Uppsala universitet Institutionen för nordiska språk Konferens Svenskans beskrivning 36Sektionsföredrag

Sammandrag av typen "Sektionsföredrag": 68

Varför svenska i dagens Estland?

Av Barbro Allardt Ljunggren

Vid folkräkningen år 2011 i Estland angav 13 990 personer att de kunde tala svenska. Det utgjorde mer än 1 procent av befolkningen i Estland på litet drygt 1,3 miljoner samma år. Detta gör svenskan till det sjunde språket i ordningen som flest invånare i Estland med annat modersmål än deras eget kunde tala, efter ryska, engelska, estniska (bland icke-estniska L1-talare)[1], finska, tyska och franska i rakt nedstigande ordning från flest talare till minst dito.

De som talar svenska i dagens Estland är utöver en handfull äldre genuina estlandssvenskar till en liten del ättlingar (men med med annat förstaspråk än svenska) till de 7 641 estlandssvenskar som enligt folkräkningen 1934 fanns i landet. Över 90 % av dessa (och senarefödda barn till dessa) flydde inför eller i början av andra världskriget, i första hand till Sverige. De svenskspråkiga strukturerna inklusive folkskolor slogs därmed ut i Estland.

I dagens Estland finns ny- och återupprättade estlandssvenska strukturer där ättlingar till genuina estlandssvenskar samsas med inflyttade Sverige[2]– och finlandssvenskar, en del med estländska, såväl estlandssvenska som genuint estniska rötter. Utöver dessa talar alltså en icke-negligerbar grupp svenska i dagens Estland.

Det finns vissa tvåspråkiga dagisstrukturer ägnade åt inlärande av svenska i dagens Estland. Svenska läses vidare som sk tredjespråk av åtminstone 400 elever per år i de estniska skolorna. Vid avdelningen Skandinavistika vid Tartu (Dorpat) universitet Estland studerar idag ett hundratal studenter med svenska, norska eller danska som huvudämne. Som biämne kan svenska också studeras t ex vid Tallinns universitet.

Vid sidan av närmast statistiskt material gällande det ovannämnda presenteras intervjuer och insamlade enkäter med ledande personer inom de estlandssvenska strukturerna av idag, vid Den estlandssvenska kulturförvaltningen i Estland, Aibolands museum i Nuckö (Hapsal /Haapsalu), Svenska Odlingens Vänner i Estland, St Mikaelskyrkan i Tallinn m fl i syfte att beskriva såväl intresset för svenska i Estland av idag som möjligheterna till revitalisering av en rent svenskspråkig grupp i Estland. Hur kan man beskriva den etnolingvistiska vitaliteten (i Giles’, Tajfels och Bourhis’ m.fl:s efterföljd) i gruppen i Estland av idag? Är en revitalisering tänkbar?

[1] Räknas även modersmålstalare med blir ordningsföljden givetvis så att flest människor idag talar estniska och därefter ryska i dagens Estland

[2] Svenskspråkiga med rötter i Sverige

Varför svensk grammatik?

Av Camilla Amft; Therese Lindström Tiedemann; Anja Schüppert

Typ av presentation: Sektionsföredrag

”Varför grammatik i skolan?” frågar sig Teleman (1987:8) och frågan har kraftigt diskuterats (jfr. bl.a. Kroksmark et al 1993; Brodow et al 2000; Boström 2004; Boström & Josefsson 2006). Diskussionen fortgår och kan sammanfattas med följande argument: i) kunskap om människan ii) hjälpmedel vid studier i främmande språk; iii) personlig utveckling som kan ge oss en större förståelse för såväl andra som oss själva; iv) språksociologisk kompetens som bygger på (iii); osv (jfr Boström och Josefsson 2006:27ff). Andra studier har tryckt på att studier av det egna språket är ett sätt att utforska världen och vetenskapliga studier (jfr O’Neill 2010).

Collberg (2013) tematiserar att det ringa omnämnande som grammatiken får i styrdokumenten för svenskämnet lämnar ett mycket stort tolkningsutrymme åt den undervisande läraren och läromedlet, varpå elevernas kunskaper i grammatik kan bli högst varierande. Brodow (2000:115f) tar också upp att det diskuterats var grammatik ska undervisas då svensklärare ibland menat att de inte är ”hjälpgumma” till språkundervisningen, medan språklärare uttrycker ett behov av att grunderna tas upp i modersmålet. Inom främmandespråksundervisningen har grammatik och grammatisk och metaspråklig terminologi också kraftigt marginaliserats (jfr Hu 2011:63; Elder et al 1999:82). Elder och Manwaring (2004:145) förklarar detta som en konsekvens av den s k kommunikativt inriktade språkundervisningen.

Vi undersöker och jämför den metaspråkliga förståelsen (dvs. förmågan att tala om språk med språket) och språkfärdigheten hos elever som läser tyska (L2) i Finland och Sverige. Vi relaterar den metaspråkliga kunskapen i tyska till elevernas metaspråkliga kunskap i sitt modersmål svenska. Vi använder skriftliga test baserade främst på dem som används av Roehr (2008), Roehr & Ganem-Gutiérrez (2009) och Alderson et al. (1997). Förståelsen av relationen mellan färdighet och metaspråk är bristfällig. Macaro & Masterman (2006) ifrågasätter om explicit grammatik kan understödja inlärningen av franska (L2). De rapporterar en effekt på vissa grammatikprov men inte på fritt skrivande. Alderson et al. (1997) finner endast en svag korrelation mellan metaspråklig kunskap och färdighet (i franska L2) medan Roehr (2008) finner en tydlig korrelation mellan färdighet (tyska L2) och metaspråklig kunskap. Genom denna studie vill vi få en bild av hur det ser ut hos svenskspråkiga inlärare av tyska.

Subjektsplacering i svenskans och danskans moderna historia

Av Maia Andréasson och Ida Larsson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Man kan säga att nusvenskan har tre platser för subjekt. Den vanligaste platsen (60–70 %) är i fundamentet, som i (1a). Vid inversion står subjekt antingen före (1b) eller efter negation (1c) i satsens mittfält. Ordningen mellan adverbial och subjekt bestäms av semantiska och informationsstrukturella faktorer; pronominella subjekt föregår i de flesta fall negationen, medan placeringen av nominalfrassubjekt uppvisar större variation.

(1) a. Kennet Andersson räknar inte med spel i någon av kvalmatcherna.

b. Så har saken dock inte utvecklats hittills.

c. Varför får inte alla kunder en egen kod, som bara kan användas en gång?

När det gäller mittfältsplacerade subjekt uppvisar de moderna fastlandsskandinaviska språken variation. I norska följer icke-pronominella subjekt i normalfallet negation, medan modern danska bara har subjekt efter negation i några begränsade fall, särskilt i konditionalsatser (se t.ex. Jørgensen 2000, Bentzen 2014). Skillnaderna mellan språken har åtminstone delvis uppstått i modern tid – så sent som på slutet av 1800-talet har danskan subjekt efter negation i större utsträckning (2).

(2) hvor fint flagrede ikke det lyse Hårs Spind om de svagt rødmende, dunede Kinder (Kidde, Aage og Else: Døden, 1902)

I föredraget redovisar vi resultat från en undersökning av subjektsplacering i svenskan och danskan från 1800-talet till modern tid, och vi diskuterar vilka faktorer som bestämmer ordföljden i de olika varieteterna. I analysen beaktar vi prosodiska, informationsstrukturella och semantiska faktorer. Vi diskuterar möjligheten till variation i negationens position i satsen, delvis för att förklara den begränsade förekomsten av följden negation-subjekt i modern danska.

Referenser

Bentzen, Kristine. 2014. Subject placement with respect to negation. Nordic Atlas of Language Structures Journal 1.

Jørgensen, Henrik. 2000. Placement and Scope of Mainland Scandinavian Modal Adverbs. I: Lindberg, Carl-Erik & Steven Nordahl Lund (eds.), 17th Scandinavian Congress of Linguistics 1, Odense: Institut for Sprog og Kommunikation, Syddansk Universitet, s. 203–221.

”Vårt arbete räddar liv. Stöd oss.” Relationer och perspektiv på Läkare utan gränsers webbplats

Av Theres Bellander, Karin Hagren Idevall och Anna Vogel

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Behovet av hjälpinsatser världen över är stort. Diskussioner om och i så fall hur en privilegierad nation som Sverige och dess medborgare bör hjälpa till och göra gott i drabbade områden är dock beroende av hur olika framställningar av världen försöker övertyga om att ge bistånd.

I föredraget presenteras en delstudie som ingår i ett större forskningsprojekt om biståndsdiskurser i Sverige. Delstudien utgår från ett sociosemiotiskt perspektiv på meningsskapande i text och syftar till att utifrån systemisk-funktionell lingvistik studera de språkliga val som organisationen Läkare utan gränser gör på sin webbplats för att värva givare. Vi gör ideationella och interpersonella analyser och undersöker: 1) vilka relationer och perspektiv som realiseras på webbplatsen, 2) hur relationer och perspektiv motsvarar webbplatsens överordnade syfte att värva givare och 3) vilka underliggande normer och värderingar som reproduceras i texterna på webbplatsen.

Preliminära resultat visar att texterna fokuserar på hjälparen, d.v.s. webbplatsbesökaren i egenskap av potentiell givare samt på dem som ska hjälpas. Det/de som orsakat hjälpbehovet osynliggörs i princip. Osynliggörandet sker ofta genom nominaliseringar och passiva konstruktioner utan aktör, t.ex. ”de utsätts för våld, utpressning och kidnappningar”. Organisationens medarbetare spelar en huvudroll i texterna i mentala processer, t.ex. ”bevittnar” och ”ser” och i materiella processer som ”startar ett samarbete” och ”driver mobila kliniker”. Webbplatsbesökarens potentiella givande framställs som en stark drivkraft och som en förutsättning för organisationens arbete, exempelvis i den inkongruenta uppmaningen; ”Med ett regelbundet stöd ser du till att vi har resurserna för att agera snabbt”. Läkare utan gränser spelar ner sin egen roll som aktör och låter istället potentiella givare inta en central position. Härigenom kan webbplatsbesökare känna sig handlingskraftiga och mer benägna att ge.

Dialektal anpassning i Gustaf Frödings diktning

Av Björn Bihl

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I Gustaf Frödings skönlitterära användning av dialekt kommer de dialektala formerna till uttryck på olika sätt beroende av det dialektala sammanhanget. Med det senare menar jag sådana kontexter där han dels endast utnyttjade dialekten som stildrag i annars riksspråkliga dikter (dialekt i litteratur), t.ex. Ett gammalt bergtroll (Stänk och flikar, 1896), Korperal Storm och Bergslagstroll (Nya dikter, 1894), dels skrev genomgående på dialekt (dialektlitteratur), t.ex. Räggler och paschaser 1895 och 1897. Syftet med detta arbete är följaktligen att belysa skillnaden i Frödings dialektbruk mellan texttyperna dialekt i litteratur och dialektlitteratur.

I min nyligen publicerade undersökning av den förra distributionstypen (Med stänk av dialekt, 2016) framgår det att han emellanåt i olika stor utsträckning anpassar det dialektala uttrycket till den riksspråkliga omgivningen. Denna språkliga integrering kan ta sig olika uttryck. Det ena innebär att Fröding väljer en mer utjämnad variant. Så t.ex. använder han enklitiska former med kvarstående n, dvs. ’na: vagg’na och vyss’na (’vagga henne’ resp. ’vyssa henne’, Ett gammalt bergtroll). Förväntade konstruktioner, dvs. med n-bortfall, återfinns i Räggler å paschaser i form av klapp’a och tröck’a (’klappa henne’ resp. ’trycka henne’, Gamle Strutt å Skenerkutt).

Ett annat fall av språklig integrering omfattar det som jag kallar hybrider. Det innebär att en dialektal stam tillfogats en riksspråklig ändelse. Sådana former förekommer i ganska stor utsträckning hos Fröding, när han använder dialekt som stilmarkör. Exempel är böxorna och kafftinerna (förväntade former böxera ’byxorna’ och kafftinera ’kaptenerna’, Korperal Storm). Inga sådana hybrider återfinns i Räggler å paschaser. Däremot förekommer det någon gång en typ som består av stam och ändelse från två olika dialekter: kullete (förväntad form kulli resp. kollete ’kullig’).

Det kan också vara så att man finner en överensstämmelse mellan dialektbruket i de riksspråkliga dikterna och Räggler å paschaser. Det i sin tur kan bero på att Fröding valt ett fullständigt dialektalt uttryck i det förra sammanhanget, som går igen i den senare, t.ex. näggum och jaggu (’ingalunda’ resp. ’förvisso’, Bergslagstroll). Men det kan även vara fråga om ett sammanfall mellan dialekten och riksspråket.

”Svenska med något utländskt” i grindvakters öron

Av Ellen Bijvoet

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Majoriteten av de sociolingvistiska och dialektologiska undersökningar som har gjorts på svenskt material fokuserar på språklig produktion. Något som har studerats i betydligt mindre utsträckning är språklig perception. Språklig perception handlar bl.a. om att kunna förstå och tolka språklig variation; att kunna urskilja och identifiera olika sätt att tala (och skriva). Det är en typ av kompetens som vi språkbrukare använder när vi kategoriserar andra talare för att orientera oss i förhållande till dem.

Nyare former av språklig variation väcker ofta starka reaktioner. Under hösten 2016/våren 2017 genomförde jag en lyssnarstudie bland olika kategorier av grindvakter (bl.a. rekryterare, arbetsförmedlare och studievägledare) om deras uppfattningar av och attityder till olika former av språklig variation som kan relateras till de senaste decenniernas invandring till Sverige. Materialet till studien har samlats in med hjälp av enkäter (med bl.a. attitydskalor och en yrkesgissningsuppgift) och fokusgruppsamtal. Att just grindvakter är intressanta att studera motiveras av det faktum att grindvakter är personer ”vars handlingar kan få tydliga konsekvenser för andra personers karriärutveckling” (Hertzberg 2003: 20).

Under föredraget kommer studien att presenteras och följande frågor kommer att belysas:

Skiljer dessa grindvakter mellan olika sorters språklig variation (t.ex. brytning, ungdomsslang och förortssvenska), eller uppfattar de endast en skillnad mellan å ena sidan ”svensk svenska” och å den andra ”svenska med något utländskt”?
Vilka ord använder de för att beskriva dessa olika former av språklig variation?
Vilka sociala betydelser förknippar de med variationen?

”Den där grejen som jag hade lovat att göra inför morgondagens möte” En chef kommunicerar vid skrivbordet

Av Mona Blåsjö och Carla Jonsson med Sofia Johansson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Skrivande i både experimentella och autentiska sammanhang har studerats med olika former av dokumentation av aktörernas processer: tänka-högt-protokoll för att generalisera kognitiva processer, tangentbordsloggning för att kartlägga olika skribentstrategier, observation av skrivbordsarbete för att fånga autentiska diskursiva aktiviteter osv. Som en delstudie inom projektet ”Professional Communication and Digital Media” har vi observerat en chefs skrivbordsarbete under sammanlagt 2,5 timmar, då han muntligt kommenterar och motiverar vad han gör. Materialet består även av en del texter som produceras under observationerna. En stor del av chefens arbete består i att förbereda och följa upp möten genom att läsa anteckningar, skapa textunderlag och skriva mejl. Ett viktigt verktyg är Outlook med kalender och mejl, men han använder även ett anteckningsblock, telefon, PowerPoint, webbresurser, samtal ansikte mot ansikte etc. Chefen använder svenska och engelska, och riktar sig internt och externt. Företaget han arbetar på är dock under omorganisering och ingår i en koncern, varför det ibland kan vara svårt att tala om internt/externt. Även olika språk, olika medier och genrer blandas, och det går heller inte alltid att särskilja läsande och skrivande. Med analysen vill vi visa hur chefen använder skrift och text för att fånga (frysa, Norris 2004; entextualisera, Bauman & Briggs 1990; eller reifiera, Wenger 1998) olika aspekter så att de kan tas med över tid, i denna komplexa miljö, och delas med olika aktörer.

Referenser

Bauman & Briggs (1990): Poetics and performance as critical perspectives on language and social life. Annual Review of Anthropology 19:59–88.

Norris (2004): Analyzing multimodal interaction. A methodological framework. Oxon/New York: Routledge.

Wenger (1998): Communities of practice – Learning, meaning and identity. New York: Cambridge University Press.

Utbrytningsformade frågor i svenska: Vad är det de betyder, och hur är det de används?

Av Johan Brandtler

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I svenska uttrycks sökande frågor regelmässigt genom utbrytningsformade kvesitiva huvudsatser, som i (1) nedan:

(1) a. Vem var det som ringde?
b. Vad var det som förvånade dig?
c. Var är det man skriver under?
d. Vart är det du ska åka?
e. När var det Springsteen spelade på Ullevi?
f. Hur är det man får fram resultatet?

Enligt SAG (4:747) är det ”mycket vanligt med utbrytning just av interrogativa led i huvudsatser”. Trots det har fenomenet i det närmaste inte diskuterats i tidigare litteratur. Denna artikel syftar till att kartlägga frekvensen och bruket av utbrytningsformade kvesitiva huvudsatser i svenska genom en större kvantitativ och kvalitativ analys av konstruktionens förekomst i samtida svenskt språkbruk. Undersökningens kvantitativa del består av nästan 6 miljoner frågesatser från diskussionsforumet Flashback Forum (via Språkbanken); den kvalitativa analysen omfattar ca. 5 000 utbrytningsformade kvesitiva huvudsatser från samma material.

Undersökningen utgår från två påståenden som görs i SAG (4:747), formulerade i följande två citat:

(i) ”Eftersom allt i en kvesitiv huvudsats utom det interrogativa ledet är presupponerat uppfyller den kvesitiva satsen alltid villkoren för utbrytning.”

(ii) ”I sökande fråga med utbrytning tillkommer ofta som en extra betydelsenyans att talaren tidigare har kunnat svaret eller är förtrogen med frågeställningen på något sätt.”

Resultatet av korpusundersökningen indikerar att påstående (i) är något missvisande. De kvesitiva huvudsatser som i högst utsträckning presupponerar sitt propositionella innehåll (såsom hur– och var-frågor) formuleras i minst utsträckning som utbrytningssatser. Inte mindre än 98 % av de utbrytningsformade kvesitiva huvudsatserna i vårt material inleds av vem eller vad – trots att vem– och vad-inledda satser utgör mindre än 60 % av det totala antalet kvesitiva huvudsatser i vårt material. Vi argumenterar för att detta är en direkt följd av att icke-utbrytningsformade vem- och vad-satser inte (semantiskt) presupponerar sitt propositionella innehåll. Valet att använda en utbrytningskonstruktion verkar styras av behovet att signalera att frågans propositionella innehåll är semantiskt och/eller kontextuellt presupponerat. För kvesitiva huvudsatser som redan uttrycker presupponerade propositioner (dvs. satser inledda av hur, var, vart, när) är behovet av utbrytningskonstruktionen begränsat, vilket förklarar varför de är så ovanliga i materialet.

Beträffande SAG:s påstående (ii) visar den kvalitativa analysen att de flesta sökande frågor med utbrutet interrogativt led används för klargöranden snarare än påminnelser, även om den sistnämnda funktionen också förekommer – framförallt med de interrogativa led som sällan bryts ut (hur, var, vart). Dessutom används en stor andel av de utbrytningsformade kvesitiva huvudsatserna som icke-frågor, dvs. i något annat syfte än att eftersöka information. Många gånger används de för att uttrycka talarattityd eller för att uppmärksamma mottagaren på ett visst sakförhållande. Återigen ser vi stora skillnader i användning beroende på vilket interrogativt led som inleder den kvesitiva satsen: 80 % av de utbrytningsformade var-satserna är frågor, medan 57 % av hur-satserna är icke-frågor.

Sammantaget komplicerar resultaten av vår undersökning bilden av utbrytningsformade kvesitiva huvudsatser i svenska, vilket föranleder oss att revidera de påståenden som SAG gör beträffande deras frekvens, betydelse och användning.

Variation är evigt ny, och syntax är finare än semantik. En språkideologisk studie av systemargumenten inom svensk språkvård

Av Maria Bylin

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Korpusspråkvård och språkriktighetsråd är ett sätt att omsätta svensk språkvetenskap i standard och folkbildning, och detta föredrag lägger ett språkideologiskt perspektiv (Agha 2006, Silverstein 2003) på diskussionerna om några av de senaste decenniernas mest symbolladdade språkriktighetsfrågor. Det gäller pronomenvariation som de/dem, sin/hennes/hans, större än mig/jag. Dessa variationsmönster är kvarlevor från ett svunnet system, former som enligt tidigare forskning (Delsing & Falk u.u., Tingsell 2010, Teleman 2003) länge befunnit sig i variation i vissa kontexter. Men den variation som den historiska språkvetenskapen ser som fortsatta variationstillstånd, eller möjligen som en sen fas av en månghundraårig avveckling av kasussystemet, brukar i den allmänna språkdebatten anföras som ett tecken på nyligen påbörjad förändring – vilket i sin tur ofta politiseras och tolkas som att svenskundervisningen idag misslyckats med att överföra syntaktiskt reglerade normer för standardskriftspråket. Jag undersöker därför idén att de syntaktiskt motiverade formerna systematiskt har enregistrerats i ett register som indexerar talare med grammatisk analyskunskap, vilket i sin tur tolkas som ett tecken på att språkbrukaren tillhör en utbildad och resursstark grupp.

Syntaktisk regelmässighet motsvarar ofta det som kallas systemargumentet inom svensk språkvård, vilket också kan beskrivas som en språkideologisk föreställning om att det formellt motiverade har högre status än det semantiskt motiverade, något som även slår igenom i diskussionerna av grammatisk vs semantisk kongruens i nominalfrasen och i predikativ (Wellander 1944, Widmark 1992).

Föreställningen om denna variation som nyligen uppkommen ”grammatisk osystematik som indikerar obildning” utgör en förutsättning för att dessa frågor har kunnat bli så laddade som symboler för ett språk och en svenskundervisning i förfall, och föredraget diskuterar hur detta kan förstås språkideologiskt, utifrån några nedslag i hur variationen har beskrivits inomvetenskapligt och populariserande, samt en analys av hur systemargumentet har använts i språkvårdens diskussion av dessa grundligt genomdebatterade språkvårdsfrågor.

