spetsställda ledet, men i svenska är den vanligaste typen av spetsställning i stället den som möter i svarsyttranden som det kan jag väl, alltså ett obetonat det som syftar tillbaka på något i det föregående yttrandet. Tack vare de senaste årens språkteknologiska framsteg kan vi söka i stora textkorpusar efter karakteristiska syntaktiska mönster och närmare undersöka hur de har utvecklats historiskt. Avslutningsvis tar jag upp några exempel på hur psykolingvister vid Lunds universitet undersöker spetsställning experimentellt med realtidsstudier av ögonrörelser och hjärnaktivitet .
Föredraget utgår från det offentliga samtalet om svenska, där jag tycker mig kunna urskilja tre olika diskurser med några subdiskurser. (Diskursbegreppet används här i traditionell Faircloughsk betydelse, dvs. en diskurs kan fångas genom en beskrivning av social, diskursiv och textuell praktik.) Mycket förenklat kan de rubriceras och beskrivas enligt följande:
- Språk som språk. Här ser jag tre ganska olika underdiskurser: kulturen och kulturarvet, språkriktigheten samt normkritiken.
- Språk som redskap i samhällsbygget. De två viktigaste områdena på denna punkt är skolan och arbetslivet.
- Språk som föremål för politik. Det är sen diskurs i svensk historia och kanske den minst synliga i det offentliga samtalet, men den är klart urskiljbar.
Självklart kan indelningen göras annorlunda, och gränsdragningarna ifrågasättas.
I mitt föredrag beskriver jag diskurserna. Min huvudfråga är vilka förväntningar de uttrycker på forskning om svenska, och hur forskarna ska tillmötesgå eller inte tillmötesgå dessa förväntningar.