Trots att bitransitiva konstruktioner (dvs. argumentstrukturkonstruktioner av typen [subjekt verb objekt objekt]) varit föremål för mycket konstruktionsgrammatisk forskning, har svenskans bitransitiva konstruktion länge förblivit outforskad. En stor del av forskning om bitransitiv konstruktion i andra språk har haft ett diakront inslag, och fokuserat på hur konstruktionens semantiska räckvidd har förändrats över tid (se t.ex. Barðdal m.fl. 2011, Colleman 2011, Colleman & De Clerck 2011). För svenskans del föreligger inga studier av det slaget, även om SAG (3:315–318) ger en uppräkning av bitransitiva verb fördelade på betydelsegrupper. Dessa kan liknas vid de verbklasspecifika konstruktioner (jfr Barðdal m.fl. 2011), eller subscheman (jfr Traugott & Trousdale 2014), som ofta antas inom konstruktionsgrammatisk forskning.
En av SAG:s betydelsegrupper är kommunikation, vilken innefattar verb som meddela, säga och visa. I en studie av dativalternering i modern svenska visar emellertid Valdeson (2017) att verbet säga i betydligt högre utsträckning uppträder i prepositionskonstruktion med prepositionen till än i bitransitiv konstruktion. Det finns således anledning att fråga sig hur produktivt kommunikations-subschemat är inom ramen för den bitransitiva konstruktionen.
I mitt föredrag redogör jag för hur kommunikationsverb används i den bitransitiva konstruktionen i modern svenska, samt hur användningen har förändrats i yngre nysvenska, baserat på en studie med material hämtat från svensk romanprosa från 1800- och 1900-tal. Med utgångspunkt i tanken att diakron variation i sig kan utgöra en förklaring till synkrona grammatiska fenomen (jfr Bybee 2010:10), hoppas jag att den historiska utvecklingen i sig ska kunna säga något om förhållandena i modern svenska.
Resultaten indikerar att ett flertal förändringar ägt rum i bruket av kommunikationsverb. Under den undersökta tidsperioden har andelen kommunikationsverb minskat avsevärt inom ramen för den bitransitiva konstruktionen, både vad gäller antalet types och antalet tokens. 1800-talsmaterialet uppvisar också en betydligt större variation i vilka direkta objekt som är möjliga, exemplifierat i (1). Som (1c) illustrerar, är många av 1800-talets kommunikationsverb också sådana som även kan konstrueras med för-fras (jfr beskriva ngt för ngn). I modern svenska är det i princip endast verbet visa som uppvisar detta mönster.
1.a) Emedlertid måste ni nu säga oss några nyheter från provinsen.
1.b) Amalia skall icke fråga mig orsaken…
1.c) Min mor, du måste beskrifva mig honom ändå…
De förekomster av kommunikationsverb i bitransitiv konstruktion som påträffas i modern svenska ger snarare intrycket av egna lexikaliserade uttryck, bestående av fasta kombinationer av verb + direkt objekt, där det direkta objektet i de flesta fall utgörs av antingen ett pronomen eller ordet sak (2).
2.a) Jag ska säga dig en sak.
2.b) Om jag då får fråga er något igen…
Detta kan tolkas som att kommunikations-subschemat inte längre är produktivt i modern svenska, och att de kombinationer av kommunikationsverb + direkt objekt som lever kvar
kommit att konserveras som egna, lexikaliserade konstruktioner tack vare deras höga tokenfrekvens (jfr Bybee 2007:271–272). Hög tokenfrekvens är förmodligen även orsaken till att visa kunnat kvarleva i den bitransitiva konstruktionen. Den minskade produktiviteten bland kommunikationsverb tyder i sig på att den bitransitiva konstruktionen som helhet fått en minskad produktivitetsdomän.
Referenser
Barðdal, Jóhanna, Kristian Emil Kristoffersen & Andreas Sveen. 2011. West Scandinavian ditransitives as a family of constructions. With a special attention to the Norwegian ’V- REFL-NP’ construction. Linguistics 49(1). 53–104.
Bybee, Joan. 2007. Frequency of Use and the Organization of Language. New York: Oxford University Press.
Bybee, Joan. 2010. Language, Usage and Cognition. Cambridge: Cambridge University Press.
Colleman, Timothy. 2011. Ditransitive Verbs and the Ditransitive Construction. A Diachronic Perspective. Zeitschrift für Anglistik und Amerikanistik 59(4). 387–410.
Colleman, Timothy & Bernard De Clerck. 2011. Constructional semantics on the move. On semantic specialization in the English double object construction. Cognitive Linguistics 22(1). 183–209.
SAG = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts Ordbok.
Traugott, Elizabeth Closs & Graeme Trousdale. 2014. Contentful constructionalization.
Journal of Historical Linguistics 4(2). 256–283.
Valdeson, Fredrik. 2017. Dativalternering i modern svenska. I: Sköldberg, Emma, Maia Andréasson, Henrietta Adamsson Eryd, Filippa Lindahl, Sven Lindström, Julia Prentice & Malin Sandberg (red.), Svenskans beskrivning 35. Förhandlingar vid trettiofemte sammankomsten. Göteborg 11–13 maj 2016. (Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 29.) Göteborg: Göteborgs universitet.