Referenser

Agha, Asif 2006. Language and Social relations. Cambridge: Cambridge University Press.

Delsing & Falk under arbete. Prel. titel Svensk syntaxhistoria.

Teleman, Ulf 2003. Tradis och funkis. Svensk språkvård och språkpolitik efter 1800. Stockholm: Nordstedts ordbok.

Tingsell, Sofia 2010. Sin och hans – i förändring? Studier i svensk språkhistoria 10. Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning. S. 261–271.

Wellander, Erik 1944. Förfallssymtom inom språket. Svenska Dagbladet 30 sep.

Widmark, Gun 1992. Vi och Wellander. Om kongruensen som språkvårdsproblem. Språkvård. 3:1992. S. 7–16.

Silverstein, Michael 2003. Indexical order and the dialectics of sociolinguistic life. Language & Communication. 23. S. 193–229.

Berättelser med sanningsanspråk – tal, skrift och bild i brottmålsrättegångar

Av Gunilla Byrman

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Svenska rättegångsförhandlingar bygger på muntlighetsprincipen, vilket innebär att all bevisning som ska beaktas i målen ska tas upp under huvudförhandlingarna. Därmed erbjuder rättegångar en utmärkt chans att få inblick i interaktion i en institutionell diskurs där muntlighet är påbjuden. Rättegångar är en komplex och ritualiserad procedur och genom dem får vi kunskap om en brottslig handling, där bevisningen ges via berättelser och teknisk bevisning (jfr Heffer, Rock & Conley 2013). Brottet återges genom muntliga berättelser från olika perspektiv och genom de multimedier som numera används i förhandlingarna. Frågorna är:

Vad i de skriftliga förhören väljs ut och aktualiseras under rättegångarna?
Hur hanterar juristerna sanningsanspråken i de muntliga berättelserna i relation till förundersökningens skriftliga?

Jag jämför hur berättelserna skrivs i förundersökningen och hur delar av detta skriftliga material återanvänds i förhandlingen av dem som talar under rättegången. Bevisningen i ett brottmål bygger på parternas berättelser, där sanningsanspråken styrks av texter, foton, sms, ljudupptagningar och artefakter av forensiskt värde. Rättens parter bidrar till att åter-skapa berättelsen om brottet under rättegången.

I brottmålet är det relevant att studera hur juristerna i rätten – åklagare, försvarare och domare – hantera bevisningen i brottmålen och hur annan dokumentation påverkar berättelserna som framförs av parterna under rättegången. Jag vill besvara frågorna ovan och visa hur parterna och den juridiska personalen använder förundersökningen strategiskt och retoriskt (jfr Kjus 2008). Antagandet är att semiotiska resurser används på olika sätt under rättegången och att de multimedierna som används påverkar berättelsen.

Materialet är hämtat från två rättegångar, om misshandel och om rattfylla. Teoretisk ram är text- och diskursanalys med metoder från forensisk lingvistik (Heffer 2008).

Litteratur

Heffer, Chris (2005). The language of jury trial: a corpus-aided analysis of legal-lay discourse. New York: Palgrave Macmillan.

Heffer, Chris, Rock, Frances & Conley, John M. (eds.) (2013). Legal-lay communication: textual travels in the law. Oxford University Press.

Kjus, Audun (2008). Sakens fakta: fortellingsstrategier i straffesaker. Unipub.

”Vi satt och knä”. Lokala och globala textdrag i en folklig dagbok från 1890-talet.

Av Ann-Catrine Edlund

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Redan under det tidiga 1800-talet var det svenska skriftspråket standardiserat. Under det sena 1800-talet gavs det också goda förutsättningar för att implementera det standardiserade skriftspråket till svenska medborgare genom undervisning i både småskola och folkskola där skrivundervisningen vanligen bestod av avskriftsövningar (Lindmark 1994:52ff.). Vi vet dock mycket lite om i vilken utsträckning som den genomsnittlige svenske språkbrukaren använde det standardiserade skriftspråket i ett vardagligt och privat sammanhang – i de vardagliga skriftpraktiker som växte fram och etablerades under det sena 1800-talet, i dagböcker, visböcker, brev och vykort.

I mitt föredrag kommer jag att presentera en studie av en dagbok från sent 1800-tal, skriven av två kvinnor i jordbruksmiljö. Dagboken är skriven på en blandning av dialekt och svenskt riksspråk. I studien ställer jag frågan i vilken utsträckning den vardagliga dagbokspraktiken är länkad till en nationell språkkontext? För att besvara frågan studeras dagbokens ”globala textdrag”, som riksspråkliga drag på lexikal nivå, morfosyntaktisk nivå samt standardiserade stavningskonventioner. I föredraget kommer framförallt de globala textdragen att belysas med exemplifieringar av de lokala textdragen. Jag diskuterar om denna vardagliga skriftpraktik hade potential att stärka individers lokala språkliga identitet och om även den nationella språkliga identiteten stärktes.

Studien tillhör forskningsområdet skriftens sociala historia (the social history of literacy) och den utgör samtidigt ett bidrag till en svensk språkhistoria ur ett underifrånperspektiv. I studiet av svensk skrifthistoria har man i alltför ringa grad beaktat språksociologisk variation, vilket har sin grund i att språkhistoriska beskrivningar vanligen ger historien om det tryckta skriftspråket som förmedlats av en elit (Elspass 2012:156). Handskrivna dokument tillkomna i vardagliga kontexter har endast mer undantagsvis använts i studier av svensk språkhistoria. Föredraget visar hur studier som denna skulle kunna användas för att komplettera de etablerade språkhistoriska beskrivningarna.

Urval av referenser

Elspass, Stephan 2012. The Use of Private Letters and Diaries in Sociolinguistic Investigation. I: Handbook of Historical Sociolinguistics, s. 156–169. Blackwell.

Lindmark, Daniel 1994. Pennan, plikten, prestigen och plogen. Den folkliga skrivkunnighetens spridning och funktion före folkskolan. Umeå: Umeå universitet.

Nordlund, Taru 2007. Double Diglossia – lower class writing in 19th-century Finland. I: Multilingua. Journal of Cross-Cultural and Interlanguage Communication, s. 229–246.

Laura Villa & Rik Vosters eds. 2015. The Historical Sociolinguistics of Spelling. John Benjamins Publishing.

Frasformade instruktioner i friskvårdsaktiviteter – ord och kropp i samspel

Av Inga-Lill Grahn & Martina Huhtamäki

Typ av presentation: Sektionsföredrag

En instruktion som uppmanar till handling kan innehålla imperativformen av det verb som beskriver själva handlingen, som t.ex. Kom hit! (se t.ex. Lindström m.fl. under utgivning). I situationer där handlingen ska utföras här och nu och där deltagarna har en gemensam förförståelse av situationen är också frasformade instruktioner utan verb möjliga (SAG 4, §33). Vi har studerat instruktioner i form av frasformade yttranden som personliga tränare ger sina klienter i en träningssituation, och frågat oss när dessa yttranden är möjliga och hur deltagarna skapar förståelse för dem i interaktionen (jfr Lindström 2008).

Vår studie visar hur deltagarna skapar mening med hjälp av språkliga och kroppsliga handlingar i den specifika kontexten, och uppnår gemensam förståelse kring dessa frasformade yttranden (jfr t.ex. Keevallik 2013). I träningssituationen är det tydligt för både tränaren och klienten vad den pågående aktiviteten går ut på, till exempel är det givet att den personliga tränaren kan instruera klienten genom att explicit tala om hens kropp (som i bak med hälen!). Det är också tydligt att de frasformade instruktionerna i allmänhet inte kräver verbala responser, utan att det istället är kroppsliga responser som är prefererade (jfr t.ex. de Stefani & Gazin 2014). En frasformad instruktion som upp, upp, upp, upp! leder därmed inte till verbal respons (även om man kunde tänkt sig exempelvis ett ja! eller ett ok!) utan till att klienten gör en uppåtrörelse – i det här fallet går hon upp ur en bentänjning.

Studien är genomförd med samtalsanalytisk metod och vi kommer dels att presentera grammatisk variation hos frasformade instruktioner i vårt material, dels visa hur deltagarna gör dem meningsfulla och funktionella i specifika situationer. Resultaten diskuteras också utifrån ett pluricentriskt perspektiv då materialet vi använder omfattar inspelningar på både sverigesvenska och finlandssvenska. Institutionella situationer där den ena deltagarens kropp är i fokus, är i någon mening intima och därmed socialt komplexa. Beskrivningar av hur detta hanteras av deltagarna i olika kulturer bidrar till en ökad förståelse av sambanden mellan språk, nation och kultur (Norrby m.fl. 2012).

Referenser

De Stefani, Elwys & Anne-Danièle Gazin 2014. Instructional sequences in driving lessons: Mobile participants and the temporal and sequential organization of actions. Journal of Pragmatics 65:63–79

Keevallik, Leelo, 2013: The interdependence of bodily demonstrations and clausal syntax, Research on Language and Social Interaction, 46:1, p. 1-21.

Lindström, Jan 2008. Tur och ordning. Introduktion till svensk samtalsgrammatik. Stockholm: Norstedts akademiska förlag.

Lindström, Jan, Camilla Lindholm, Catrin Norrby, Camilla Wide & Jenny Nilsson under utgivning. Imperatives in Swedish medical consultations. Kommer i: M-L Sorjonen, L. Raevaara & E. Couper-Kuhlen (red.), Imperative turns at talk: The design of directives in action. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.

Norrby, C., C. Wide, J. Lindström & J. Nilsson 2012. Finland-Swedish as a non-dominant variety of Swedish – extending the scope to pragmatic and interactional aspects. In: Muhr, R. (ed.), Non-dominant Varieties of Pluricentric languages. Getting the picture. Frankfurt am Main: Peter Lang International Academic Publishers.

SAG = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson 1999. Svenska Akademiens grammatik 1–4. Stockholm.

När två blir ett? Ett begynnande sammanfall av /i/ och /y/ i göteborgskan

Av Johan Gross, Julia Forsberg

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Ett fonemiskt sammanfall innebär att den fonetiska kontrasten mellan två fonem försvinner. I denna studie undersöker vi en möjlig språkförändring i göteborgskan, vilken kan leda till ett sammanfall av de två främre slutna vokalerna /i/ och /y/ till den orundade centraliserade slutna vokalen [ɨ]. /i/-vokalen är sedan länge ett framträdande drag i göteborgskan men har traditionellt beskrivits som en mycket frontad sluten vokal med ett tydligt surrande (Björseth 1957). På senare år har dock en centraliserad variant blivit allt vanligare bland ungdomar och den är nu den dominerande varianten .

Studien bygger på två undersökningar. Den första undersökte vokalernas position i vokalsystemet genom akustiska analyser av inspelningar av 19 talare i åldrarna 16-19 år, bosatta i Göteborg. Totalt analyserades 3059 vokaler varav 409 /y/ och 296 /i/. Normaliserade akustiska mätvärden från de två vokalerna användes sedan som beroende variabler i en MANOVA med de två vokalerna som oberoende variabler. Analysen visar att det inte finns någon signifikant skillnad mellan uttalen av vokalerna, och att de tenderar att ha en något sänkt och centraliserad artikulation, dvs. [ɨ]. Den andra delen undersökte den perceptuella skillnaden mellan de två vokalerna genom ett perceptionsexperiment där vokalljuden togs från samma inspelningar som de akustiska analyserna baserades på. 22 ord valdes ut, vokalerna transkriberades manuellt vilket resulterade i fyra kategorier: (ii) där /i/ produceras som [i]; (iɨ) där /i/ produceras som [ɨ]; (yy) där /y/ produceras som [y] och (yɨ) där /y/ produceras som [ɨ]. Experimentet utfördes genom ett webbformulär, där 203 informanter svarade på vilken vokal de hörde i olika ord, och vilken vokal de hörde utan ordkontexten. Resultatet visar att informanterna är mycket säkra på klassificeringen av de två i-varianterna som just /i/, medan (yy) är något svårare och (yɨ) leder till flest felkategoriseringar.

Den sammanlagda slutsatsen av undersökningarna pekar mot ett begynnande sammanfall bland yngre Göteborgare av de två vokalerna vilket resulterar i att den slutna, centraliserade, orundade vokalen [ɨ] blir den kvarvarande vokalformen. Vokalsammanfallet kan i det aktuella fallet förstås inom ramarna för en merger-by-approximation-modell (Lenning 1978) vilken beskriver hur två fonem gradvis rör sig mot varandra tills det som kvarstår är en mellanform.

Språk, hierarkier och mångfald på den svenska arbetsmarknaden. En studie av språkkrav i annonser för jobb i multinationella företag

Av Britt-Louise Gunnarsson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I en globaliserad och internetstyrd värld verkar multinationella företag i ett språkligt och sociokulturellt ramverk med globala, nationella och lokala hänsyn sammanflätade. I sin arbetsplatspolicy måste de balansera mellan ekonomiska hänsyn och sociala värderingar, vilket gör att såväl global språklig dominans som nationella språkattityder och lokal demografisk mångfald har betydelse.

Av praktiska skäl har multinationella företag valt ett internationellt företagsspråk. Detta språk används på ledningsgruppsmöten och i externt och officiellt skrivande. På lokal nivå är praktiken ofta komplex, vilket betyder att olika språk används i olika situationer och av olika arbetstagare. Inte sällan finns det barriärer inom företaget – och på arbetsplatsen – mellan väl- och lågutbildade anställda ifråga om kompetens och språkanvändning.

I föredraget kommer jag att diskutera resultat av en undersökning av de explicita språkkrav som anges i annonser för jobb i Sverige. Annonserna, som lades ut på nio multinationella företags webbplatser 2016, avslöjar företagens språkpolicy, samtidigt som de ger en bild av praktiken på svenska arbetsplatser. Fokus i min studie ligger på vilka språk som explicit nämns samt om och hur språkfärdigheten preciseras. Språkkraven ställs mot jobbannonsernas krav på utbildning, ledarskapserfarenhet och yrkeserfarenhet.

Majoriteten av annonserna anger krav på färdighet i både svenska och engelska. Resultaten tyder samtidigt på en delad svensk jobbmarknad där krav på goda kunskaper i engelska, oberoende av sektor, korrelerar med hög utbildningsnivå. Ett annat resultat är att man ofta omnämner såväl muntlig som skriftlig språkbehärskning.

Globalisering är en fortgående process. En jämförelse av språkkraven i annonser 2016 med de krav jag funnit i en tidigare studie (genomförd 2006) visar att krav på både engelska och svenska är frekventare 2016. Märkbart är också att kravet på kunskap i svenska ökat både för jobb med medelhöga och låga utbildningskrav.

Med fokus på språkattityder, hierarkier och mångfald, kommer jag att sätta in resultaten i en modell för den kontextuella konstruktionen av professionell diskurs (Gunnarsson 2009, 2014).

Referenser

Gunnarsson, Britt-Louise, 2009: Professional Discourse. London and New York: Continuum.

—, 2014: Business discourse in the globalized economy: The construction of an attractive workplace culture on the Internet. I: Discourse in Context, red. J. Flowerdew. London, etc.; Bloomsbury. S. 91-112.

Om utvecklingen av ett nytt korpusredskap för svenska

Av Anna W Gustafsson; Johan Frid

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I vårt föredrag vill vi presentera arbetet med att utveckla ett nytt korpusredskap för svenska som taggar orden i en korpus för semantiska fält. I samarbete med Lancaster University skapar vi en svensk version av ”the USAS tagger” som har utarbetats i samband med arbetet med British National Corpus, och som sedan vidareutvecklats för ett korpusverktyg för engelska, WMatrix. Detta korpusverktyg kan tagga ord i en korpus för de olika semantiska fält orden hör till. De semantiska fälten baseras på Longman Lexicon of Contemporary English och har en flernivåstruktur med 21 övergripande fält som ’Pengar & Handel’, ’Antal & Mått’, men även möjlighet till ytterligare finkornig indelning.

Ambitionen är att skapa ett verktyg som kan söka ut ord i ett visst semantiskt fält i ett större material och även jämföra vilka semantiska fält som är överrepresenterade i ett visst korpusmaterial i jämförelse med andra. I föredraget ger vi exempel på hur detta redskap använts i engelskspråkig forskning och diskuterar relevansen av redskapet för forskning i t.ex. diskursanalys och metaforforskning.

Arbetet innebär att den ordlista som ligger till grund för WMatrix taggern automatöversätts till svenska med hjälp av ett fritt tillgängligt svenskt-engelskt onlinelexikon, Folkets lexikon, och en automatisk ordklasstaggare. Proceduren har tidigare prövats för ett flertal andra europeiska språk (Piao et al 2016). Den semantiskt taggade ordlista denna procedur resulterar i är av naturliga skäl ofullständig eller i vissa fall direkt felaktig (på grund av av problem i det svensk-engelska lexikonet, fel i ordklasstaggningen, eller i själva automatöversättningen). Ordlistan kontrolleras därför manuellt. I föredraget vill vi även redogöra för några av de problemställningar vi ställts inför i detta arbete.

Litteratur

Piao S., Rayson P., Archer D., Bianchi F., Dayrell C., El-Haj M., Jiménez, R-M., Knight D., Kren M., Löfberg L., Nawab R.M.A., Shafi J., The P.L and Mudraya O. (2016) Lexical Coverage Evaluation of Large-scale Multilingual Semantic Lexicons for Twelve Languages. In Proceedings of the 10th edition of the Language Resources and Evaluation Conference (LREC2016), Portoroz, Slovenia, pp. 2614-2619.

Uttal och begriplighet: Vilka uttalsdrag har mest betydelse för begripligheten?

Av Henna Heinonen

Typ av presentation: Sektionsföredrag
Taggar: begriplighet, L2-svenska, språkinlärning, uttal

Enligt ett flertal studier med olika språk påverkas begripligheten mest av uttal (t.ex. Saito, Trofimovich & Isaacs 2016). Däremot är kunskapen mycket mindre om vilka drag i uttalet som är mest kritiska. Prosodiska drag har dock konstaterats vara viktiga för begriplighet i flera studier (t.ex. Trofimovich & Isaacs 2012, Thorén 2008), men vilka drag i prosodin – eller i uttalet i helheten – är de som påverkar begripligheten i finskspråkiga talares uttal av svenska?

Denna presentation fokuserar på de drag i finskspråkiga talares uttal av svenska som är mest kritiska för begripligheten – vilka de är och hur de avviker från målet. Frågorna har fått sitt svar genom tre faser: Först värderade L1-svenska lyssnare (n=64) begripligheten av talprov (n=21) med uppläst L2-svenska. Sedan analyserades uttalet i talproven (n=16) med olika begriplighetsvärderingar av expertlyssnare (n=4) och det undersöktes vilka drag i uttalet som korrelerar med begripligheten. Till sist analyserades talproven akustiskt med avseende på de kritiska uttalsdragen och jämfördes med innehållsligt likadana talprov av finlandssvenska och sverigesvenska talare.

Resultaten är tillämpbara inte bara vid undervisning av L2-talare med finska som förstaspråk utan de kan till vissa delar utnyttjas till att effektivisera språkundervisningen mer generellt.

Referenser

Saito, K., Trofimovich, P., & Isaacs, T. (2016). Second language speech production: Investigating linguistic correlates of comprehensibility and accentedness for learners at different ability levels. Applied Psycholinguistics, 37(02), 217-240.

Thorén B. (2008). The priority of temporal aspects in L2-Swedish prosody. Studies in perception and production. Stockholm: University of Stockholm.

Trofimovich, P., & Isaacs, T. (2012). Disentangling accent from comprehensibility. Bilingualism: Language and Cognition, 15(04), 905–916.

Ord, text och tanke. Gymnasieelevers ordanvändning i nationella provet i Svenska 3-kursen

Av Annika Hillbom

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I Svenska 3-kursen på gymnasiet genomförs ett nationellt prov, med inriktning mot akademiskt skrivande. Utifrån en given frågeställning skriver eleverna ett så kallat pm. Innehållet i detta pm har inriktning mot antingen språk eller litteratur, och eleverna använder sig av ett antal källtexter inom temat för årets prov. I den aktuella studien undersöks elevernas ordförråd och ordanvändning i dessa pm, med fokus på ord och uttryck som är relaterade till å ena sidan ämnet för provet, å andra sidan den akademiska texttypen. Hur eleverna använder ord och uttryck inom dessa båda områden kan säga mycket om deras förmåga att på ett akademiskt sätt behandla ämnet med utgångspunkt i källtexterna.

Tidigare forskning om språkbrukares ordförråd och ordförståelse har bland annat behandlat ordklassfördelning och ordvariation i elevtexter (t.ex. Hultman och Westman 1977), språkbrukares förståelse av myndighetsord (t.ex. Frick & Malmström 1976, Gustafsson & Håkansson 2011), samt haft ett svenska som andra-språksperspektiv (t.ex. Lindberg & Johansson Kokkinakis 2007, en studie av ordförrådet i läromedel på grundskolan). I den aktuella studien kombineras kvantitativa och kvalitativa metoder, för att å ena sidan ge en övergripande, mer statistisk bild av elevernas aktiva ordförråd i de egna texterna, och å andra sidan en mer fördjupad bild av hur eleverna i den egna texten förstår och använder ord och uttryck med koppling till ämnet och den akademiska texttypen.

Under föredraget presenteras och diskuteras studiens slutresultat, varvid frågor om betydelsemässig precision, stilistisk medvetenhet och källtextsberoende fokuseras, liksom spridning mellan olika betygssteg och provsituationens inverkan.

Referenser

Frick, Nils & Malmström, Sten 1976. Språkklyftan. Hur 700 ord förstås och missförstås. Stockholm: Tidens Förlag.

Gustafsson, Anna & Håkansson, David 2011. Språkklyftan: 30 år senare. I: Ann-Catrine Edlund & IngmarieMellenius (red.) Svenskans beskrivning, Lund: Lund University Press. S. 123-132.

Hultman, Tor G & Westman, Margareta 1977. Gymnasistsvenska. Lund: LiberLäromedel.

Lindberg, Inger & Johansson Kokkinakis, Sofie 2007. OrdiL – en korpusbaserad kartläggning av ordförrådet i läromedel för grundskolans senare år. Rapporter om svenska som andraspråk (ROSA) 8, Göteborgs universitet.

