Svenska skolelevers förmåga att välja rätt form av de/dem/dom har länge intresserat språkvårdare, språkforskare och lärare. Problematiken uppmärksammades redan 1904 i Natanael Beckmans Svensk språklära för den högre elementarundervisningen. Under 1970-talet fördes en offentlig debatt där flera debattörer argumenterar för att man borde ersätta de/dem med dom. Under 2000-talet har debatten förskjutits till att handla om elevernas påstådda oförmåga att välja mellan subjekts- och objektsform, särskilt i sådana fall då objektet kommer före subjektet eller när subjektet kommer efter det finita verbet.

Tidiga undersökningar (t.ex. Hallencreutz 1981) visar att många elever visserligen väljer att använda dom istället för de/dem, men att den som använder de/dem som regel väljer den normenliga formen, utom i konstruktionen av dem som. Fokus i de tidiga undersökningarna ligger dock på valet mellan skriftspråksform och talspråksform. Senare undersökningar (t.ex. Håkansson & Norrby 2003) visar snarare på en osäkerhet i valet mellan de/dem och att ordets placering före eller efter finita verbet verkar styra elevernas val mer än faktisk grammatisk funktion.

Samma mönster kan ses i de undersökningar som finns av lärares uppfattning om vilka språkriktighetsfrågor som är särskilt utmanande att arbeta med (Grünbaum 1976, Karlsson & Lind Palicki 2017). På 1970-talet angav 10–20 % av de lärare som deltog i undersökningen att ”talspråksformer” var en sådan fråga. Variationen de/dem/dom gömmer sig inom denna kategori tillsammans med annan variation. På 2010-talet träder valet mellan de/dem fram som ett helt eget problem: över 60 % av deltagarna rapporterar detta som den besvärligaste i undervisningen. Samtidigt har andelen lärare som accepterar dom mer än fördubblats.

Det finns alltså en spridd uppfattning, med visst stöd i tidigare forskning, om att dagens elever inte hanterar de/dem-normen, och att detta skulle vara en förändring som ägt rum under 2000-talet. För att pröva denna uppfattning har vi analyserat 210 nationella-prov-texter för högstadium och gymnasium, insamlade under perioden 1995–2017. Resultatet visar bland annat att dem som subjekt är relativt vanligt. Det visar också att dom numera är ovanligt men att det nästan aldrig förekommer renodlade dom-texter, utan dom används tillsammans med de/dem, vilket var ovanligt i Hallencreutz undersökning. Det verkar alltså som att antagandet om att elever inte behärskar normerna till viss del, men inte helt, kan bekräftas.