En ”nästan värdelös ordgrupp” – om verbavledningar i SAOL och SO

Av Louise Holmer

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I förtexten till den sjunde upplagan av Svenska Akademiens ordlista, SAOL 7 (1900), förklaras att en viss grupp av ord, ”en mycket stor, men för en svensk ordbok nästan värdelös ordgrupp”, har uteslutits som uppslagsord ur ordlistan. Textstycket i fråga handlar om neutrala verbalsubstantiv på -ande. Som skäl för uteslutningen anges i förtexten bland annat att dessa ändå bildas regelbundet till verb på -a, att de till formen och stavningen liknar verbaladjektiven (participen på -ande) och att de är lika osjälvständiga i förhållande till verbet.

Frågan är hur det ser ut i mer samtida ordböcker: anses avledningarna på -ande fortfarande vara ”nästan värdelösa”, eller har deras status, eller åtminstone synen på dem, ändrats? Tas de i normalfallet upp som självständiga uppslagsord i ordböcker eller lämnas de utanför? Och hur är det med andra avledningstyper med varierande grad av förutsägbarhet, som -ende, -(n)ing, och -are?

Som forskningsområde utgör avledningar ett intressant fält eftersom de är betydligt mindre förutsägbara än böjningar och böjningsformer. För lexikografen är det förstås alltid relevant att resonera kring vilka ord och ordgrupper som bör tas med som självständiga uppslagsord i en ordbok, och vilka som kan redovisas på annat sätt, samt vilka som kan uteslutas helt.

I föredraget redogör jag för några olika verbavledningar och hur dessa presenteras i svenska ordböcker. De ordböcker som undersöks är främst ordlistan SAOL i några olika upplagor och definitionsordboken Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO, 2009). Som en jämförelse presenteras också avledningstypernas förekomst i textmaterial, till exempel korpusar hämtade från Korp.

Användningen av en inlärningsordbok på nätet: fallet Lexins svenska lexikon

Av Ann-Kristin Hult

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I min avhandling (Hult 2016) undersöks användningen av internetordboken Lexins svenska lexikon (2011), LSL. LSL är en enspråkig inlärningsordbok och en del av det större projektet Lexin. Det innehåller förutom LSL ett tjugotal tvåspråkiga lexikon mellan svenska och större invandrarspråk i Sverige (Beijer & Fre Woldu 1997). Lexin-ordböckerna riktar sig främst till invandrare som nyligen anlänt till Sverige och som befinner sig på nybörjarnivå i sin svenskinlärning.

I avhandlingen avgränsas undersökningen till de användare som har något av Lexin-språken som förstaspråk. När det gäller användningen av det enspråkiga lexikonet, alltså LSL, kan man dock undra om det inte vore ännu intressantare att se närmare på bruket hos de användare som inte har något av Lexin-språken som förstaspråk och som därför måste använda LSL. I avhandlingsunderlaget faller en dryg femtedel av de totalt 802 informanterna inom ramen för denna användarkategori. De representerar tillsammans 47 språk.

I mitt föredrag ämnar jag således redogöra för ordboksanvändningen hos informanter från berörda kategori. De representerar språken assyriska/syrianska, kinesiska och thailändska. Underlaget är hämtat från ett befintligt material bestående av loggfilsdata (dvs. lexikonuppslagningar och navigeringsval på Lexins webbsida) och enkätdata som har länkats samman (se vidare Hult 2016). Datalänkningen gör det möjligt att på nära håll följa enskilda användare och deras ordboksaktiviteter. Parkvall (2016) konstaterar att det talas runt 200 språk i Sverige idag. Lexin-projektet kan naturligen inte ta fram tvåspråkiga lexikon till förstaspråkstalare av alla dessa språk. LSL är därför ett viktigt hjälpmedel för många andraspråksinlärare av svenska och deras bruk av LSL utgör följaktligen ett spännande och relevant undersökningsobjekt.

Litteratur

Beijer, Mai & Kiros Fre Woldu 1997. Detta är LEXIN. Lexikon för invandrare. Lägesbeskrivning våren 1997. Stockholm: Skolverket.

Hult, Ann-Kristin 2016. Ordboksanvändning på nätet. En undersökning av användningen av Lexins svenska lexikon. (Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 27.) Göteborg: Institutionen för svenska språket, Göteborgs universitet.

Lexins svenska lexikon [Svenska ord] 2011. 4 uppl. <http://lexin.nada.kth.se/lexin/>. Hämtat 4 februari 2017.

Parkvall, Mikael 2016. Sveriges språk i siffror: vilka språk talas och av hur många? (Språkrådets skrifter 20.) Stockholm: Morfem och Språkrådet.

Vad binds och reagerar i kemi, bryts i fysik och vad är det man pratar om för korsning i biologi? En beskrivning av lexikala utmaningar i naturkunskapsundervisningen i den flerspråkiga grundskolan

Av Sofie Johansson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Forskningsprojektet SALT, (Science and Literacy Teaching), med finansiering från Vetenskapsrådet, syftar till att stödja lärares språkundervisning i de naturvetenskapliga ämnena i årskurs 7-9. I projektet studeras hur litteracitet i en naturvetenskaplig kontext är synlig i klassrummet i två större svenska städer. Forskning visar att kunskap om ordens betydelse är grundläggande för förståelse av innehållet i undervisningen (Saville-Troike, 1984). I detta sammanhang betraktas kunskap om ordens betydelse i ämnesundervisningen som en del av litteracitetsbegreppet. Följande frågeställningar med fokus på ordförråd fokuseras i detta bidrag: hur syns medvetenheten om språkets betydelse för inlärning i undervisningen? Vilken kunskap tror lärare att elever har? Vilken kunskap har de?

Ett empiriskt underlag för bedömning av 170 elevers kunskap om 90 ord har skapats under två år då elevernas kunskaper om vokabulären i biologi, fysik och kemi undersöktes. Mer specifikt testades receptiv kunskap om ämnesneutrala skolrelaterade och ämnesrelaterade mångtydiga ord i en naturvetenskaplig kontext. Information om elevernas bakgrund var modersmål, modersmålsundervisning och antal år av undervisning i svenska.

Resultat i projektet visar att det finns mycket stora skillnader i resultat som kan kopplas till språklig bakgrund och antal år av undervisning i svenska. Ett annat resultat som också kan återföras till undervisande lärare är mer specifikt vilka ord som är speciellt utmanande för elever genom systematisk utprövning av ord med hjälp av kategorisering enligt en ordtypsmodell av ämnesrelaterade och ämnesneutrala ord (Kanebrant et al.). Exempel på svåra ämnesneutrala skolrelaterade ord är: bestå av, bidra till, egenskaper, ge upphov till, orsakas av och åtgärder. Exempel på svåra ämnesrelaterade mångtydiga ord var: bestående, bindas, bryter, driva, framkalla och gren. I bidraget redogörs för urvalet av testord i kontext samt hur vissa ord byter betydelse mellan ämnen eller har flera betydelser inom ett ämne.

Tala och skriva på svenska – likt och olikt. Om mellanstadieelevers språkprocesser i tal och skrift.

Av Victoria Johansson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Syftet med detta bidrag är att undersöka processen bakom tillblivelsen av talade och skrivna texter, och från ett psykolingvistisk perspektiv diskutera processerna utifrån kognitiva teorier om arbetsminne (McCutchen 2006) och teorier om villkor som påverkar språkproduktion tal och skrift (jfr Chafe & Tannen 1987). Dagens samhälle kräver goda färdigheter i både tal och skrift, och resultatet av denna studie kan visa hur sådana färdigheter växer fram, och hur de språkliga drag som används i tal respektive skrift påverkas av den andra modaliteten.

Materialet utgörs av 130 talade och skrivna texter från 45 svenska barn i åldern 10, 12 och 13 år. Alla texter är narrativer, varav 80 st är personliga narrativer där ordningen tal–skrift/skrift–tal balanserades vid inspelningen, och 50 st är bildeliciterade ”grodhistorier” som alltid följde ordningen skrift–tal. Det skrivna materialet samlades in på dator genom tangentloggning (i ScriptLog), och det talade materialet genom videoinspelningar. Detta innebär att det skrivna materialet finns dokumenterat dels som produkt, dvs den färdiga texten, dels som process över hur texten har blivit till, vad skribenten ändrat, när hen har pausat och flyttat sig i texten. Det talade materialet är transkriberat (i CLAN) och kodat för pauser, repetitioner och tvekljud. Detta gör det möjligt att jämföra just processerna i tal och skrift.

Till det här materialet har vi ställt två frågor:

På vilket sätt liknar processerna i tal och skrift varandra?
På vilket sätt påverkas produkt och process av vilken modalitet (tal eller skrift) som produceras först?

Huvudfokus ligger på kvalitativa jämförelser mellan processer i tal och skrift. Inledande kvantitativa jämförelser visar dock inga signifikanta skillnader i textlängd mellan modaliteterna, men däremot att de skrivna texterna har signifikant högre lexikal densitet och diversitet.

De kvalitativa analyserna visar att barnen i hög utsträckning återanvänder både textstruktur, semantiskt innehåll, lexikala val och syntaktiska strukturer i sin andra narrativa version, oavsett om den är i tal eller skrift. Däremot verkar det som om talade texter som föregåtts av en skriven version är mer influerade av den första texten än tvärtom.

En förklaring till att lingvistiska strukturer återanvänds i den andra narrativa texten (oavsett modalitet) är att detta minskar den kognitiva belastningen under textproduktionen – barnen blir hjälpta av att använda sina tidigare formuleringar igen.

Referatmarkörer och bisatser i finskspråkiga studenters svenskspråkiga kandidatuppsatser

Av Jaana Jokinen

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Svenskans ställning i det tvåspråkiga Finland har debatterats livligt under de senaste åren. Språket är obligatoriskt i skolan, men i studentskrivningarna har det sedan 2005 varit frivilligt, vilket givetvis påverkat negativt nivån på förhandskunskaperna hos universitetsstuderande. I den finländska kandidatexamen ingår en kurs i andra inhemska språket på nivå B1-B2 som för finskspråkiga är svenska. Sedan 2010 har Helsingfors universitet dessutom erbjudit en möjlighet att avlägga en tvåspråkig kandidatexamen – först bara vid två fakulteter, i dag vid hela universitetet. Målet är att studerandena i slutet av studierna nått nivå C1 i det språk som inte är deras modersmål.

Till akademiskt språkbruk hör i allra högsta grad att producera vetenskapliga texter. Att kunna skriva enligt vissa normer är viktigt. Mitt syfte är att studera skriftlig färdighet hos finskspråkiga studenter som valt att avlägga tvåspråkig examen. Utan att närmare ha gått in på vad som krävs på de olika CEFR-nivåerna har jag undersökt åtta kandidatuppsatser skrivna åren 2013-2015. Som jämförelsematerial har jag fem akademiska slutarbeten från Svenskfinland respektive Sverige.

Skribenter med hög skrivkompetens på sitt modersmål skriver bättre texter också på andraspråket, påpekar Ulrika Magnusson (2013). Jag vill så långt som möjligt eliminera denna inverkan och i stället fokusera på andraspråksnivån, som enligt Magnusson i högre grad än mer textövergripande strategier hos vana skribenter överensstämmer med korrekthet i syntax, ordförråd och morfologi, av vilka jag koncentrerar mig på de två förstnämnda dragen.

Beträffande ordförrådet betraktar jag närmast referatmarkörer. Användning av referatmarkörer är typiskt för akademiska texter och avspeglar enligt min uppfattning hur inläraren behärskar det akademiska språkbruket. För syntaxens del fäster jag uppmärksamhet vid olika bisatstyper. Svenskans bisats med sin speciella placering av satsadverbial anses nämligen vara en synnerligen svår struktur för språkinläraren. Därvid är det vidare intressant att se, vilka uttryck som placerats i satsadverbialets plats.

Litteratur

Fiilin, U. & Jokinen, J. & Vaattovaara, J. 2014: Akademisk expertis på två språk – utveckling av språkkunskaper inom tvåspråkig kandidatexamen. Oulu University Press.

Magnusson, Ulrika 2013: Skrivande på ett andraspråk. I: Hyltenstam K. & Lindberg I. (red.). Svenska som andraspråk – forskning, undervisning och samhälle.

Jag skulle aldrig säga så – hur vi undviker att tala om begreppet ras

Av Erika Jönsson; Jenny Nilsson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Att tala om vissa ämnen kan leda till interaktionella problem av olika slag. Ett sådant ämne är i en svenskspråkig kontext begreppet ras. I ett historiskt perspektiv har Sverige gått från att vara ledande inom rasbiologi (Höjer 2012) till att ”bli ett världssamvete för antirasism” (Sandberg 2017), och detta skifte tar sig interaktionella uttryck i samtal om ras.

Hur vi talar om begreppet ras har tidigare inte studerats ur ett interaktionellt perspektiv på ett svenskt material. Däremot har liknande forskning på engelskt material visat att de flesta människor ”vill se bortom ras” och att fokus istället läggs på klassbaserade och ekonomiska orättvisor när samhällsproblem diskuteras (Omi 2001).

I den här studien undersöker vi hur 14 informanter pratar om och använder begreppet ras i intervjusamtal, både enskilda och i grupp. Vi utgår från teorier inom samtalsanalys och interaktionell lingvistik och undersöker det interaktionella arbete som krävs för att tala om ett tabubelagt ämne (se t.ex. Jefferson 1984, Pomerantz 1984). Det vi kan se är att det är tydligt att talarna väljer att både avfärda och undvika ordet ras och att de genom sin argumentation positionerar sig själva som antirasister. I undersökningen får begreppet ras tjäna som exempel för att visa hur vi kan agera då vi talar om tabubelagda ämnen i allmänhet.

Referenser

Höjer, Henrik. 2012. ”En meningslös sortering av människor.” I: Forskning & Framsteg nr. 8/2012.

Jefferson, Gail 1984. ”On the organization of laughter in talk about troubles.” I: Atkinson & Heritage (eds), Structures of Social Action: studies in conversation analysis.

Cambridge: Cambridge university press. S. 346–369

Omi, Michael 2001. ”Rethinking the Language of Race and Racism”. I: Asian American Law Journal. Vol. 8. s. 161-167.

Sandberg, Christin. 2017. ”Antirasister tvistar om ordet ras”. I: Språktidningen nr. 1/2017.

Pomerantz, Anita 1984. ”Agreeing and disagreeing with assessments: some features of preferred/dispreferred turn shapes.” I: Atkinson & Heritage (eds), Structures of Social Action. Studies in Conversation Analysis. Cambridge University Press. S. 57–101.

Avancerade finskspråkiga inlärares uttal av finlandssvenska som andraspråk

Av Maria Kautonen

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Forskning i finskspråkiga talares S2-uttal (andra- och främmandespråksuttal) av finlandssvenska ger oss ett speciellt perspektiv på S2-uttalsinlärning. Eftersom språken är så nära varandra fonetiskt är de förväntade svårigheterna baserat på kontrastiv analys inte stora (jfr kontrastiv analys, Lado 1957) och inlärning av ett inföddliknande uttal kan anses vara ett realistiskt mål för inlärargruppen. Uttalet har ju påståtts vara ett av de svåraste inlärningsmålen i andra- och främmande språk, t.o.m. omöjligt att lära sig perfekt om inte inlärningen påbörjats mycket tidigt (Lenneberg 1967, Piske m.fl. 2001).

Syftet med studien är att kartlägga avancerade finskspråkiga inlärares uttal av finlandssvenska och vilka som är de mest uthålliga svårigheterna vid inlärning av S2-uttal för inlärargruppen. Som forskningsmaterial används språktestprestationer i de allmänna språkexamina i Finland (YKI-testet, www.jyu.fi/yki). S2-talarna (n=12) har tilldelats färdighetsnivåer som motsvarar B2-C2 i den europeiska referensramen i muntlig framställning. Testdeltagarnas prestationer i en monologuppgift värderas auditivt av finskspråkiga (n=10) och finlandssvenska semiprofessionella lyssnare (n=8) gällande hur bra talarna kan segment och prosodi i finlandssvenska. Dessutom undersöks om finskspråkiga lyssnare värderar uttalet på samma sätt som infödda finlandssvenska talare.

Resultaten visar att avancerade S2-talare har svårigheter både med prosodi och med individuella ljud på alla färdighetsnivåer. De finlandssvenska lyssnarna värderade uttalet strängare än de finskspråkiga lyssnarna. Utöver det teoretiska värdet för S2-uttalsinlärningsmodeller kan resultaten utnyttjas både i språkundervisning och i värdering av muntliga språkfärdigheter. Att undersöka svenskt uttal i Finland är viktigt för att öka den kunskap som behövs för att påverka de förändringar som sker i skolvärlden och i bedömning av elevprestationer.

Studien ingår i projektet FOKUS (www.jyu.fi/fokus) som finansieras av Svenska litteratursällskapet i Finland 2015-2019. Konferensdeltagandet stöds av Svenska kulturfonden i Finland.

Litteratur

Lado, R. 1957. Linguistics across cultures. Ann Arbor: University of Michigan Press.

Lenneberg, E. H. 1967. Biological foundations of language. New York.

Piske, T., MacKay, I. & Flege, J. 2001. Factors affecting degree of foreign accent in an L2: A review. Journal of Phonetics, 29, 191–215.

Translanguaging – multipla språkresurser bland tvåspråkiga ungdomar i Haparanda, Stockholm och Helsingfors

Av Jaana Kolu

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Föreliggande bidrag redogör för tvåspråkiga (finska/svenska) ungdomars användning av språkliga resurser (translanguaging) och socialt konstruerade drag i kommunikationspraktiker under vardaglig interaktion i Haparanda, Stockholm och Helsingfors. Föredraget fokuserar inte bara på ungdomarnas användning av svenska och finska, utan även deras utnyttjande av andra lingvistiska resurser. Syftet med studien är att utreda vilka funktioner de olika lingvistiska resurserna, t.ex. ordförrådet, uppfyller. Varför används svenska ord i de för övrigt finska samtalen och vice versa? Och vilka funktioner har de övriga språkresurserna, dvs. engelska, spanska, franska och tyska i ungdomarnas samtal?

Materialet som ligger till grund för denna avhandling utgörs av inspelade par- och gruppsamtal mellan tvåspråkiga 13–15-åriga ungdomar utförda under 2014–2017 samt kompletterande skriftliga enkäter om deras språkliga bakgrund. I och med att våra samhällen och därmed även våra skolmiljöer i Norden blivit och blir allt mer flerspråkiga och mångkulturella är en undersökning om ungdomarnas kommunikationsstilar i flerspråkiga skolmiljöer ett angeläget ämne som är värt att uppmärksamma mer än vad som hittills varit fallet. Detta bidrag är ett led i att öka kunskapen om två- och flerspråkiga ungdomars kommunikationsstilar och användning av språkresurser utanför klassrum och lektioner.

Referenser

García, O. & Li Wei. 2014. Translanguaging: Language, Bilingualism and Education. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Svenska som andraspråk: prosodi och dess utveckling

Av Mikko Kuronen & Elina Tergujeff

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Tidigare studier om inlärning av svensk prosodi har handlat om inlärning av tonaccenterna (Kuronen m.fl. 2016), temporala mönster (Thorén 2008) och fonotaktiska strukturer (Abrahamsson 2009, 101 ff.). Fokus har oftast legat på inlärning av något enskilt drag, vilket gör att kunskapen om sambanden mellan inlärning av olika drag är rätt liten. I det här föredraget redogör vi för en akustisk studie, där utveckling av prosodin hos relativt avancerade L2-talare av svenska undersökts. De undersökta dragen är realisation av satsbetoning, yttrandeintonation och tonaccenterna. Också genomsnittlig grundtonsfrekvens (f0), f0-variation och röstomfång har analyserats. Syftet med undersökningen är kunna konstatera vilken betydelse inlärning av ett drag har för något annat drag. Vidare redogör vi för ett lyssningstest, som syftade till att analysera vilken betydelse inlärning av ett visst prosodiskt drag har för lyssnare med svenska som förstaspråk.

Resultaten visar att L2-talarna (n=10 med finska som L1) tillägnade sig både fonologiska och fonetiska aspekter av svenska. Inlärningen av de fonologiska dragen – tonaccent 2 och duration som betoningskorrelat – hade ett samband med inlärningen av de mer fonetiska dragen: målspråklig yttrandeintonation, större röstomfång och högre genomsnittlig f0. Vi fann också ett samband mellan inlärning av rytm och intonation genom att målspråklig satsbetoning oftast resulterade i målspråklig yttrandeintonation. Därmed visar resultaten att inlärning av L2-prosodi inte består av separata enheter utan inlärning av ett drag tycks befrämja inlärning av andra drag.

Lyssningstestet visade att lyssnarna (n=53) bedömde L2-uttalet som lika målspråkligt oavsett vilken melodi det satsbetonade ordet hade: korrekt tonaccent, ingen tonaccent eller t.o.m. felaktig tonaccent. Tydlig satsbetoning och frånvaro av flera betonade stavelser i yttrandet var viktiga prosodiska drag för L1-lyssnarnas bedömning av bra uttal.

Litteratur

Abrahamsson, N. 2009. Andraspråksinlärning. Lund: Studentlitteratur AB.

Kuronen, M., Ullakonoja, R. & Kautonen, M. 2016. Inlärningen av de svenska tonaccenterna hos finska S2-talare – automatiseras uttalet? Språk och stil, NF 26. 161–194.

Thorén, B. 2008. The priority of temporal aspects in L2-Swedish prosody: Studies in perception and production. Department of Linguistics, Stockholm University.

Har svenskan en plats i affärslivet?

Av Jannika Lassus; Johanna Tanner

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Dagens arbetsliv karakteriseras som digitalt och globalt. I samhället finns röster som säger att engelskan är det viktigaste språket och att mindre, nationella språk inte är viktiga. Men hur ser det ut i affärslivet i dag? Behövs svenskan och andra språk, eller räcker det med engelska? Vilka språk används och i vilket slags kommunikationssituationer? (Se Herberts 2008.)

Syftet med föredraget är att presentera information om språkval och kommunikationssituationer i affärslivet. Informationen baserar sig på två enkäter om språkval och kommunikation i affärslivet. Den första enkäten gjordes hösten 2011 av Granvik & Lassus (Granvik & Lassus 2011) och den andra enkäten görs i september-oktober 2017 av Lassus & Tanner inom ramen för ett forskningsprojekt (Lassus & Tanner 2017). Enkäterna är öppna och riktas speciellt till alumner vid Svenska handelshögskolan (Hanken) i Helsingfors men också till andra genom delning. Enkäten är inte begränsad till personer bosatta i Finland, men enkätspråket är svenska.

I föredraget presenteras resultaten främst kvantitativt med nedslag i de öppna svaren. De två enkätomgångarna jämförs med varandra och slutsatser dras om språkval och kommunikationssituationer samt om eventuella förändringar under de senaste åren.

Referenser

Granvik, Anton & Lassus, Jannika 2011. Dagens och framtidens affärskommunikation – nuläget och utmaningar. Vetenskapssmedja på Hankendagen 7 oktober 2011. Centret för språk och affärskommunikation. Opublicerad undersökning.

Herberts, Kjell 2008. Flerspråkiga kameleonter? Finlandssvenskarnas språk i vardagen. I: Kjell Herberts (red.). Opinioner och trender i Svenskfinland. Barometern/01–07. Institutet för finlandssvensk samhällsforskning. Åbo: Åbo Akademi. S. 18–35.

Lassus, Jannika & Tanner, Johanna 2017. Skrivande i affärslivet. En studie av finlandssvenskars skriftliga kommunikation. Forskningsplan.

Konstruktion och tolkning i rättssalen: Åklagarens och försvarets slutpläderingar

Av Joacim Lindh

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Ett moment av en domstolsförhandling i tingsrätten är åklagarens och försvarets slutanförande, där de sammanfattar och tolkar bevisningen som presenterats under rättegången. Slutanförandena framstår som en berättelse med argumenterande funktion, där åklagare och försvarare värderar rättegångens tidigare presenterade bevisning utifrån brottsoffrets eller den misstänktes perspektiv. De yrkar samtidigt på en straffrättslig påföljd eller frikännande för den tilltalade (Rättegångsbalk kap. 44).

Syftet med undersökningen är att analysera hur åklagare och försvarare konstruerar misstänkts och brottsoffers perspektiv i slutpläderingarna i fyra misshandelsrättegångar, vilket kan ha betydelse för den straffrättsliga påföljd som verkställs om den misstänkte blir fälld. I en samhällskontext kan slutpläderingarnas gärningsbeskrivningar ha betydelse för rättssäkerheten. Jag ställer följande frågor:

Hur konstrueras parternas ansvar i åklagarens respektive försvararens slutpläderingar ?
Hur påverkar misstänkts och brottsoffers samhälleliga status åklagarens och försvararens retoriska strategier slutpläderingarna?

Genom frågorna analyserar jag slutpläderingarna i mitt material som utgörs av 4 misshandelsrättegångar inspelade i februari och mars 2017. Min ambition är att kartlägga hur åklagarna och försvararna framställer brottsoffrens och misstänktas handlingar i sina pläderingar.

Studiens teoretiska ram är kritisk diskursanalys och systemisk-funktionell lingvistik, där jag ser rättegången som en institutionell diskursiv praktik i vilken texter och interaktion hanteras med utgångspunkt i lagar, förordningar, normer och regler (jfr Fairclough 1995). Materialet analyserar jag med en transitivitetsanalys (Karlsson 2011:28–30) med inriktning på ansvarskonstruktioner i åklagarnas och försvararnas retoriska argumentation.

Förväntade resultat är att perspektiven i slutpläderingarna kommer att anpassas efter brottsoffers och misstänktas kön, ålder, relation och sociala status, vilket medför att åklagaren och försvarsadvokaten argumenterar för att de begångna handlingarna ska betraktas som allvarliga eller om det finns förmildrande omständigheter.

Kan dagens elever verkligen inte skilja på de och dem? En granskning av ett populärt argument i språkvårdsdebatten

Av Lena Lind Palicki & Susanna Karlsson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Svenska skolelevers förmåga att välja rätt form av de/dem/dom har länge intresserat språkvårdare, språkforskare och lärare. Problematiken uppmärksammades redan 1904 i Natanael Beckmans Svensk språklära för den högre elementarundervisningen. Under 1970-talet fördes en offentlig debatt där flera debattörer argumenterar för att man borde ersätta de/dem med dom. Under 2000-talet har debatten förskjutits till att handla om elevernas påstådda oförmåga att välja mellan subjekts- och objektsform, särskilt i sådana fall då objektet kommer före subjektet eller när subjektet kommer efter det finita verbet.

Tidiga undersökningar (t.ex. Hallencreutz 1981) visar att många elever visserligen väljer att använda dom istället för de/dem, men att den som använder de/dem som regel väljer den normenliga formen, utom i konstruktionen av dem som. Fokus i de tidiga undersökningarna ligger dock på valet mellan skriftspråksform och talspråksform. Senare undersökningar (t.ex. Håkansson & Norrby 2003) visar snarare på en osäkerhet i valet mellan de/dem och att ordets placering före eller efter finita verbet verkar styra elevernas val mer än faktisk grammatisk funktion.

Samma mönster kan ses i de undersökningar som finns av lärares uppfattning om vilka språkriktighetsfrågor som är särskilt utmanande att arbeta med (Grünbaum 1976, Karlsson & Lind Palicki 2017). På 1970-talet angav 10–20 % av de lärare som deltog i undersökningen att ”talspråksformer” var en sådan fråga. Variationen de/dem/dom gömmer sig inom denna kategori tillsammans med annan variation. På 2010-talet träder valet mellan de/dem fram som ett helt eget problem: över 60 % av deltagarna rapporterar detta som den besvärligaste i undervisningen. Samtidigt har andelen lärare som accepterar dom mer än fördubblats.

Det finns alltså en spridd uppfattning, med visst stöd i tidigare forskning, om att dagens elever inte hanterar de/dem-normen, och att detta skulle vara en förändring som ägt rum under 2000-talet. För att pröva denna uppfattning har vi analyserat 210 nationella-prov-texter för högstadium och gymnasium, insamlade under perioden 1995–2017. Resultatet visar bland annat att dem som subjekt är relativt vanligt. Det visar också att dom numera är ovanligt men att det nästan aldrig förekommer renodlade dom-texter, utan dom används tillsammans med de/dem, vilket var ovanligt i Hallencreutz undersökning. Det verkar alltså som att antagandet om att elever inte behärskar normerna till viss del, men inte helt, kan bekräftas.

Att bli aktiv i svenska med passiva verb

Av Therese Lindström Tiedemann

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Svenska har länge varit ett andraspråk för många i Finland, ett språk de med modersmål finska enligt lag måste lära sig i grundskolan. I Sverige finns också sedan länge behov av att undervisa svenska som andraspråk (Sv2). Sveriges regering initierade 2014 (Skolverket 2014) ett projekt som tittar på hur nyanlända lär sig, där ett huvudsyfte är att skapa verktyg som kan stödja evalueringen och inlärningen av Sv2.

Svenska språket har ett tydligt behov av passivkonstruktionen som delvis kan relateras till dess starka V2-princip. Konstruktionerna varierar mellan s-passiv, bli-passiv, och vara-passiv. Källström (2012: 117) påpekar att de många alternativa passivkonstruktionerna kan göra det ”svårare att göra fel som andraspråksinlärare”, men det är ”inte så lätt för en andraspråksinlärare att … få klart för sig om det passar med morfologisk passiv eller om hjälpverbspassiv är bättre” (2012: 118).

Passiv inom Sv2 har studerats bl.a. utifrån lärarnas uppfattning, där i en enkätstudie visade Inkinen-Järvi & Jokinen (2016: 165) att 63 % av lärarna på språkcentrum vid finska universitet såg s-passiv som en grundläggande kunskap i svenska. Författarna fann också att det finns en ”märkbar spridning” i hur lärarna ser på s-passiven: 63 % grundläggande, 27 % kärnstoff och 10 % kompletterande (2016: 167).

Andra lingvistiska drag har studerats av Lahtinen & Palviainen (2011) och Palviainen (2012) och korrelerats till behärskningsnivåer enligt GERS, eng CEFR (COE 2001). De har visat att inversion blir mer korrekt på högre nivå (V2-regeln) (Lahtinen & Palviainen 2011: 95-96). Men de påpekar att korrektheten visar så stor skillnad mellan individer att den inte kan ses som ett kriterium för B2-nivå (2011: 99). Vi behöver således ännu hitta andra starka nivåindikatorer.
Vårt fokus ligger på hur svenskans passiver används av andraspråksinlärare i skriven produktion. Detta studerar vi med hjälp av den svenska SweLL-korpusen (Språkbanken, Volodina et al., 2016) och den finska Topling-korpusen (Kielipankki & Jyväskylä universitet, www.jyu.fi/topling). Vi relaterar detta till hur passiverna presenteras i läromedel i Sv2 med hjälp av COCTAILL-korpusen (Språkbanken, Volodina et al., 2014). Vi utreder huruvida bruket av passiver är något som kan användas som nivåindikator. För vår studie kombinerar vi empiriska och datalingvistiska/statistiska metoder. Vi kontrasterar också hur bruket av passiv skiljer sig i Sv2 jämfört med modersmålstalare för att få en komplett bild.

Utvecklingen av relationen mellan syntaktisk komplexitet och korrekthet i muntlig och skriftlig L2-svenska på individnivå

Av Mari Mäkilä

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Syftet med denna studie är att undersöka om de finskspråkiga universitetsstudenternas sätt att producera syntaktiskt komplexa strukturer på svenska förändras under ett läsår. Närmare sagt undersöker jag om informanterna samtidigt kan fästa uppmärksamhet vid både komplexitet och korrekthet i sina muntliga och skriftliga strukturer. I föredraget presenterar jag den eventuella utveckling som skett i relationen mellan syntaktisk komplexitet och korrekthet mellan två olika tidpunkter. Som material använder jag ett urval muntliga och skriftliga texter från ett större material som jag samlat in för min doktorsavhandling. Informanterna studerar nordiska språk som huvudämne vid ett finskt universitet.

Tidigare studier av sambandet mellan komplexitet och korrekthet har lett till delvis kontradiktoriska resultat. Skehan (Trade-Off-teori, 1998) konstaterar att relationen mellan komplexitet och korrekthet är konkurrerande medan Robinson (kognitionsteori, 2001) föreslår att dessa två komponenter kan stödja varandra. I tidigare undersökningar (se Mäkilä 2016) har det dock framkommit att resultaten påverkas av bl.a. inlärares färdighetsnivå och riskvillighet. Vidare verkar trade-off oftare förekomma i muntlig produktion pga. begränsad tid för planering. I föreliggande studie undersöks både muntlig och skriftlig produktion för att få en omfattande bild av relationen. Utvecklingen studeras genom att jämföra resultaten från två materialinsamlingsomgångar. På detta sätt är det möjligt att granska förändringen i produktionen av syntaktiskt komplexa strukturer. Metoderna är mestadels kvantitativa.

Denna undersökning är en pilotstudie för en delstudie som ingår i min doktorsavhandling. De preliminära resultaten visar att de individuella skillnaderna är stora vad gäller relationen mellan syntaktisk komplexitet och korrekthet. Det är troligt att informanterna använder något mer varierande strukturer och att andelen målspråksenliga strukturer ökar vid den andra insamlingsomgången.

Referenser

Mäkilä, M., 2016: Syntaktisk komplexitet och korrekthet – en närstudie av finska gymnasisters skrivna inlärarsvenska. I: Kolu, J., Kuronen, M. & Palviainen, Å. (red.): Svenskan i Finland 16. Jyväskylä Studies in Humanities 298. S. 108-123.

Robinson, P., 2001: Task Complexity, Task Difficulty, and Task Production: Exploring interactions in a componential framework. Applied Linguistics 22 (1): 27–57.

Skehan, P., 1998: A Cognitive Approach to Language Learning. Oxford: Oxford University Press.

Grammatiska profiler för sfi

Av Anna Flyman Mattsson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Flera studier finns gjorda för utveckling av grammatiska strukturer i andraspråksinlärningen av svenska (t.ex. Philipsson 2007). Morfosyntaktiska strukturer i svenskan finns också definierade för de olika utvecklingsstadierna i processbarhetsteorin (Pienemann & Håkansson 1999). Det saknas alltså inte empiriska data för svenskan som ett andraspråk, men det finns också luckor att fylla. En av dessa luckor hittar vi på sfi. I kursmålen för de fyra kurserna finns inte specificerat hur mycket grammatik som ska läras ut och läras in på respektive kurs. En studie av sfi-läromedel (Flyman Mattsson 2016) visade att det finns en stor variation i vilka grammatiska strukturer som tas upp och i vilken ordning de presenteras i de olika läromedlen, vilket kan skapa en viss godtycklighet i undervisningen.

I det här föredraget redogör jag för en studie som är gjord i syfte att skapa grammatiska profiler för de fyra sfi-kurserna. Profilerna bygger på tre aspekter av grammatiken:

Typiskt utvecklingsstadium för respektive kurs
Typiska grammatiska strukturer för respektive kurs
Typisk korrekthetsgrad för respektive kurs

Den första utgår ifrån processbarhetsteorin och visar vilken nivå som är typiskt uppnådd på respektive kurs samt vilka variationer som finns. Här handlar det om vilka strukturer inläraren klarar av att använda produktivt – inte hur korrekt de används. Den andra aspekten undersöks genom vanliga komplexitetsmått inom CAF-forskningen (Housen m.fl. 2012) som till exempel andel underordnade satser och andel utbyggda nominalfraser.

Den tredje aspekten motiveras av Hulstijns (2015) efterlysning av studier om hur inlärare utvecklar en behärskning av strukturerna. Idag vet vi inte om det alls går att tala om utvecklingsstadier i samband med korrekthet eftersom den senaste tidens forskning främst har använt det så kallade ”uppdykandekriteriet” (emergence).

Materialet utgörs främst av skriftliga data med uppgifter utformade för att elicitera olika strukturer och är insamlat från de fyra olika sfi-kurserna men också uppdelat efter studieväg och därmed studiebakgrund. Preliminära resultat visar bland annat att en åtskillnad behöver göras mellan de strukturer som är typiska för en viss språklig kompetens och dem som är typiska för en viss inlärartyp.

Ansvar för information och beslut vid upptäckt av fosterhjärtfel

Av Ulla Melander Marttala

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I detta föredrag presenteras en studie av vårdsamtal med specialistläkare och föräldrar när ett fosterhjärtfel upptäckts under graviditet. Syftet är att studera hur frågor om svåra och avgörande beslut hanteras i samtalen.

Under graviditet kan ett hjärtfel hos fostret upptäckas vid en ultraljudsundersökning. I en läkarkonsultation får då föräldrarna information om hjärtfelet, om behandlingsmöjligheter och om framtida liv. Samtalet ska även ge underlag för ett beslut av föräldrarna om att fortsätta eller avbryta graviditeten, men utan att läkaren ska påverka beslutet. Det är föräldrarna – formellt sett den gravida – som beslutar och läkarens uppgift i situationen är att ge underlag så att ett ”informerat beslut” kan fattas.

I samtalet ska medicinsk information förmedlas och förstås, tillsammans med de etiska och känslomässiga frågor som väcks. Föräldrarna behöver ta in omfattande information om diagnos och prognos och står inför att fatta ett svårt beslut. Läkarna behöver balansera mellan att ge neutral och samtidigt klargörande information till föräldrarna utan att vara styrande i sin rådgivning. Läkarna har ansvar för att informera om hjärtfelet, behandlingar och prognos, ett epistemiskt ansvar, medan ansvaret för att fatta beslut är föräldrarnas, ett deontiskt ansvar.

I studien fokuseras på de sekvenser i samtalen där beslut om att fortsätta eller avbryta graviditeten tas upp och på hur detta känsliga ämne hanteras i samtalen. Hur förs frågor om ansvar för information och beslut in i samtalet och hur behandlas olika aspekter av ämnet? Vilka frågor ställer föräldrarna och hur får de underlag för beslut?

Studien ingår i projektet Hälsolitteracitet och kunskapsbyggande i informationssamhället, som har det övergripande syftet att studera kunskapsanvändning och lärande i social kontext.

Referenser

Lindström, Anna & Weatherall, Ann, 2015: Orientations to epistemics and deontics in treatment discussions. I: Journal of Pragmatics, 78. S. 39—53.

Pilnick, Alison & Zayts, Olga, 2016: Advice, authority and autonomy in shared decision-making in antenatal screening: the importance of context. I: Sociology of Health & Illness. Vol. 38, No. 3. S. 343–359.

Sarangi, Srikant, 2010: Professional values in interaction: Non-directiveness, client-centredness and other-orientation in genetic counselling. I: Emerging Values in Health Care. The Challenge for Professionals. Ed. S. Pattison et al. S. 163–185.

FI och ”könsprefixet man”. Könsneutralt språk i kommunpolitiken.

Av Karin Milles

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Syftet med studien är att beskriva de debatter om könsneutralt språk som förts inom kommunpolitiken det senaste åren till följd av FI:s motion om att införa könsneutrala personbeteckningar, och undersöka vilken betydelse denna språkfråga får i det politiska samtalet. Studien kan därmed bidra till en mer komplex förståelse av innebörden av feministisk språkaktivism.

Feministiskt initiativ (FI) är ett parti som lägger stor vikt vid hur verkligheten beskrivs och vilka normer som gäller, något som ofta kokar ner till diskussioner om enskilda ord och formuleringar i texter och dokument (Eduards 2016).

Vid valet 2014 fick FI 26 mandat i sammanlagt 13 kommuner. En av de frågor som partiet har drivit i kommunpolitiken är bytet av tjänstebeteckningen tjänsteman mot tjänsteperson. En motion gällande detta har, mer eller utan revideringar, drivits igenom i ett antal kommuner, men har också fallit i flera.

Skälen till bytet är enligt motionerna två. För det första vill FI skapa en mer inkluderande tjänstebeteckning, då inte alla tjänstemän vill definiera sig som män. För det andra menar FI att språket ”har en central roll” i jämställdhetsarbetet, och kan ”förändra strukturer och attityder” (Motion KSN-2016-2361).

En central fråga för min studie är dock huruvida inte bara beteckningsbytet som sådant, utan också själva debatten, kan förändra strukturer och attityder.

Jag har därför undersökt ett par av de debatter som föregått beslut i kommunstyrelser och kommunfullmäktige i landet. Med hjälp av videoinspelade kommunstyrelsemöten och protokoll visar studien hur frågan om könsneutrala beteckningar antar symboliska värden (som modernitet och framstegsanda alternativt resursslöseri och plakatpolitik), och hur den därmed kan användas för att skapa identitet och allianser både inom och över partigränserna.

Detta resultat pekar på att feministisk språkaktivism är en komplex företeelse som handlar om mycket mer än att bara byta ut ord, och att vi för att förstå dess betydelse måste studera den som en pågående process, djupt inbäddad i olika kommunikativa praktikgemenskaper.

Referenser

Eduards, Maud, 2016: Feminism som partipolitik. Stockholm: Leopard.

Motion av Mona Camara Sylvan och Tomas Karlsson (båda FI) om avkodning av könsprefix vid politiska förtroendeuppdrag och arbete i offentlig förvaltning. Diarienummer: KSN-2016-2361. Uppsala: Kommunledningskontoret.

Nu förstår jag det också – Hur studenter uttrycker ökad insikt i samband med handledning

Av Marie Nelson, Marjo Savijärvi, Anne Mäntynen, Sofie Henricson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I vårt föredrag studerar vi hur studenter i sverigesvensk, finlandssvensk och finsk universitetsmiljö bemöter språkhandledares förbättringsförslag och råd kring en text som studenten skrivit. I samtalen fokuserar vi på de responser där studenterna uttrycker att något som tidigare varit problematiskt nu har klarnat. Detta kan till exempel ske genom att studenten, tillsammans med ett okej eller aha, upprepar det handledaren sagt eller genom att studenten, med hjälp av olika kognitionsverb, förtydligar att hen kommit till ökad insikt. Följande översatta citat, från ett av våra finska samtal, beskriver det sistnämnda: jag funderade på det länge men nu när du säger det så låter det helt klart.

Genom vår forskning vill vi studera samspelet mellan handledare och studenter. Vi undersöker lärandesekvenser med hjälp av samtalsanalytiska metoder (se t.ex. Melander & Sahlström 2010). I vårt fall handlar det specifikt om en näranalys av hur studenter visar handledare vad de inte visste tidigare och vad de nu med hjälp av handledaren kan och förstår.

Vårt material består av videoinspelade handledningssamtal där en handledare träffar en student för att diskutera studentens text. Det finska materialet består av totalt sjuttio samtal (ca 10 h), det finlandssvenska av tio samtal (ca 7 h) och det sverigesvenska av sex samtal (ca 5 h). Materialet har samlats in under 2014 och 2015.

I samtliga delmaterial förekommer sekvenser där studenten visar handledaren tecken på ökad insikt. I de finska och de finlandssvenska samtalen kan det ofta handla om att studenterna ger förklaringar med direkta kopplingar till textinnehållet och skrivprocessen samt tydliggör vilka konkreta handlingar den nyvunna insikten kommer att leda till. Ett mönster som framträder i de sverigesvenska samtalen är att studenternas uttryck för ökad förståelse kombineras med ett positivt evaluerande av handledarens förbättringsförslag. Ett exempel på detta är: gud vad bra har jag inte tänkt på.

Referens

Melander, Helen & Sahlström, Fritjof, 2010. Lärande i interaktion. Stockholm: Liber.

För anslagstavlan i tiden: Vad händer på svenska anslagstavlor?

Av Andreas Nord, Johan Järlehed & Christopher Kullenberg

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Ännu är den analoga anslagstavlan inte död. Detta visar medborgarforskningsprojektet Anslagstavlan (se <https://forskarfredag.se/massexperiment/anslagstavlan-2016>). Inom detta gav sig ett stort antal svenska skolelever år 2016 ut och dokumenterade vad de hittade på svenska anslagstavlor. Resultatet av denna dokumentationsprocess blev nära 1 400 anslag, som transkriberats och finns tillgängliga som en sökbar databas kodad för bl.a. avsändare, ärendetyp, språk och produktionsteknik.

Vi kan anta att den offentliga anslagstavlan utgör en språklig mötesplats där olika aktörer kommunicerar med varandra (jfr Nord 2017), men den har i mycket liten grad utforskats som sådan. Det insamlade materialet kan dock ge en bild av vad som egentligen händer på svenska anslagstavlor i dag och hur den analoga anslagstavlan står sig mot de digitala motsvarigheter som finns i dag. Så vem gör vad på svenska anslagstavlor – och hur?

Denna fråga närmar vi oss i föredraget på flera sätt. Till att börja med redovisar vi en kartläggning av vilken typ av anslag som förekommer utifrån bl.a. avsändarkategori och ärendetyp. Denna lägesbestämning bildar sedan bakgrund för fördjupande tematiska studier i det insamlade materialet, som tillsammans bidrar till att fånga in vad som är typiskt. För det första undersöks en av de mest centrala genrerna, säljannonsen, som jämförs med motsvarande annonser i digitala medier. För det andra undersöks vad som skulle kunna kallas en karaktärsgenre, nämligen efterlysningar av försvunna djur, som också jämförs med motsvarigheter i digitala medier. För det tredje undersöks vilka visuella och språkliga medel olika avsändare har arbetat med att göra sitt anslag till ett som blir uppmärksammat, något som säger mycket om hur anslagstavleanslaget som medium blir taget i bruk.

Referenser

Nord, Andreas 2017. Texter i ett akademiskt rum. De offentliga delarna av en universitetsbyggnad som textmiljö. I: Helgesson, Karin, Hans Landqvist, Anna Lyngfelt, Andreas Nord & Åsa Wengelin (red.), Text och kontext: Perspektiv på textanalys. Malmö: Gleerups. S. 71–85.

Mysteriet med **näså*: En anmärkningsvärd lucka i svenskans system av responspartiklar

Av Kerstin Norén; Per Linell

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I föredraget behandlas några av de mest frekventa responspartiklarna i svenskan mot bakgrund av deras lexikaliserade meningspotentialer och deras funktioner i kontexter, sekvenser och verksamheter. Ytterst utgår analyserna från dialogisk språkteori (Linell, 2009).

De kontextuella sammanhangen för de nio partiklarna, mm, ja, nä, jo, jaha, nähä, joho, jaså och okej, utgörs av att de fungerar som responser (jfr Sorjonen, 2002; Krifka, 2013; Thompson m.fl., 2015) på föregående upplysningar, frågor, åsiktsyttringar, och liknande, att de själva kan visa på olika grader av engagemang hos talaren, samt att de kan preciseras språkligt på vissa typiska sätt.

De aktuella partiklarna sorteras in i ett system av meningspotentialer (Norén & Linell, 2007), som bildar ett slags semantisk hierarki i form av markering av ’närvaro’, ’lyssnarstöd’, ’förståelse’, ’insikt’, ’instämmande’, ’handlingsberedskap’ samt ’inledning till mer utförlig språklig respons’. Systemet är flexibelt och föränderligt samt inkluderar såväl polysemi som ekvivalens.

”Mysteriet med *näså” syftar på att denna tänkbara partikel saknas i det svenska responssystemet samtidigt som jaså, jaha, nähä, jovisst, etc. finns. Till detta ges såväl kontextuella som meningspotentiella förklaringar.

Referenser

Krifka, Manfred. 2013. Response particles as propositional anaphors. Journals.lingusticsociety.org. Proceedings of SALT (Semantics and Linguistic Theory) 23. 1-18.

Linell, Per. 2009. Rethinking Language, Mind and World Dialogically: Interactional and contextual theories of human sense-making. Charlotte, NC: Information Age Publishing.

Norén, Kerstin & Linell, Per. 2007. Meaning potentials and the interaction between lexis and contexts: Some empirical substantiations. Pragmatics, 17: 387-416.

Sorjonen, Marja-Leena. 2001. Responding in Conversation: A study of response particles in Finnish. Amsterdam: John Benjamins.

Thompson, Sandra A., Fox, Barbara A. & Couper-Kuhlen, Elizabeth. 2015. Grammar in Everyday Talk: Building Responsive Actions. Cambridge: Cambridge University Talk.

När det privata blir offentligt – referens till icke-närvarande familjemedlemmar i servicesamtal

Av Catrin Norrby, Jenny Nilsson, Camilla Wide & Jan Lindström

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Tidigare forskning om personreferens har visat att det är betydligt vanligare att man talar om andra människor i vardagliga privatsamtal än i institutionella samtal (Öqvist 2005). Det är knappast förvånande att familj, vänner och bekanta utgör en resurs för att berätta om och befästa en gemensam referensram i den privata sfären (Norrby 1998), men i vad mån familjemedlemmar också förs in i samtal som utspelar sig i det offentliga rummet har inte undersökts i någon större utsträckning.

I vårt bidrag undersöker vi hur det privata blir offentligt i korta servicesamtal vid teaterkassor och bokningscentraler i Sverige och Svenskfinland (Norrby m.fl. 2015). Vårt syfte är att närmare undersöka vad som föranleder introduktion av icke-närvarande familjemedlemmar i servicesamtal. Utifrån en större korpus har vi excerperat 62 sekvenser där släktskapsbeteckningarna dotter, son, barnbarn, fru, hustru, man, make, mamma eller pappa ingår. Analysen fokuserar dels på var i samtalet (i inledningen, ärendehanteringen eller avslutningen) sådana personreferenser förekommer, dels vilka funktioner de kan fylla i servicesituationer.

Utdraget nedan illustrerar hur en icke-närvarande familjemedlem (kundens fru) introduceras i samtalet. Kunden, en 66-årig man, besöker en teaterkassa för att boka en rad föreställningar åt sig och sin fru. Utdraget inleds efter att en av bokningarna just slutförts.

K: å sen har (.) min optimistiska fru (0.7) prickat för dagens lunchteater

men dom e väl slut för längesen

P: dom släppte vi också i maj men ⌈ja⌉ kan kolla om de ha kommit>>

K:                                ⌊ja⌋

P: >>återbud

I exemplet efterfrågar kunden biljetter till teaterns lunchteaterföreställning. Själva förfrågan är formulerad så att en eventuell negativ respons (bekräftelse att biljetterna är slut) inte nödvändigtvis är disprefererad. Ansvaret för att frågan över huvud taget ställs, trots den förväntade utgången, förflyttar kunden till sin ”optimistiska fru”. I materialet förekommer flera parallella fall där en icke-närvarande familjemedlem görs ansvarig för en handling, men familjemedlemmar är också en resurs i samtalen i flera andra funktioner.

I föredraget diskuterar vi närmare när, hur och varför familjemedlemmar introduceras i servicesamtal och hur de bidrar till att göra det privata offentligt.

Att gestalta ett gräl – tranformationen av åtta repliker under en repetitionsprocess på teatern

Av Stefan Norrthon

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Teater är en konstform som förekommer i två former: Som pjästext och som färdig föreställning. I föredraget presenteras en studie som följer den transformation som ett kortare segment ur en manustext genomgår från första arbetsdagen i en repetitionsprocess till premiären. Genom deltagande observation och videofilmning har jag följt repetitionerna av Lucy Prebbles pjäs Effekten (2013), som hade premiär på svenska Riksteatern hösten 2015. I en pjästext kan en dramatiker på olika sätt ge ledtrådar om hur hon vill att skådespelare ska bete sig då de spelar scenen; det vill säga vilka ljudliga och visuella resurser (jfr Mondada 2014) de ska utnyttja i framställningen. Fokus i studien är överlappande tal och ljudvolym, resurser som signaleras i manuset. Med utgångspunkt i dels uppgifter från de 23 tillfällen då segmentet läses eller spelas i materialet, dels en samtalsanalytisk närgranskning av tre av dessa, visas i föredraget hur skådespelarna använder ljudvolym och överlapp i olika faser i repetitionsprocessen; hur dessa resurser samverkar med både varandra och med andra resurser skådespelare har att tillgå, såsom rörelser och gester. Ett mönster är att skådespelarna använder ljudvolym och överlapp tidigt i processen, och att utvecklingen går via att de gör det genomgående i segmentet, mot en stabilisering där resurser utnyttjas på ett mer definierat sätt. Men inte helt och hållet där det signaleras i manus.

Referenser

Mondada, Lorenza. 2014. The local constitution of multimodal resources for social interaction. Journal of Pragmatics 65: 137–156.

Prebble, Lucy. 2013 The Effect. London: Methuen Drama.

Grammatisk svårighet hos finska språkbadselever: fallet species och artikelbruk i skriftlig svenska

Av Eeva-Liisa Nyqvist

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Språkbad är en undervisningsmetod med utmärkta inlärningsresultat. Inlärningen börjar i dagvården, fortsätter i grundskolan och sker implicit, genom rikligt inflöde av lärarna som enbart talar språkbadsspråket och genom meningsfull klassrumsinteraktion. Språkbadseleverna når inte infödd nivå, men de utvecklar betydligt bättre praktiska kunskaper i svenska än de finska elever som får traditionell undervisning i svenska som andraspråk. Språkbadslärare, rektorer och utbildningschefer är dock medvetna om att språkbadseleverna ofta har problem med grammatiken. Trots detta har några djupgående undersökningar med stora korpusar inte tidigare gjorts, även om finländsk språkbadsforskning annars har varit gedigen.

I mitt föredrag presenterar jag typiska drag i användningen av species och artikelbruk hos finska språkbadselever i årskurserna 6 och 9. Species och artikelbruk är klassiska problemkällor för t.o.m. mycket avancerade andraspråksinlärare i svenska, varför det är sannolikt att problem förekommer även i språkbad. Materialet består av fria skrivuppgifter (n=142 i åk6 och n=162 i åk9) samt grammatiska test som eliciterar de mest komplexa nominalfrastyperna (bl.a. dubbel bestämdhet; n=77 i åk6, n=87 i åk9). Språkbadseleverna jämförs också med svenskinlärare i traditionell undervisning (n=67 i uppsatserna, n=50 i testen). Centrala frågor är:

Vad är typiskt för species och artikelbruk hos språkbadseleverna jämfört med varandra och med elever i traditionell undervisning?
Hurdana svårigheter har informanterna? Vad beror de på?

Jag analyserar materialet ur språkliga, kontextbundna och individuella faktorers synvinkel (se Housen & Simoens 2016). Svårigheterna med grammatiken kan bero på språkliga drag (t.ex. frekvens eller komplexitet), inlärningssätt (t.ex. språkbad vs traditionell undervisning) eller inlärarens egenskaper (t.ex. åldern): yngre språkbadselever jämförs med både äldre språkbadselever och elever som fått traditionell undervisning. Det som visar sig vara svårt för språkbadselever i årskurserna 6 och 9, dvs. efter i genomsnitt åtta respektive elva år i språkbad, visar vad som är inherent svårt med species och artikelbruk i svenskan. Denna kunskap kan användas för att utveckla undervisningen.

Litteratur

Housen, A. & Simoens, H. 2016: Introduction: Cognitive Perspectives on Difficulty and Complexity in L2 Acquisition. Studies in Second Language Acquisition 38:163–175.

Från innehållsenhet till symbolisk artefakt: Om texters roll vid myndighetsstyrning

Av Catharina Nyström Höög och Anders Björkvall

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Värdegrundstexter är relativt nya företeelser i den svenska myndighetssfären. Dessa texter presenterar värden, identiteter och normer som ska vara myndighetsgemensamma; ofta används bilder och grafiska inslag som punktlistor (Nyström Höög 2015, 2017). Deras uppkomst har ofta kopplats till myndigheters – särskilt universitetens – externa kommunikation och positionering (Lerøy Sataøen 2014, 2015; Wæraas 2010). Det finns också språkvetenskaplig forskning där närbesläktade texter kopplas till styrning av myndigheter; återigen är universiteten i fokus (Ledin & Machin 2015).

Vårt föredrag har en betydligt bredare ansats och är baserat på resultat från det pågående forskningsprojektet En ny genre och dess arkeologi: Svenska myndigheters värdegrundstexter (Riksbankens Jubileumsfond 2016–2018). Inom projektet har samtliga värdegrundstexter och relaterade texter såsom visioner eller mål (totalt 230 texter) från alla svenska förvaltningsmyndigheter samlats in. En fokusgrupp med 7 HR-chefer har genomförts, liksom en kvantitativ enkät till samtliga anställda på tre myndigheter från tre olika sektorer. Våra resultat indikerar att värdegrundstexternas framväxt kan kopplas till styrning i vid bemärkelse snarare än till extern positionering. Syftet med vår presentation är därför att genom kritisk genreanalys (Björkvall 2017; Bhatia 2010, 2015) diskutera relationen mellan byråkratisk förändring, social handling och en ny genres framväxt och centrala drag.

Den yttre ramen för genreanalysen är teoretiska idealmodeller som inom organisationsforskningen används för att förstå byråkratisk förändring. Sådana modeller måste vara baserade på empiriska undersökningar av hur organisationer förändras i praktiken, men genom att renodla och jämföra ett antal idealtyper kan prototypiska skillnader identifieras. Vår presentation tar avstamp i förändrade styrmönster som karakteriserar nybyråkratiska organisationer (NBO) (Reed 2011). I NBO uppstår ofta ett styrmässigt vacuum som bl.a. kräver nya genrer, t.ex. värdegrunden. Emellertid pekar våra genreanalyser på ytterligare ett viktigt resultat: värdegrundstexternas konkreta innehåll är relativt lågprioriterat i myndigheternas styrpraktiker. Genom ett antal exempel från texter, fokusgrupp och enkäter argumenterar vi därför för en omvärdering av texternas främsta funktion. Deras huvudfunktion är inte att förmedla ett innehåll, utan att existera materiellt och symboliskt.

Samhändelser i förflyttningskonstruktioner

Av Joel Olofsson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Enligt Talmy (2000) består en grundläggande rörelsehändelse (eng. ’Motion event’) av ett objekt (Figur) som är i rörelse i förhållande till ett annat objekt eller referenspunkt (Grund). I (1–2) visas exempel på en sådan rörelsehändelse i svenskan.

(1) Siri sprang iväg till bussen.
(2) Siri älgade iväg till posten.

I (1–2) är subjektet Siri Figur och prepositionsfrasen till bussen är Grund, medan riktning uttrycks med adverbet iväg. Exemplen bygger på en konstruktion som kan kallas [verb-iväg-pp] (se Olofsson 2014, u.u.). Både springa och älga är verb som betecknar rörelsesätt, även om det förstnämnda är högfrekvent och förekommer i många olika förflyttningskonstruktioner, medan det senare är lågfrekvent och endast förekommer i ett fåtal (Olofsson, u.u, u.a.). Rörelsesätt ingår inte per automatik i en rörelsehändelse, då verbet inte måste uttrycka denna komponent (jfr susa, komma, passera osv.), utan kan ses som en samhändelse (eng. ’co-event’) till rörelsehändelsen. Det finns fler typer av samhändelser, men de har dessvärre inte fått lika mycket utrymme i (den internationella) forskningen om förflyttning som rörelsesätt har (Talmy, kommande).

I mitt föredrag presenterar jag olika typer av samhändelser som verb kan beteckna i förflyttningskonstruktioner, så som de i (3–4).

(3) Siri sjunger iväg till jobbet.
(4) Siri rasslar iväg till banken.

Både sjunga och rassla är ljudverb, men betecknar olika typer av samhändelser (jfr Ralph 1991). I (3) betecknar sjunga en samtidig aktivitet, dvs. sjunga är något subjektet gör samtidigt som förflyttning till jobbet sker. Rassla i (4) betecknar istället ett resultat, dvs. subjektet förflyttar sig så att ett rasslande ljud uppstår.

Jag diskuterar olika typer av relationer mellan verb och förflyttning ur ett konstruktionsgrammatiskt perspektiv (jfr Goldberg 1995; Fried 2015), med visst fokus på produktiva användningar, så som de i (3–4). Detta fyller en lucka både för svenskan och för den internationella forskningen om förflyttning. Talmy menar att ”It would be valuable to examine other satellite-framed languages for additions or reductions in this range of relationships that a co-event can bear to a framing event” (Talmy, kommande:3).

Kvantiteter i kvalitativt bedömda elevtexter – ett stöd för rättvis bedömning?

Av Anne Palmér

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Inom bedömningsforskningen diskuteras bland annat den tolkningsgemenskap som svensklärarna förväntas ingå i och de problem med interbedömarreliabilitet som uppstår när (mänskliga) bedömare gör olika tolkningar av textens kvaliteter (t.ex. Berge, 2005). Automatisk bedömning av elevtexter förekommer internationellt, men för svenska texter har automatisk bedömning endast prövats i ett fåtal fall. Denna presentation syftar till att diskutera resultat från automatisk analys av elevtexter som tidigare har bedömts av mänskliga bedömare. Materialet för undersökningen är elevtexter från bedömningsanvisningar till nationella prov i gymnasieskolans svenskämne. Texterna är noggrant bedömda av provgruppens referensgrupp och har mellan år 2011 och 2017 utgjort bedömningsexempel för de lärare som ska bedöma proven.

Dessa texter analyseras med hjälp av analysverktyget Swegram (Näsman et al. 2017; Megyesi et al. 2016). Med Swegram kan automatiska analyser enkelt utföras av mått som tidigare visat sig intressanta för textkvalitet och skrivutveckling, såsom textlängd, ordlängd, ordvariation, nominalkvot, ordklassfördelning, ordfrekvenser etc. I analysen undersöks resultat av dessa mått på texter som representerar olika betygssteg. Det blir möjligt att diskutera vilka mått som har relevans för den bedömning som utförts inom provgruppens referensgrupp. Vilka kvantitativa motsvarigheter finns det till referensgruppens kvalitativt utförda bedömning? En följdfråga blir om kvantitativa analyser av elevtext kan fungera som ett komplement till mänsklig bedömning och göra den mer rättvis.

Litteratur

Berge, Kjell Lars, 2005: Studie 3. ”Skriveprøvenes pålitelighet”. I: Berge, K. L., Evensen, L. S., Hertzberg, F., Vagle, W. (red.) Ungdommers skrivekompetanse, Bind 1, Norsksensuren som kvalitetsutvurdering. Oslo: Universitetsforlaget. S. 101–113.

Megyesi, Beáta, Näsman, Jesper & Palmér, Anne, 2016: The Uppsala corpus of student writings: Corpus creation, annotation, and analysis. I: Proceedings of the Tenth International Conference on Language Resources and Evaluation (LREC 2016), p. 3192–3199, Paris, France. European Language Resources Association (ELRA).

Näsman, Jesper, Megyesi, Beáta & Palmér, Anne, 2017: SWEGRAM – A Web-Based Tool for Automatic Annotation and Analysis of Swedish Texts. I: The 21st Nordic Conference on Computational Linguistics (NoDaLiDa) on 22–24th of May 2017.University of Gothenburg.

Hållbarhetsdiskursens framväxt i svenska företag 1996-2016

Av Alexander Paulsson, Henrik Rahm

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Idag är hållbarhet ett allmänt känt begrepp, men för trettio år sedan visste få vad det innebar. Näringslivet står för teknologiutvecklingen och lejonparten av investeringarna i ekonomin. Därför är företagens hållbarhetsarbete centralt för att minska klimatpåverkan och för att uppnå miljömålen som fastslogs vid FN:s klimatkonferens (COP 21) i Paris 2016. Inom det politiska området har hållbarhet etablerats som ett av de mest centrala begreppen och betydelsefullaste politikområdena, medan näringslivet först under de senaste femton åren börjat tala om hållbarhet i bred bemärkelse.

Frågan är dock hur hålbarhetsdiskursen har vuxit fram i de stora företagen. Detta är en viktig fråga som emellertid studerats i allt för begränsad omfattning. Visserligen finns en omfattande forskning om sustainability reporting, corporate environmentalism och corporate social responsability, men få av dessa har kartlagt hur hållbarhetsdiskusen vuxit fram i företagen i Sverige, ett land som ses som en föregångare på området. Hållbarhet har inte heller ägnats större uppmärksamhet inom språkvetenskap.

För att kartlägga hur hållbarhetsdiskursen vuxit fram inom svenska företag studeras årsredovisningarna från de fem största företagen 1996 till 2016 med särskilt fokus på hur hållbarhetsbegreppet har använts. Centrala värdeskapande ord och fraser undersöks i korpusanalyser. Ordens frekvenser, kollokationer och placering i texterna undersöks i korpusanalyserna som gör det möjligt att identifiera områden för fördjupade analyser. Diskursanalyser görs av hur uttryck för hållbarhet accentueras och motiveras, hur argumentation byggs upp, vilka röster som hörs, vilka textstrukturer som används och hur samband och sammanhang skapas.

För att förklara varför hållbarhetsdiskursen vuxit fram använder vi Boltanskis och Chiapellos (2005) idéer om kapitalismens dynamiska anda, att den förändras i takt med att samhället förändras. När kapitalismen utsätts för kritik avväpnas kritiken genom att införlivas i kapitalismens dynamik. Så när de stora företagen i Sverige allt eftersom inkorporerat hållbarhetsbegreppet i sin begreppsvärld har den kritik som ursprungligen fanns i definitionen av begreppet delvis gått förlorad.

Referenser

Boltanski, Luc och Eve Chiapello (2005). The New Spirit of Capitalism. London: Verso. Övers. Gregory Elliott

Från CO2 till Kålle koldioxid – naturbesjälning och personifikation i sakprosatexter om naturens cykliska processer

Av Kristina Persson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I detta föredrag presenterar jag resultat av en undersökning av bruket av naturbesjälning och personifikation i multimodala sakprosatexter om naturens abstrakta processer med yngre barn som målgrupp och i ett jämförelsematerial av populärvetenskapliga texter med vuxna som målgrupp. Undersökningen är ett led i att studera begreppsbildning som meningsskapande process.

I faktatexter för barn omformuleras begreppsinnehåll från en vetenskaplig diskurs till ett innehåll och perspektiv som ska fungera i relation till barnets erfarenhetsvärld. En strategi är att använda olika former av bildspråk. Något vardagligt och känt bildar utgångspunkt för att förstå något nytt och ibland abstrakt. Användningen av stilfigurerna naturbesjälning och personifikation kan vägledas av ett sådant pedagogiskt argument. Ett annat argument är att vi genom att förmänskliga naturen skapar ett engagemang för den.

En mer diskurskritisk hållning framhåller naturbesjälning och personifikationen i texter om natur och miljö som en strategi att dölja en skribents ståndpunkt eller att det finns människor som är ansvariga för de handlingar eller skeenden i naturen som beskrivs. Därmed kan naturbesjälning och personifikation vara språkdrag som säger något om människans agens i förhållande till naturen och om tillskrivningen av att naturen har agens.

Tidigare undersökningar visar att det främst är verb som har den metaforiska potentialen i naturbesjälningar och personifikationer. Detta visar även mitt material. Genom ett metaforiskt använt verb (Vehikel) byter den nominalfras som fungerar som subjekt (Topik) skepnad till att framstå som animat, exv. Varje droppe flyger för sig själv. I föredraget redogör jag utifrån en semantisk klassificering av de metaforiskt använda verben för vilka betydelsefält som naturbesjälning och personifikation aktualiserar. En framträdande grupp verb organiserar aktanter i ett fysiskt fält, t.ex. rörelseverb och verb för fysiska fenomen. Ett exempel är att vi konventionellt säger att vind, grenar eller skuggor rör sig. Dessa bildar en stor grupp förbleknade metaforer, och de är förväntade eftersom det helt enkelt är så vi talar om naturen. Men ger också valen av verb en bild av att naturen har medvetande, känslor och intentioner eller att naturen hjälper? Förekomsten av denna senare typ av verb är ett starkare tecken på att naturen har agens och ger därmed en tydligare bild av relationen mellan människa och natur och av den hållning texter skapar.

SweLL – forskningsinfrastruktur för svenska som andraspråk

Av Julia Prentice, Elena Volodina

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Korpuslingvistik har under de senaste decennierna fått en allt viktigare roll inom språkvetenskapen, vilket inte minst gäller för andraspråksforskningen. Medan det idag finns större annoterade inlärarkorpusar för en rad olika språk, t.ex. engelska, tyska och norska (jfr Granger et al. 2002), saknas det än så länge en liknande resurs för studier av svenskt inlärarspråk. Infrastrukturprojektet SweLL (Swedish Learner Language) ”syftar till att skapa en plattform för att samla in, digitalisera, normalisera, lingvistiskt annotera och elektroniskt tillgängliggöra texter skrivna av inlärare av svenska. En sådan textsamling skulle möjliggöra sökningar efter språkliga strukturer som utmärker inlärarspråk, med en normaliserad version till ett urval av texter” (Språkbanken 2017). För närvarande undersöker forskargruppen vilka feltaxonomier och metoder som är mest lämpliga för att annotera ett större svenskt inlärarmaterial. Andra inlärarkorpusprojekt som exempelvis The Cambridge Learner Corpus (Nicolls 2003), Falko (Reznicek et al. 2012) och ASK (Tenfjord et al. 2004) annoterar materialet med avseende på olika typer av avvikelser från målspråket, vilket naturligtvis spelar en viktig roll när det gäller studier av inlärarspråk och också kommer vara en viktig del i arbetet med SweLL-korpusen. Vi vill inom projektet undersöka möjligheterna att göra korpusen jämförbar med andra inlärarkorpusar, speciellt med avseende på feltyper. Dessutom, utvärderar vi en potentiell möjlighet att annotera, och därmed göra sökbara, sådana språkliga strukturer som markerar steg i en inlärares grammatiska utveckling. I detta arbete kommer vi att utgå ifrån bedömningsmodellen som utvecklats av Flyman Mattson & Håkansson (2010) som bygger på Processbarhetsteorin och de grammatiska utvecklingsstegen som har identifierats för svenska (Pienemann & Håkansson 1999). Målet är att försöka utveckla möjligheter att annotera strukturer i inlärarnas texter som visar att de har nått ett visst stadium i sin grammatiska utveckling. I föredraget kommer vi att diskutera dessa möjligheter både från ett andraspråksteoretiskt och språkteknologiskt perspektiv.

Referenser

Granger, S.et al. (2002), The International Corpus of Learner English: Handbook and CD-ROM, Louvain-la-Neuve: Presses Universitaires de Louvain.

Flyman Mattsson, A. & G. Håkansson 2010. Bedömning av svenska som andraspråk. En analysmodell baserad på grammatiska utvecklingsstadier. Lund: Studentlitteratur.

Nicholls, D. 2003. The Cambridge Learner Corpus: Error coding and analysis for lexicography and ELT. Proceedings of the Corpus Linguistics 2003 conference 16, 572–58.

Pienemann, M. & Håkansson, G. (1999). A unified approach towards the development of Swedish as L2: a processability account. Studies in Second Language Acquisition 21: 383–420.

Reznicek, M. et al. 2012. Das Falko-Handbuch: Korpusaufbau und Annotationen, Version 2.01. Humboldt-Universität zu Berlin: Institut für deutsche Sprache und Linguistik – Korpuslinguistik.

Språkbanken 2017. < https://spraakbanken.gu.se/swe/swell_infra>. Hämtat 2 april 2017.

Tenfjord, K. et al. 2004. The ASK- corpus – a language learner corpus of Norwegian as a second language. In Proceedings from 5th International Conference of Language Resources and Evaluation (LREC).

Att äta (ett äpple) och springa (ett lopp). Om gränsen mellan transitiva och intransitiva verb

Av Johanna Prytz

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Transitiva verb definieras vanligtvis som verb som kan konstrueras med objekt. På motsvarande vis är definitionen för intransitiva verb att de i normalfallet konstrueras utan objekt. Denna typ av definitioner innebär ofrånkomligen gränsfall, och det är ingen nyhet att gränsen mellan transitiva och intransitiva verb är vag (se Teleman et al. 1999, Verb § 28).

Svårigheten att dra en gräns mellan transitiva och intransitiva verb kan illustreras både med verb som relativt ofta tar objekt och därmed passerar som transitiva, t.ex. äta (1), och med verb som mer sällan konstrueras med objekt och brukar betraktas som intransitiva, t.ex. springa (2).

Lasse åt (ett äpple).
Sally sprang (ett lopp).

I detta föredrag går jag igenom ett antal verb i det transitiva/intransitiva gränslandet utifrån deras förmåga att konstrueras med och utan nominalfrasformade objekt. Mot bakgrund av detta kommer gränsdragningen sedan att diskuteras och ritas om utifrån verbens förmåga att konstrueras utan objekt, istället för med. Föredraget mynnar ut i en argumentation för att termen transitiv bör reserveras för verb som måste konstrueras med ett objekt, eller där det måste finnas en given objektsreferens i de fall objektet är utelämnat.

Verb med optionella objekt, såsom verben i (1) och (2), är således att betrakta som intransitiva verb som kan konstrueras med nominalfrasformade objekt av vissa slag. Sådana objekt är typiskt s.k. inkrementella teman vilka kan ge upphov till en abstrakt skala som anger en potentiell slutpunkt för händelseförloppet i aktionen (jfr Dowty 1991, Krifka 1992). I (1) tar alltså ätandet slut när äpplet tar slut, precis som springandet i (2) tar slut när loppet tar slut. Det kan även röra sig om s.k. innehållsobjekt, dvs. objekt som i någon mån beskriver samma aktion som verbet (3) (jfr Chrystal & Eriksson 1989, Teleman et al. 1999, Obj. § 21).

Barnen lekte en lek.

Både inkrementella teman och innehållsobjekt skiljer sig från föremålsobjekt just när det gäller relationen till den aktion som verbet beskriver. I ljuset av det kan vi förstå transitivitet som en konsekvens av aktionsart och rollrealisering hos argumenten snarare än att det rör sig om en inneboende förmåga hos verbet att konstrueras med ett nominalfrasformat objekt.

Referenser

Chrystal, Judith & Eriksson, Mats 1990. Att bygga hus och dansa tango. Om innehållsobjekt i svenskan. I: Svenskans beskrivning, 17. Åbo 1989. S. 85–96.

Dowty, David R. 1979. Word Meaning and Montague Grammar. Dordrecht: Reidel.

Krifka, Manfred 1992. Thematic relations as links between nominal reference and temporal constitution. I: I. Sag & A. Szabolcsi (Red.), Lexical Matters. (CSLI Lecture Notes.) Stanford, CA: CSLI Publications. S. 29–53.

Teleman, Ulf, Hellberg, Staffan & Andersson, Erik 1999. Svenska Akademiens Grammatik. Stockholm: Svenska Akademien.

Massmedia som skolgranskare – vad är problemet i skolan?

Av Hanna Sofia Rehnberg

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Det finns idag en stark övertygelse om att granskning av skolan kan leda till högre kvalitet på undervisningen och starkare elevprestationer (Ivarsson Westerberg 2016). Denna övertygelse kan relateras till det framväxande granskningssamhället (Power 1997). På senare år har Skolinspektionen fått ett utökat uppdrag och starkare sanktionsmöjligheter. Även massmedia, som är en annan framträdande aktör i skolgranskningen, har utökat sin bevakning av skolrelaterade ämnen.

Den studie som presenteras här görs inom ramen för ett pågående tvärvetenskapligt forskningsprojekt, som bedrivs av Förvaltningsakademin vid Södertörns högskola. Inom projektet studeras skogrankning som en form av styrning, och begreppen program and teknologi (McKee 2009, Foucault 1997) används som analytiska redskap. Program refererar till programmatiska idéer som en viss form av styrning grundas på, medan teknologi syftar på modeller, verktyg, institutioner och instrument som används för att få människor att uppträda på ett visst sätt (conducting conduct; Miller & Rose 2008).

Fokus i detta föredrag är språk som en teknologi i skolgranskning. I centrum står språkbruk och diskurser som används i tidningsartiklar om skolrelaterade ämnen. Diskursanalys genomförs utifrån ett socialsemiotiskt perspektiv (t.ex. van Leeuwen 2005, 2008) på ett material bestående av artiklar publicerade i Dagens Nyheter och Aftonbladet, främst ledare och debattartiklar. Ett syfte är att kartlägga hur skolgranskning som praktik realiseras i dessa kontexter. Exempel på frågor som ställs är: Vilka är de centrala aktörerna och hur framställs de i artiklarna? Vad konstrueras som problem respektive lösningar? Resultaten visar bland annat att flera begrepp som används i relation till skolgranskning fungerar som ”container-begrepp” (Gustafsson & Brylla 2012), vilket innebär att de rymmer och sammanfattar en rad ideologiska innebörder, samtidigt som de används på delvis olika sätt av skilda aktörer.

Dialekterna och språkpolitiken

Av Henrik Rosenkvist

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Europarådets Minoritetsspråkskonvention fastställdes 1992. År 2000 ratificerades konventionen av Sverige, och år 2009 bestämdes i Språklagen vilka språk som är minoritetsspråk i Sverige. Flera europeiska stater har som en konsekvens av konventionen undersökt vilka språkvarieteter som har funnits i de respektive staterna, och i många fall har detta lett till att dialekter av majoritetsspråket har uppgraderats till minoritetsspråk och därmed erhållit visst stöd från det allmänna för att trygga språkets överlevnad. Några exempel är kasjubiska i Polen, lågskotska i Storbritannien och aragonska i Spanien. Sverige utgör dock ett undantag – förutom de erkända minoritetsspråken, som samtliga är typologiskt olika svenska, har enbart svenska språkstatus i Sverige. Men varför är det så – varför bara svenska? En genomgång av förberedelserna inför ratificerandet av stadgan ger ett svar på frågan. De viktigaste hållpunkterna i utvecklingen är: Europarådets Minoritetsspråkskonvention 1992, tillsättningen av en minoritetsspråkskommitté 1995, Hyltenstams expertutlåtande (1996), SOU 1997:192, Hyltenstam (1999), proposition 2008/09:158 samt SOU 2008:26 Värna språken.

I föredraget går jag igenom dessa hållpunkter och visar att frågan om huruvida vissa språkvarieteter som traditionellt har betraktats som dialekter möjligen bör ges språkstatus inte har utretts. Vidare hävdar jag att argumenten mot att inkludera ”folkmålen” i SOU 1997:192 är uppenbart problematiska.

Det är tydligt att Sverige, i motsats till övriga länder som ratificerat konventionen, inte utgår från en språkvetenskaplig definition av termen minoritetsspråk utan snarare tolkar termen som ’ett språk som talas av en nationell minoritet’. Detta framgår bland annat på regeringens webbplats för mänskliga rättigheter:

”Huvudsyftet med minoritetsspråkskonventionen är att skydda Europas kulturella mångfald. Minoritetsspråkskonventionen bygger på insikten att det i dag finns ett stort antal minoriteter som lever i Europa och att vissa av dessa minoriteters språk hotar att försvinna.”

På denna webbplats anges också att det finns en gräns för hur många talare ett språk ska ha för att erkännas som minoritetsspråk, trots att någon sådan begränsning inte nämns i konventionen. Detta påpekas redan i kommittédirektivet från 1995 (SOU 1997:192, bil. 1, sid. 279): ”Hur många människor som måste tala ett minoritetsspråk eller hur stor andel av befolkningen i ett land som måste tala språket för att det skall anses som ett minoritetsspråk anges inte i konventionen.”

I föredraget tar jag också i korthet upp en fallstudie, nämligen läget för älvdalska. Det lokala engagemanget för älvdalska är mycket starkt, och Europarådets expertkommitté har i sina rapporter om hur konventionen tillämpas i Sverige regelbundet påpekat att älvdalskans lingvistiska status bör undersökas. 2016 fick älvdalska en egen språkkod av SIL International, trots att Institutet för språk och folkminnen vände sig mot detta, och inte mindre än fyra riksdagsmotioner om att erkänna älvdalska som ett språk ligger för närvarande i väntan på beredning (en från MP, en från C och två från SD).

Avslutningsvis argumenterar jag för att det vore både rimligt och önskvärt att initiera en undersökning av den dialektala variationen i Sverige för att i likhet med många andra europeiska stater identifiera språkvarieteter som på språkvetenskapliga grunder eventuellt skulle kunna betraktas som regionala minoritetsspråk eller landsdelsspråk.

Referenser

Hyltenstam, Kenneth, 1996b. Diskussion av begreppen språk och dialekt – med resonemang om meänkielis status som eget språk. Rapport för Minoritetsspråkskommittén JO 1995:03. Stockholm: Centrum för tvåspråkighetsforskning.

Hyltenstam, Kenneth. 1999 (red.). Sveriges sju inhemska språk – ett minoritetsspråksperspektiv. Lund: Studentlitteratur.

Regeringens webbplats för mänskliga rättigheter, 30/3 2017. http://www.manskligarattigheter.se/sv/vem-gor-vad/europaradet/europeisk-stadga-om-landsdels-eller-minoritetssprak

SOU 1997:192. Steg mot en minoritetspolitik. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/statens-offentliga-utredningar/sou-1997-192-d3_GLB3192d3

SOU 2008:26. Värna språken – förslag till språklag. http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens- offentliga-utredningar/2008/03/sou-200826/

Språklag 2009. http://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk- forfattningssamling/spraklag-2009600_sfs-2009-600

”Nu tror jag att jag vågar prata svenska mera än tidigare” – Finsktalande medicinstudenters erfarenheter av en intervju med en svensktalande pensionär i Åbo skärgård

Av Annmari Sahlstein

Typ av presentation: Sektionsföredrag
Taggar: innehållsanalys, narrativitet, språkinlärning, språkrädsla

Finland är ett tvåspråkigt land med finska och svenska som officiella språk varför båda språken är obligatoriska ämnen på alla skolstadier. Vid medicinska fakulteten vid Åbo universitet avlägger finsktalande medicinstudenter en obligatorisk kurs i medicinsk svenska ”Skärgårdsmedicin och kultur” som också innehåller en obligatorisk intervju (= utvidgad anamnes) med en svensktalande pensionär i den mestadels svensktalande Åbo skärgård (Sahlstein 2017).

Som material för denna studie använder jag medicinstudenters skriftliga reflektioner (n=116; 3. årskurs hösten 2016) efter intervjun. Studien fokuserar på att redogöra för studenters erfarenheter av att använda svenska i tal i en autentisk situation med en svensktalande person samt hur studenterna hade upplevt situationen som blivande läkare. I dessa texter kommer flera olika emotionella aspekter, både positiva och negativa, kring språkinlärning och -användning till uttryck. Synnerligen ofta är det i texterna frågan om s.k. språkrädsla (language anxiety), jfr Gkonou et.al. 2017. I tidigare forskning har språkrädslan betraktats som ett fenomen som förekommer först och främst i den normala språkundervisningen i klassrummet, men i denna studie får studenterna lämna klassrummet och prova sina vingar i en riktig språkmiljö.

Textinnehållet i reflektionerna analyseras primärt ur ett narrativt synsätt (Huhtala 2008). Flera innehållsaspekter i reflektionerna kan dessutom fördjupas genom att betrakta dem mot den bakgrundsinformation (t.ex. studenters motivation att lära sig och använda svenska) som jag samlat in i början av detta longitudinella undersökningsprojekt (Sahlstein 2017).

Detta föredrag anknyter sig tematiskt till min kommande doktorsavhandling vid Institutionen för nordiska språk vid Åbo universitet.

Referenser

Gkonou, Chr. et al. (eds.) 2017 (i tryck). New Insights into Language Anxiety: Theory, Research and Educational Implications. Bristol.

Huhtala, A. 2008. Det pedagogiska självet: en narrativ studie av direktvalda svensklärarstudenters berättelser. Helsingfors.

Sahlstein, A. 2017 (i tryck). ”Varför borde jag kunna svenska?” Finska medicinstudenters uppfattningar om svenskans betydelse i Finland och speciellt i läkaryrket. Svenskans beskrivning 35. Göteborg, 314-328.

Intertextualitet och rekontextualisering i en statlig satsning på kultur för äldre

Av Malin Sandberg

Typ av presentation: Sektionsföredrag

2011 beslutade den dåvarande regeringen att inrätta en tillfällig satsning på kultur för äldre, allmänt kallad Kultur för äldre. Satsningen kom att pågå under tre år och innebära att Statens kulturråd delade ut sammanlagt 70 miljoner kronor till ett femtiotal kultur-, forsknings- och utvecklingsprojekt runt om i landet. Som brukligt kom satsningen också att resultera i en mångfald av texter – allt från regeringsbeslut till informationstexter på nätet (jfr Koskela 2010).

I mitt föredrag tar jag avstamp i en kartläggning av centrala texter inom satsningen Kultur för äldre, och presenterar en analys av hur relationerna texterna emellan tar sig uttryck. Vilka funktioner fyller texterna, och vad händer när olika aktörer inom satsningen talar om delvis samma teman? Särskilt fokus lägger jag på de texter som rör beslut, finansiering och utvärdering av de kulturprojekt som finansierades inom satsningen.

Kartläggningen belyser texterna inom Kultur för äldre som en intertextuell kedja, dvs. en serie texter som är länkade till varandra genom att de behandlar och därmed rekontextualiserar samma eller ett starkt besläktat innehåll (Linell 1998). Relationen mellan vissa av texterna i materialet framträder genom att en text uttryckligen fastställer att en annan ska produceras. Exempel på sådana relationer finns mellan Statens kulturråds utlysningstext och de bidragsansökningar som skrevs av kommuner, landsting och kulturarbetare. Andra relationer är mindre explicit uttryckta, men kan klarläggas med utgångspunkt i de institutionella ramarna för satsningen.

Texternas inbördes relationer manifesterar sig genom att texterna tenderar att svara på och upprepa innehållet i föregående texter inom textkedjan. Dessa spår av andra texter är ibland tydligt signalerade i form av citat, men förblir ibland implicita (jfr Solin 2004). Element som särskilt tenderar att rekontextualiseras mellan texterna är argument och målformuleringar, både för satsningen som helhet och för enskilda delprojekt. När sådana element rekontextualiseras sker också vissa transformationer, t.ex. genom att det som ursprungligen formulerats som ett syfte i en beslutstext kan formuleras som ett resultat i en utvärdering.

Referenser

Koskela, Merja 2010. From bureaucrats to the public on the internet. Methodological aspects of intertextual analysis. Fachsprache, 1-2/2010, pp. 54–63.

Linell, Per 1998. Discourse across boundaries: On recontextualizations and the blending of voices in professional discourse. Text 18(2), pp. 143–157.

Solin, Anna 2004. Intertextuality as mediation: On the analysis of intertextual relations in public discourse. Text 24(2), pp. 267–296.

Intra-individuell variation som social resurs i några kamratsamtal

Av Christian Sjögreen och Jenny Nilsson

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Intra-individuell variation har behandlats i en lång rad sociolingvistiska studier. Framförallt har man intresserat sig för hur individer anpassar sitt språkbruk till en viss kontext, så kallat stilskifte (eng. ’style shifting’). Sådan forskning behandlar framförallt hur individer varierar sitt språkbruk på olika sätt – med olika personer, i olika samtal, eller i olika delar av samtal (se t.ex. Eckert & Rickford 2001 och bidragen däri). Den intra-individuella variationen kan också förekomma mer isolerat i samtalet, t.ex. genom att man realiserar ett särskilt fonem annorlunda än i den övriga samtalskontexten, kodväxlar eller tillfälligt förställer rösten. Sådan variation kan fungera som ett sätt att skämta, understryka en poäng, dramatisera en berättelse eller framställa sig själv på något visst sätt.

Vissa forskare har närmat sig fenomenet ur ett interaktionellt perspektiv,och t.ex. Coupland (2001, 1985) undersökte s.k. dialektstiliseringar som en social resurs i samtal. Några svenska samtalsforskare har också undersökt hur olika typer av intra-individuell variation kan användas som en interaktionell resurs, exempelvis dialektstilisering (Svahn & Nilsson 2015:239, Lindström 2003) och röstförställning (Jönsson 2005, Norrby 1996, Eriksson 1996).

Syftet med vår studie är att kartlägga hur språkbrukare utnyttjar variation som social resurs i kamratsamtal. Vi har därför studerat fenomenet i fyra audio- och/eller video-inspelade samtal (ca 5 timmar) med sammanlagt 15 individer, som i sina respektive konstellationer känner varandra mycket väl. Vi har excerperat ca 200 sekvenser där röstförställning, dialektstilisering och kodväxling, liksom variation i samtalstempo och röststyrka, används för att (bland annat) initiera känsliga ämnen, för att urskulda sig eller för att skämta och dramatisera. Med hjälp av samtalsanalytisk metod har vi kartlagt när i samtalet sådan variation uppträder, vilken funktion det har och vilken respons det får. I föredraget kommer vi att diskutera hur de olika typerna av intra-individuell variation utnyttjas i samtalen och i vilken grad det finns några samband mellan typ av stilisering och interaktionell funktion.

Kategoriseringar och positionering i ett gruppsamtal om mödrahälsovård

Av Astrid Skoglund

Typ av presentation: Sektionsföredrag
Taggar: diskursanalys, kategorisering, positionering

I VINNOVA-projektet Vänta barn på arabiska och svenska! ska vårdvetare och språkvetare utveckla en app med normkritisk design i syfte att underlätta kommunikationen i mödrahälsovården mellan vårdpersonal och arabisktalande kvinnor. Appen ska primärt fungera som komplement till tolkar och bidra med information om mödrahälsovårdens vad, hur och varför. Ett underliggande syfte med projektet är att ge ökad förståelse om vilka uttalade och outtalade normer som råder i svensk mödrahälsovård. Forskningsprojektet utgår från de problem som uppstår i den språkliga och kulturella kommunikationen mellan arabisktalande kvinnor och vårdpersonal i mödrahälsovården (se Axelsson m.fl. 2016). Som ett led i att kartlägga kommunikationsproblem genomför forskargruppen fokusgruppsamtal med barnmorskor och gravida kvinnor.

I föredraget presenteras en diskursanalys av ett gruppsamtal med barnmorskor och forskare. I analysen tillämpas begrepp från aktör-nätverksteori (Hagren Idevall 2014; Latour 2007; Law 2009) och membership categorization analysis (Hagren Idevall & Bellander 2014; Ericsson 2014). Syftet är att undersöka hur aktörerna i samtalet kategoriserar och positionerar den patientgrupp som de samtalar om, främst i relation till svenskfödda kvinnor men även i relation till uttalade och outtalade föreställningar om vad som ses som normalt i svensk mödrahälsovård. Den fråga som står i centrum för analysen är: Vilka synsätt på svensk mödrahälsovård och patientgruppen gravida, arabisktalande kvinnor kommer till uttryck i gruppsamtalet?

Resultatet indikerar att både forskare och vårdpersonal positionerar de arabisktalande kvinnorna som en normavvikande kategori i svensk mödrahälsovård.

Referenser

Axelsson C., Byrman G., Petersson G., Skoglund A. & Stevenson-Ågren J. (2016). ”Det kan bli så mycket fel”: Förstudie om barnmorskors upplevelser av kommunikation med gravida kvinnor utan funktionell behärskning av svenska. Kalmar/Växjö: Linnéuniversitetet.

Ericsson, Stina (2015). Diskrimineringens grunder: Intersektionella perspektiv på elevtexter. I: Mats Landqvist (red.), Från social kategorisering till diskriminering: Fyra studier av språk och diskriminering och ett modellförslag. Huddinge: Södertörns högskola. S. 13–40.

Hagren Idevall, Karin (2014). ”Politiskt korrekt” och normalisering av rasism. En diskursanalys av positioneringar och underliggande perspektiv i ett kommentarsfält. I: Språk & Stil nr 24. S. 101–132.

Hagren Idevall, Karin & Bellander, Theres (2014). Membership Categorization Analysis – för analyser av kategoriseringar i tal och skrift. I: Anna-Malin Karlsson & Henna Makkonen-Craig (red.), Analysing text AND talk. Att analysera texter OCH samtal. FUMS rapport nr 233. Uppsala: Institutionen för nordiska språk. S. 44–68.

Latour, Bruno (2007). Reassembling the social: an introduction to actor-net-work-theory. Oxford: Oxford University Press.

Law, John (2009). Actor Network Theory and Material Semiotics. I: Bryan Turner (red.), The New Blackwell Companion to Social Theory. Chisester: Wiley-Blackwell. S. 141–158.

Tur och otur: Förhandlingar av kön och maktpositioner i skidsport på SVT

Av Hanna Söderlund

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Idrott har historiskt sett varit främst en stark arena för män, både gällande det idrottsliga och det journalistiska (Branting 2016). Inom många idrotter har manliga idrottare fortfarande bättre resurser än kvinnliga idrottare och till viss del kan detta också förklaras av medial uppmärksamhet. Media har institutionell makt när det gäller hur hegemoniska maktförhållanden förhandlas fram. Därför kan medialt fokus också få konsekvenser för exempelvis hur resurser fördelas mellan olika idrotter, också utifrån kön. Hegemoniska maktrelationer och föreställningen om kön förhandlas fram på subtila sätt, t.ex. genom att kvinnliga idrottare marginaliseras, trivialiseras och sexualiseras (Duncan and Messner 1998, 180). Mediala representationer spelar då en viktig roll för konstruktionen av femininitet och maskulinitet (Markula 2009, 6).

I det här föredraget har jag för avsikt att diskutera några första resultat från min studie om hur föreställningar om relationen mellan idrott och kön förhandlas fram i studiosamtal på tv i svensk kontext. Vilka möjligheter har kvinnliga och manliga idrottare och experter att förhandla sig till starka maktpositioner i interaktion i studiosamtal och i kommentering i idrottsliga diskurser? Hur positionerar de sig? Hur blir de positionerade? De positioner som ses som eftersträvansvärda i studien är de som framgångsrik expert och framgångsrik idrottare.

Studien är samtalsanalytisk och ligger inom fältet för språk och kön. Fokus ligger på att studera hur maktpositioner förhandlas fram i interaktion i studiosamtal inom ramen för feministisk diskursanalys. Makt förhandlas i interaktion i konkurrerande om än sammanflätade diskurser (Baxter 2003, 1). I studien ses makt därmed som flytande, något som man förhandlar om snarare än något som individer har (Foucault 1993).

Materialet utgörs av SVT:s sändningar från VM i längdskidor i Lahtis 2017. Analysen fokuserar på hur kvinnliga och manliga experter genom interaktion i studion blir bekräftade och avvisade multimodalt. Såväl talat språk som gester, miner och kroppspositioner undersöks. En stark maktposition får den som i interaktion blir bekräftad. Bekräftelse ger möjligheten att förhandla sig till positionen som framgångsrik expert. Den starka maktpositionen blir dock svår att uppnå för den expert som blir avvisad.

Studien har även för avsikt att besvara hur kvinnliga och manliga skidåkare kan förhandla sig till positionen som framgångsrik idrottare. Positionen förhandlas främst fram genom hur idrottarna positioneras i samtal. Analysen inriktar sig på två olika parametrar; diskurser som tangerar personligt kontra sportsligt och professionellt samt diskurser om mental styrka kontra fysisk styrka. En tendens som kan skönjas i materialet är att kvinnliga idrottarna positioneras i en personlig diskurs i större utsträckning än de manliga skidåkarna. Den personliga diskursen blir framträdande i inslag om de kvinnliga skidåkarna som barn och genom att ta in deras familjemedlemmar i sändningen. De manliga skidåkarna positioneras inte i samma utsträckning i förhållande till sin familj i inslag om dem. Studien är viktig eftersom föreställningar om relationen mellan idrott och kön på tv inte har studerats interaktionellt tidigare i svensk kontext.

Referenser

Baxter, Judith. 2003. Positioning Gender in Discourse: A Feminist Methodology. Basingstoke: Palgrave Macmillan.

Branting, Stina. 2016. ”Kvinnliga Sportjournalister Vill Bryta Manliga Revir.” Idrottsforskning. http://www.idrottsforskning.se/kvinnliga-sportjournalister-vill-bryta-manliga-revir/.

Duncan, Margaret Carlisle, and Michael A. Messner. 1998. ”The Media Image of Sport and Gender.” In: MediaSport, edited by Lawrence A. Wenner, 170–185. London & New York: Routledge.

Foucault, Michel. 1993. Diskursens Ordning: Installationsföreläsning Vid Collège de France Den 2 December 1970. Sv översättning. Stockholm: Symposion.

Markula, Pirkko. 2009. Olympic Women and the Media: International Perspectives. Houndmills, Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan.

Finlandssvenskt talat standardspråk i radio och tv – mediernas roll i standardiseringen av ett minoritetsspråk

Av Jenny Stenberg-Sirén

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Syftet med min forskning är att analysera språket i Svenska Yles radio- och tv-nyheter som en del av standardiseringsprocessen för det finlandssvenska talspråket i senmodern tid. Min analys visar att uttalet i radio- och tv-nyheterna har blivit mer regionalt och socialt neutralt och att den tidigare normen, prestigevarieteten ”skillnadska”, har minskat i de upplästa nyheterna. Tidigare studier har tolkat förändringar av detta slag som en demotisering (se t.ex. Kristiansen & Coupland 2011), i och med att den tidigare prestigevarieteten har vikt undan. Jag argumenterar däremot för att förändringen i stället kan ses som en neutralisering, eftersom prestigevarieteten inte har ersatts av en annan regional varietet utan av ett mer neutralt uttal. Med det menar jag att standardiseringsprocessen har fortgått och tagit ett steg vidare, mot ett mer regionalt och socialt neutralt språk.

De finlandssvenska radio- och tv-journalisterna inkluderar svenskan i sitt public service-uppdrag. De anser att språket ska hålla god kvalitet, följa normerna och fungera som en modell för talat standardspråk och de använder såväl en public service-diskurs som en minoritetsspråksdiskurs då de talar om sitt uppdrag för svenskan i Finland. Däremot finns det motstridigheter i deras beskrivningar av normen. Å ena sidan anser de att språket ska vara normenligt och följa den allmänna standardsvenska normen, men å andra sidan vill de ge avkall på normen för typiska finlandssvenska särdrag. Dessa vill de tillåta med motiveringarna att de ökar närheten till publiken, ökar graden av igenkänning och identifikation och stärker den finlandssvenska identiteten. Samma dualistiska syn kan man se i deras förhållande till regionala drag i eterspråket. Det finns såväl en strävan efter ett allmänsvenskt, neutralt uttal, som en öppenhet för regional intonation och prosodi. Därmed kan man se en balansgång mellan det upplevda uppdraget som språkmodell och viljan att visa den mångfald som präglar det finlandssvenska språklandskapet idag.

Jag vill i mitt föredrag diskutera språket i de finlandssvenska nyhetsuppläsningarna, hur det har utvecklats under undersökningsperioden 1970–2009, och vilken roll medierna spelar för svenskan i Finland.

Nya ögon på barnavårdsutredningar

Av Peter Ström

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I mitt avhandlingsprojekt studerar jag skriftliga barnavårdsutredningar mot bakgrund av ett mindre antal enkät- och intervjusvar från socialsekreterare samt styrdokument för den sociala barnavårdspraktiken. Barnavårdsutredningar är texter som i vissa fall spelar livsavgörande roll för enskilda personer, och mellan 15 och 20 procent av alla barn i Sverige beräknas bli föremål för en barnavårdsutredning någon gång i sitt liv. Av dessa anledningar är fördjupad kunskap om språket i dessa dokument och dokumenten i allmänhet inte oväsentlig.

Syftet med undersökningen är att fördjupa kunskapen om barnavårdsutredningar som texter. Dessa skrivs av socialsekreterare och är yrkestexter som utgör ett centralt diskursivt arbetsredskap för dessa skribenter. Samtidigt är barnavårdsutredningar myndighetstexter som realiserar, kommunicerar och dokumenterar myndighetsutövning. Detta innebär att texterna fyller flera olika funktioner och vänder sig till flera olika mottagargrupper, vilket kan beskrivas som komplexa förutsättningar som texterna måste anpassas till. Min ambition är att belysa barnavårdsutredningar både som yrkestexter och som myndighetstexter, och det gör jag genom att anlägga två teoretiska perspektiv. Som yrkestexter studerar jag barnavårdsutredningar ur ett genreanalytiskt perspektiv, och som myndighetstexter studerar jag dem ur ett maktkritiskt perspektiv. Det maktkritiska perspektivet aktualiseras genom att jag belyser hur ansvar konstrueras och hanteras i texterna.

Med utgångspunkt i de institutionella förutsättningar som texterna underkastas belyser jag frågor om textstruktur, ordförråd, språkliga aktiviteter och mönster för påverkansrelationer i texterna. De teoretiska och metodologiska perspektiven fångar både socialt och textuellt betingade förhållanden, och analysmetoder hämtas från genreanalys, kritisk diskursanalys och korpuslingvistik och utvecklas för att passa studiens syfte och material.

Ett urval av resultat är att språk varierar tydligt i olika delar av barnavårdsutredningarna, att olika textdeltagare konstrueras på synnerligen varierande sätt i fråga om ansvar för påverkan och att det kan finnas anledning att omvärdera en viss typ av klarspråksrekommendation. I föredraget har jag för avsikt att problematisera avhandlingens analysmodell och kombinationen av analytiska och teoretiska perspektiv, samt diskutera nya teoretiska landvinningar inom systemisk-funktionell lingvistik.

Ett kvantitativt perspektiv på studenters skrivande

Av Elzbieta Strzelecka

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Det akademiska skrivandet inom högre utbildning har under de senaste åren uppmärksammats, diskuterats och problematiserats i flera sammanhang och ur olika perspektiv. Många studier, bl.a. om skrivande inom ämnena historia och företagsekonomi samt inom lärar-, juridik- eller bioteknikprogrammen, visar tydligt att vägen till ett akademiskt språk är både lång och mödosam (Blåsjö 2004, Ask 2007, Blückert 2010, Berends 2013). Det finns dock inga större kvantitativa undersökningar av akademiska texter skrivna av studenter medan kvantitativa analyser av elevtexter har gjorts regelbundet – med mer eller mindre tro på metodens lämplighet – sedan Hultmans & Westmans klassiska verk Gymnasistsvenska publicerades 1977.

Det man under åren har mätt i elevtexter är bl.a. text- och ordlängd, ordvariation, lexikal täthet, nominalkvot, ordklassfördelning, förekomsten av vissa ord och konstruktioner (nominalfrasers längd och djup, lågfrekvensord, bisatser), konnektivbidning, grammatiska metaforer, röstfenomen m.m. I en analys av akademiska texter behöver man snarare undersöka referatmarkörer, dialogicitet, perspektivmarkörer och garderingar. Då det numera finns en ordlista med ord typiska for akademiska texter oberoende av ämnesområde, kan denna användas som analysverktyg. Tiden är kanske mogen för ett nytt, måhända kontroversiellt, men förhoppningsvis användbart mått (nytt index?) för det akademiska språket.

I mitt föredrag kommer jag att presentera de olika mått som har använts inom den kvantitativt inriktade elevtextforskningen och den (ej obefogade!) kritik som kan riktas mot sådana ytspråkliga mätningar. Jag kommer också att diskutera andra typer av mått som kan vara användbara för undersökning av akademiska texter och dessa metoders tillämpning i analysen av texter skrivna av lärarstudenter under olika faser av sin utbildning.

Referenser

Akademisk ordlista, https://spraakbanken.gu.se/ao/

Ask, Sofia, 2007. Vägar till ett akademiskt skriftspråk. Växjö.

Berends, Gerrit, 2013: Skrivsamarbete i högre utbildning: Tre studenters skribentprofiler i kollaborativa skrivargrupper. Stockholm

Blückert, Ann, 2010. Juridiska – ett nytt språk? En studie av juridikstudenters språkliga inskolning. Uppsala.

Blåsjö, Mona 2004. Studenters skrivande i två kunskapsbyggande miljöer. Stockholm.

Hultman, Tor G. & Westman, Margareta, 1977. Gymnasistsvenska. Lund

Språkliga varieteter bland ungdomar i Skövde

Av Margareta Svahn

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I Skövde kommun bor drygt 53 000 personer. Av dessa bor nästan 6 300 i Södra Ryd. Ryd skulle kunna sägas vara Skövdes motsvarighet till Rinkeby och Rosengård, dvs. en förort som växte fram under tidigt 1970-tal som ett resultat av det s.k. miljonprogrammet. Området kom snart att främst förknippas med invandrare och idag är ungefär 30 % av invånarna där födda utomlands. Rydskolan har elever med bakgrund i över 40 olika nationaliteter. Därför är Skövde en lämplig ort att välja för att fördjupa kunskapen om språklig variation i dagens Västergötland. I den undersökning av västsvenska ungdomars dialektalitet som presenteras i Dialektutjämning i Västsverige (DUV) ingick inte Skövde och inte heller ingick där några informanter med annat modersmål än svenska (Svahn & Nilsson 2014). Andra undersökningar av ungdomars varieteter har i sin tur i högre grad fokuserat på ungdomar med flerspråkig bakgrund och det multietniska inslaget i deras språk (t.ex. Källström & Lindberg 2011).

Jag vill med min undersökning utforska om ungdomar i Skövde är dialektala i samma utsträckning som ungdomar på de västgötska orter som undersöktes i DUV och om det finns skillnader i dialektalitet mellan ungdomar med flerspråkig bakgrund, uppväxta i Ryd, och ungdomar med enspråkig bakgrund, uppväxta på andra håll i Skövde med omnejd. Dessutom vill jag ta reda på om det bland ungdomar i Ryd finns en motsvarighet till det som i olika sammanhang har kallats Rinkeby- eller Rosengårdsvenska, dvs. någon typ av förortsslang (och/eller förortssvenska, för denna term se Bijvoet & Fraurud 2016).

Därför har jag gjort åtta gruppintervjuer med 27 ungdomar i Skövde, varav 10 är uppväxta i Ryd, och analyserat dessa. Det verkar inte vara någon tydlig skillnad i dialektalitet mellan å ena sidan ungdomar med enspråkig bakgrund och å andra sidan ungdomar med flerspråkig bakgrund. Snarare handlar det om ett kontinuum där fler med flerspråkig bakgrund har färre dialektala inslag i sina varieteter. Ungdomarna från Ryd har alla dessutom någon typ av språkdrag som kan knytas till deras flerspråkiga bakgrund. Även en informant med enspråkig uppväxt men med stort umgänge i Ryd talar i intervjun en tydlig förortssvenska. Hon växlar dock mellan varieteter. I föredraget kommer de enskilda individernas språkliga val att vara i fokus.

Referenser

Bijvoet, Ellen & Fraurud, Kari, 2016: What’s the target? A folk linguistic study of young Stockholmer’s constructions of linguistic norm and variation. I: Language Awareness 25 (1–2). S. 17–39.

Källström, Roger & Lindberg, Inger (red.), 20011: Young Urban Swedish. Variation and Change in Multilingual Settings. Göteborg.

Svahn, Margareta & Nilsson, Jenny, 2014: Dialektutjämning i Västsverige. Göteborg.

Det i svenskan – att ringa in det icke-referentiella

Av Kajsa Thyberg

Typ av presentation: Sektionsföredrag
Taggar: det, referentialitet, systemisk-funktionell grammatik

Det är ett av svenskans vanligaste ord. Som pronomen har det flera funktioner; det kan till exempel utnyttjas för att referera och presentera och för att konstruera opersonliga påståenden. Ibland är det svårt att avgöra huruvida det har referens eller om det inte har det, som i följande exempel: ”Håller man på med den här sporten får man verkligen räkna med att det svänger upp och ner.” (Bloggmix 2014)

Mitt föredrag handlar om att utifrån ett modernt korpusmaterial identifiera icke-referentiellt det och dess gränsområde. Jag kommer att lyfta fram ett urval av exempelmeningar för att visa på olika referentialitetskategorier och diskutera referentialitet i förhållande till olika faktorer som kan påverka tolkningen av det. Jag kommer även att presentera ett förslag till hur man lämpligen kan avgöra vad som är icke-referentiellt och vad har någon typ av referens.

Ett särskilt fokus kommer att ägnas åt gränsområdet mellan referens och icke-referens. Här har jag identifierat en kategori – bred referens – som jag sett kan vara av tre olika typer: kontextrikad som innebär att referensen hämtas i den bredare kontexten (1); konstruktionsorienterad när referensen är förlagd till en mer eller mindre lexikaliserad konstruktion (2 ); eller specificerad genom exempelvis ett tids- eller rumsförankrande satsled (3):

Det blev känslomässigt tungt. (Webbnyheter 2013)
Det blir som det blir. (Webbnyheter 2013)
I det ena fallet rör det sig om reflektioner kring livet för den forntida människan. (Akademiska texter – Samhällsvetenskap)

Kategoriseringen av dessa typer tar delvis utgångspunkt i Falk (1993), och typerna är definierade utifrån faktorer som verkar försvaga referentialiteten hos pronomenet utan att det blir helt icke-referentiellt. Min studie visar hittills att det kan röra sig mellan kategorier i samverkan med ledföljd och kategorier av verb. Det finns olika sätt att förstå och beskriva referentialitet, och ett textnära och funktionsbaserat perspektiv utesluter inte ett satsnära. Föredragets innehåll är kopplat till avhandlingsprojektet ”Systemiskfunktionella perspektiv på svenskans det-konstruktioner”, som jag också kommer att presentera i korthet.

Referenser

Falk, Cecilia. 1993. Non-referential subjects in the history of Swedish. Department of Scandinavian Languages. Lund.

Betydelseskapande med verb – valet av processtyper i finlandssvenska, finska och sverigesvenska servicesamtal

Av Eveliina Tolvanen & Camilla Wide

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Svenskan är ett pluricentriskt språk med en nationell varietet och ett normcentrum både i Finland och i Sverige. Kommunikativa skillnader mellan finlandssvenska och sverigesvenska samtal framträder bl.a. i valet av tilltalsformer och liknande (se t.ex. Norrby m.fl. 2014). Men även andra språkliga val på olika nivåer av språket bidrar till kommunikativa mönster som delvis skiljer sig åt i de två länderna. Syftet med vårt föredrag är att jämföra hur olika verb används för att kategorisera skeenden som händelser, handlingar eller tillstånd, i finlandssvenska, sverigesvenska och finska servicesamtal som har spelats in på biljettkassor i Sverige och Finland. Att jämföra eventuella skillnader mellan sverigesvenska och finlandssvenska samtal med motsvarande samtal på finska är relevant eftersom finlandssvenskt samtalsspråk typiskt uppvisar vissa gemensamma drag med finskt samtalsspråk (Lindström & Wide 2015).

Studien utförs i samarbete med forskningsprogrammet Interaktion och variation i pluricentriska språk – Kommunikativa mönster i sverigesvenska och finlandssvenska (IVIP). Vårt perspektiv är systemisk-funktionellt och fokus ligger på valet av processtyper. De systemisk-funktionella processtyperna materiell, mental, relationell och verbal process avser olika typer av betydelser. Materiella processer beskriver handlingar och händelser i den fysiska världen (t.ex. om man vill gå upp till foajebaren), mentala processer betydelser i människans inre värld (t.ex. då vet jag lite mera), relationella processer abstrakta relationer (t.ex. det finns biljetter) och verbala processer språklig kommunikation (t.ex. jag skulle bara ha frågat) (Holmberg & Karlsson 2006: 78–102). En analys av processtyper i servicesamtalen belyser sålunda hur kommunikationen skapas genom att lyfta fram olika typer av betydelser. I föredraget presenterar vi en analys av processtyper i finlandssvenska, finska och sverigesvenska samtal och diskuterar likheterna och skillnaderna mellan materialen i ett pluricentriskt perspektiv.

Referenser

Holmberg, P. & Karlsson, A-M. 2006: Grammatik med betydelse. En introduktion till funktionell grammatik. Ord och Stil. Språkvårdssamfundets skrifter 37. Uppsala: Hallgren & Fallgren.

Lindström, J. & Wide, C. 2015: Finlandssvenskt samtalsspråk. I: Tandefelt, M. (red.): Gruppspråk, samspråk, två språk. Svenskan i Finland – i dag och i går I:2. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S. 91–126.

Norrby, C., Wide, C., Lindström, J. & Nilsson, J. 2014: Finns det nationella svenska kommunikationsmönster? Tilltal i läkar-patientsamtal i Sverige och Finland. I: Lindström, J., Henricson, S., Huhtala, A., Kukkonen, P., Lehti-Eklund H. & Lindholm C. (red.): Svenskans beskrivning 33. S. 343–352.

Laddade ord. Uppföljning av funktionshinderspolitiken – den språkliga dimensionen

Av Anna Vogel

Typ av presentation: Sektionsföredrag

2011 antog regeringen en strategi för funktionshinderspolitiken 2011–2016. Redan 2007 hade ett nytt språkbruk lanserats, där funktionsnedsättning rekommenderades och funktionshinder reserverades till att gälla enbart miljön. Tanken från initiativtagarna, Socialstyrelsen, var att förflytta fokus från individ/grupp till miljö. Föreliggande studie gör en ex-post-utvärdering (Grin 2003) av hur det rekommenderade språkbruket slagit igenom. Materialet omfattar texter från statsmakterna, landsting, kommun, myndigheter, forskning, funktionshinderrörelsen samt branschorgan, både innan förändringen 2007 och 2016. En kvantitativ analys utförs med korpuslingvistiska metoder och en kvalitativ med kognitivt grammatiska/semantiska verktyg, som identifierar scen, deltagare, trajektor och landmärke (Langacker 2000). Preliminära resultat visar att språkplaneringsåtgärden har lyckats på ett lexikalt plan. Men en grammatisk/semantisk analys indikerar en tillbakagång. 2007 fokuseras förutsättningarna och omständigheterna (i undersökningen förstått som ”utvidgad miljö”). Nio år senare återfinns fler fall där individen/gruppen står i fokus. Motsatt utveckling har alltså skett i relation till det som avsågs. Denna förmodade tillbakagång återspeglas dock inte i samhället i stort. Enligt en uppföljning från Myndigheten för delaktighet har den allmänna politiska utvecklingen gått långsamt framåt för personer med funktionsnedsättning inom de flesta områden (Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011-2016). Det är oklart hur resultaten av min undersökning ska tolkas: har ett ökat fokus på individ i samhället i stort slagit igenom, eller kan materialet från 2016 visa på ett första steg på nedmontering vad gäller rättigheter för personer med funktionsnedsättning?

Referenser

Grin, François, 2003: Language policy evaluation and the European charter for regional or minority languages. Houndmills: Palgrave Macmillan.

Langacker, Ronald W, 2000: Grammar and Conceptualization. Berlin New York: Mouton de Gruyter.

Utvärdering och analys av funktionshinderspolitiken 2011–2016. Redovisning av regeringsuppdrag om ett samlat uppföljningssystem för funktionshinderspolitiken. (2016) Myndigheten för delaktighet. Rapport 2016:14.

Skalden i predikstolen – ett föredrag om arbetet men en vetenskaplig kritisk utgåva av Esaias Tegnérs kyrkliga tal

Av Barbro Wallgren Hemlin

Typ av presentation: Sektionsföredrag

En biskop som också var sin tids största svenska poet, professor, politiker och brevskrivare. 1182 handskrivna manuskriptsidor, fördelade på 114 manuskript och 83 kyrkliga tal. Detta är grunden för den vetenskapliga, kritiska utgåva av Esaias Tegnérs kyrkliga tal, vars första volym kommer ut i maj 2017. Arbetet med utgåvan har utförts av mig och den utgör fjärde och sista delen av Tegnérsamfundets utgåva av Tegnérs samlade skrifter (sedan tidigare finns dikter, brev och profana tal utgivna – se lista nedan, där även Tegnérs första predikan ur den nya utgåvan och den nya utgåvans första volym finns förtecknad).

Föredraget kommer på en mestadels konkret nivå att ta upp utgivningsprocessen ur olika synvinklar. Det behandlar handskriftsmaterialets omfång och beskaffenhet samt editionstekniska överväganden som gjorts under arbetet. En del av föredraget kommer att behandla dateringsresonemang. Under utgivningsarbetet har många tidigare odaterade manuskript kunnat dateras och den process som leder fram till säkra dateringar kräver många olika typer av metodik. Processen kan liknas vid ett detektivarbete där olika typer av ledtrådar, både inom och utom själva manuskriptet, till sist ger säker kunskap om när talet hölls. Hur detta arbete kan gå till och vilka metoder som kan komma till användning exemplifieras i föredraget. En annan del av föredraget behandlar utgåvans tre typer av kommentarer, dvs. sakkommentarer, varianter och ordförklaringar. I synnerhet ska arbetet med sakkommentaren ges konkret belysning, eftersom detta är mångfacetterat och kräver stöd och kunskaper från en rad olika och vitt skilda vetenskapsfält.

Tidigare delar i Tegnérsamfundets utgivning av Tegnérs kyrkliga tal

Tegnér, Esaias 1953–1976. Esaias Tegnérs brev utgivna av Tegnérsamfundet. bd I–XI. Red. av Nils Palmborg. Malmö.

Tegnér, Esaias 1964–1996. Esaias Tegnérs samlade dikter utgivna av Tegnérsamfundet. bd I–VII. Utg. av Fredrik Böök och Åke K. G. Lundquist (bd I–III), Åke K. G. Lundquist (bd IV) och Christina Svensson (bd V–VII). Lund.

Tegnér, Esaias 1982. Esaias Tegnérs tal utgivna av Tegnérsamfundet. I. Akademiska tal, skoltal. 1982. Red. av Ulla Törnqvist med förord av Bernt Olsson. Stockholm.

Tegnér, Esaias 2013. Inträdespredikan i Stävie och Lackalänga på pingstdagen den 6 juni 1813. Red. och med inledning av Barbro Wallgren Hemlin. Ödåkra.

Första delen av den nya utgåvan

Tegnér, Esaias 2107. Esaias Tegnérs kyrkliga tal I. Åren 1813–1823. Utgivna av Barbro Wallgren Hemlin på Tegnérsamfundets uppdrag. Med förord av Sten Hidal. Artos: Skellefteå.

Sakprosaläsning i svenskundervisning på högstadiet – att systematisera läsundervisning efter modell från skrivundervisning

Av Marie Wejrum

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Vikten av att läsa och förstå sakprosa i svensk skola har tillgivits en allt större vikt och uppmärksamhet i skoldebatt och media. För elever är förmågan att kunna förstå sakprosa central ur ett demokratiskt perspektiv liksom för att de ska kunna tillgodogöra sig utbildning och fungera i samhälls- och yrkesliv (Knudsen, Skjelbred & Aamotsbakken 2009).

Kulbrandstad (2012) och Roe (2014) har efterlyst modeller för explicit läsundervisning byggd på systematik från skrivforskning. En bearbetning av Dysthe, Hertzberg & Løkensgaard Hoels (2011) texttriangel till en lästriangel är en sådan modell för lärare att arbeta med aspekter på olika nivåer vid läsning i syfte att utveckla läskompetensen hos elever. Modellen lästriangeln är ett teoribaserat förslag till läsundervisning som används i två webbutbildningar för Skolverket inom Läslyftet (Mossberg Schüllerqvist, Hedelin & Wejrum 2015; 2016). Presentation kommer att visa modellen och dess olika nivåer och diskutera hur lärare kan använda den som utgångspunkt i sin läsundervisning för att utveckla kunskaps- och förståelseinriktade lässtrategier och etablera ett metaspråk för textförståelse och textanalys.

Lästriangeln som metamodell för läsförståelse av sakprosatexter har i en studie prövats i årskurs 8. Eleverna har läst sakprosatexter och sammanfattat innehållet liksom skattat sin egen läsförståelse och hur de går till väga före, under och efter läsning av sakprosa. Eleverna har i studien fått undervisning och arbetat med sakprosatexter utifrån tre av lästriangelns nivåer. Preliminära resultat visar att modellen som en del av ett språk-, läs- och skrivutvecklande arbetssätt med modellering och metakognitiva textsamtal kan bidra till förståelse om den egna läsprocessen och kunskap om hur globala och lokala aspekter, som exempelvis syfte, textstruktur och ordval, hänger samman och påverkar läsförståelsen. Samtidigt visar studien att kopplingen mellan lokal och global nivån måste ske explicit eftersom ett detaljfokus kan leda till att elever sökläser och därigenom får en försämrad helhetsförståelse.

Referenslista

Dysthe, Olga, Hertzberg, Frøydis & Hoel, Torlaug Løkensgard (2011). Skriva för att lära: skrivande i högre utbildning. 2., [rev.] uppl. Lund: Studentlitteratur.

Knudsen, Susanne V., Skjelbred, Dagrun & Aamotsbakken, Bente (red.) (2009). Lys på lesing: lesing av fagtekster i skolen. Oslo: Novus.

Kulbrandstad, Lise Iversen (2012). Lesing i utvikling: teoretiske og didaktiske perspektiver. Bergen: Fagbokforlaget.

Mossberg Schüllerqvist, Ingrid, Hedelin, Zara & Wejrum, Marie (2015). Lässtrategier för skönlitteratur. Stockholm: Skolverket. [Internet: https://lasochskrivportalen.skolverket.se/#/moduler/3-Grundskola/014_lasstrategi_for_skonlitt].

Mossberg Schüllerqvist, Ingrid, Hedelin, Zara & Wejrum, Marie (2016). Lässtrategier för ämnestexter. Stockholm: Skolverket. [Internet: https://lasochskrivportalen.skolverket.se/#/moduler/7-Gymnasieskola/028_lasstrat-for-amnestext].

Roe, Astrid (2014). Läsdidaktik: efter den första läsinlärningen. 1. uppl. Malmö: Gleerup.

Amatörlexikografer – vilka hur och varför? Om bidragsgivare och deras insatser på den användargenererade sajten Folkmun.se

Av Lena Wenner; Emma Sköldberg

Typ av presentation: Sektionsföredrag

I vårt föredrag spelar Folkmun.se, en nätbaserad ordbok vars innehåll tillkommit genom s.k. crowdsourcing, en central roll. Den enspråkiga svenska ordboken startades 2007 och innehåller i dagsläget (mars 2017) närmare 4 000 uppslagsord.

Användargenerade sajter, som Folkmun.se, är viktiga av flera skäl. Bland annat tar de upp ord och uttryck som av olika anledningar inte behandlas i traditionella ordböcker. Många av uppslagsorden i Folkmun.se är dialektord eller rena slangord, men även så kallade ”runda ord” är vanligt förekommande. Tack vare sajten kan man alltså få veta vad dessa ord betyder m.m. Dessa sajter fyller också en funktion hos gemene man eftersom de inte bara bekräftar utan t.o.m. lyfter fram existensen av mer vardagsnära ord och uttryck.

I föredraget redogör vi för en undersökning av hur Folkmun.se utvecklats över tid. Fokus ligger på bidragsgivarna och deras roll i denna utveckling. Vi har tillgång till den databas som ligger till grund för sajten och där all information sparas. I databasen finns förutom uppslagsord, betydelseangivelser, språkprov m.m. också information om när orden skickades in, under vilken signatur de har infogats och om de är synliga på sajten eller ej.

Vi har valt att närstudera ett antal signaturer och kartlägga deras bidrag sedan sajten startades. På så vis kan vi besvara frågor som rör eventuella mönster i bidragsgivandet och vilka faktorer som tycks trigga att ett ord läggs in eller en artikel vidareutvecklas. Vår studie visar bl.a. att många av bidragsgivarna tycks ha ett genuint intresse för ord, vad de betyder och hur de används. Något som också stimulerar bidragsgivandet är att användarna direkt ser resultat på webben.

Varför språkråd? En legitimeringsanalys av Språkrådets språkrådgivning

Av Gustav Westberg

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Varje år besvarar Språkrådet ca 10 000 språkfrågor till allmänheten, ett arbete som enligt instruktion ske på vetenskaplig grund. Det betyder förenklat att Språkrådet ska följa de kriterier som framgår i Språkriktighetsboken (2005), där flera faktorer vägs in i bedömningen, såsom hur etablerat och accepterat ett uttryckssätt är eller hur väl det stämmer med språksystemet i övrigt. Dessa principer skrivs emellertid sällan ut explicit i de råd och rekommendationer som kommuniceras med allmänheten, och syftet med detta föredrag är att presentera en analys av hur Språkrådet legitimerar sina råd och rekommendationer i mejl och på Twitter från 2016.

Att analysera legitimering innebär att söka svar på varför-frågor (van Leeuwen, 2008, Westberg 2016), och föredraget presenterar en analys av hur språkrådet i sin kontakt med allmänheten besvarar frågan ”varför detta språkråd?”.

Konkret uppmärksammar föredraget hur Språkrådet på olika vis åberopar ’språkbruk’ som legitimerande auktoritet, men samtidigt frikopplar brukarna från detta bruk. På seminariet kommer jag att illustrera hur detta åstadkoms genom olika språkliga val, såsom passivkonstruktioner av typen ”skrivs”, ”anses”, och ”uppfattas”. Iakttagelsen av vad som kan beskrivas som brukslegitimerad bruksreglering använder jag som avstamp för att diskutera Språkrådet som metapragmatisk praktik, och vilken språksyn de utgår från i sin språkrådgivning.

Referenser

Språkriktighetsboken. 2005. Stockholm: Norstedts akademiska förlag

Van Leeuwen, Theo 2008. Discourse and Practice. New Tools for Critical Discourse Analysis. New York: Oxford University Press.

Westberg, Gustav 2016. Legitimerade föräldraskap 1870–2010: En diskurshistorisk undersökning. (Stockholms Studies in Scandinavian Philology. N. S. 61). Stockholm: Institutionen för svenska och flerspråkighet, Stockholms universitet.

Anslagstavlan som vägvisare till det lokala lärandets semiotiska landskap

Av Gustav Westberg, Sara van Meerbergen, Anders Björkvall

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Den analoga anslagstavlan lever möjligen en undanskymd tillvaro i vårt digitaliserade och massmedialiserade kommunikationssamhälle, men i medborgarforskningsprojektet Anslagstavlan (https://forskarfredag.se/massexperiment/anslagstavlan-2016) får den bred och nationell uppmärksamhet. Ett stort antal skolelever från hela Sverige dokumenterade anslagstavlor vilket resulterade i en textkorpus med ca 1400 anslag.

I vårt föredrag diskuterar vi följande frågor: Vilken typ av lärande och utbildning tematiseras på anslagstavlor i Sverige? Vad säger detta om anslagstavlans roll i den digitala tidsåldern? Metodiskt inriktade vi oss därför på anslagstavlor som de medforskande eleverna platstaggat som uppsatta på eller nära skolor, vilket gav oss ca 200 anslag. Mer teoretiskt grundas våra frågor och analyser i ett intresse för hur anslagstavlorna indexerar platser för lokalt lärande, och hur anslagstavlorna medierar geografiska ställen som platser för specifika typer av lärande.

Vår analys visar hur anslagstavlorna medierar fem huvudtyper av lärande: (1) andligt och/eller relationellt lärande, (2) förkroppsligat eller fysiskt lärande, (3) aktiviteter och kurser med bildande mål, (4) skollärande, och (5) yrkesanknutet lärande. I vårt föredrag diskuterar vi hur dessa typer av lärande framförallt indexerar lokala platser och på så vis medierar lokala ställen som platser för lärande, d.v.s. platser som kan nås i anslagstavlans närområde snarare än sådana som bara kan nås genom att resa långt eller ge sig ut på internet för att delta i lärandet. Samtidigt visar vår analys att det lokala lärande som erbjuds ofta ansluter till globala trender och praktiker – t.ex. anslag för förkroppsligat lärande i form av yoga och kampsport. Analysen visar på så sätt att samtidigt som platser för lokalt lärande indexeras så medieras det lokala som plats för globala praktiker genom anslagstavlorna. Anslagstavlornas delvis undanskymda tillvaro till trots indikerar alltså våra resultat att anslagstavlor kan peka ut lokala platser för lärande på ett mer effektivt sätt är internet-anslag och -annonser.

Vård i väntan och vård som inte kan vänta: att kommunicera vårdinformation till nyanlända

Av Karolina Wirdenäs; Kathrin Kaufhold

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Alla som flyr till Sverige har rätt till vård som inte kan vänta (anstå). För Stockholms läns landsting (SLL) blev det 2015 en akut uppgift att nå ut med information om vårdmöjligheter i Stockholm till en stor och heterogen grupp med nyanlända personer. Tillräcklig och korrekt sjukvårdsinformation behövde utformas och kommuniceras till alla de människor som kom att vänta på myndighetsbeslut där. Man löste detta bl.a. genom att producera en informationsbroschyr på flera språk. Broschyren erbjöds och skickades sedan till verksamheter som SLL tänkte sig skulle ha behov av att förmedla sjukvårdsinformation (stadsdelar, kommuner, Migrationsverket, frivilligorganisationer och vårdgivare).

I ett samarbete mellan SLL och Stockholms universitet (projektet Att mediera information om vårdmöjligheter för nyanlända: Evaluering av SLL:s kommunikation) spårar vi informationsbroschyrens väg, från producenter, via informations- och vårdgivande institutioner, till nyanlända. Det är dock ett spår som inte är helt lätt att följa och i våra kontakter med berörda personer hamnar broschyren inte sällan i periferin. I centrum finns i stället förslag på platser där informationen borde funnits samt tankar om form, funktion, och innehåll som broschyren enligt målgrupperna saknar. Vad kan SLL – och andra instanser som behöver nå ut med viktig information till heterogena grupper snabbt – lära?

I studien följer vi ’meaning-making trajectories’ (meningsskapande spår) (Kell, 2015) i institutionell kommunikation mellan samspelande aktörer. Vi diskuterar resultat som visar hur broschyrens betydelse verkar ha (om)förhandlats och (om)tolkats av olika aktörer i skilda verksamheter (Linell 1998). Materialet för studien består dels av de olika informationsmedel som producerades av SLL (foldrar, informationsbrev, information till vårdgivare samt delar av vårdguiden), dels av gruppintervjuer och enkäter med de personer som representerar de informationsmottagande (-givande) instanserna.

Referenser

Kell, C. 2015. Ariadne’s thread: Literacy, scale and meaning-making across space and time. In Strout, C and Prinsloo, M. (Eds.) Language, literacy and diversity: Moving words. London: Routledge.

Linell, P. (1998). Discourse across boundaries: On recontextualizations and the blending of voices in professional discourse. Text, 18(2), 143-157.

Fonologisk transfer hos flerspråkiga polska universitetsstudenter som studerar svenska

Av Elisabeth Zetterholm & Dominika Skrzypek

Typ av presentation: Sektionsföredrag

Det finns ett stort intresse hos universitetsstudenter i Polen att läsa svenska som främmande språk. Kontakterna mellan Polen och Sverige, både kulturella och ekonomiska, blir allt tätare och goda kunskaper i svenska uppmärksammas alltmer på arbetsmarknaden. I ett samarbetsprojekt studerar vi fonologisk transfer mellan tidigare inlärda språk och målspråket svenska. Informanterna är polska förstaspråkstalare som studerar svenska på universitetsnivå i Polen, med höga kompetenser (B2+) i ytterligare ett germanskt språk, nämligen engelska eller tyska. Syftet med den delstudie som presenteras här är att söka svar på vilka fonologiska och prosodiska kontraster mellan polska och svenska som kan orsaka problem i studenternas strävan att erövra ett funktionellt svenskt uttal.

Inspelningar av 24 inlärare av svenska har använts för analyser. Informanterna har då läst svenska i Poznan i ca 6 månader (150 undervisningstimmar så kallad praktisk svenska, inklusive en separat kurs i svenskt uttal). För analysen har de läst meningar med 30 svenska målord. Dessa ord har varit fokusord i meningen Jag säger…. Såväl enstaviga som flerstaviga ord samt sammansättningar förekommer. Här finns också ord med fokus på olika språkljud och prosodiska drag såsom skiftande vokalkvantitet och ordaccenter. Meningarna presenteras på en dataskärm med ett jämnt tidsintervall för att undvika alltför snabb läsning.

Preliminära resultat visar att det framför allt är vokalduration och ordbetoning som ger ett avvikande svenskt uttal. Polskan är ett konsonant-språk med endast 6 vokaler. De skiljs inte åt längdmässigt och kontrasten mellan betonade och obetonade stavelser skapas inte genom längd utan genom förhöjt taltonläge. Endast bakre vokaler är rundade, vilket medför problem vid produktionen av vissa svenska främre rundade vokaler. De här resultaten har betydelse för undervisningen i svenska. Genom att uppmärksamma skillnaderna mellan polska och svenska vad gäller såväl fonologiska som prosodiska kontraster har inlärare stora möjligheter att erövra ett funktionellt svensk uttal.

Referenser

Bannert, Robert (1994). På väg mot svenskt uttal. Lund: Studentlitteratur.

Budmar, Stefan Jerzy (1983). Brytning hos svensktalande polacker. Uppsala: Almqvist & Wiksell International.

Ostaszewska, Danuta & Tambor, Jolanta (2000). Fonetyka i fonologia współczesnego języka polskiego. Warszawa: Wydawnictwo Naukowe PWN.