Ett av konstruktionsgrammatikens centrala antaganden är att språksystemet är icke-modulärt, dvs. det finns inga kategoriska skillnader mellan t.ex. syntaktiska, morfologiska och lexikala element. Detta har ofta beskrivits i form av ett ’syntax-lexikonkontinuum’, och språksystemet som sådant beskrivs som en strukturerad uppsättning av konstruktioner som uppvisar olika grader av schematicitet (Goldberg 2013). Utifrån detta perspektiv förefaller det närmast självklart att den tidigare forskningen har fokuserat ganska mycket på fraseologismer och andra typer av konventionaliserade flerordsenheter som är svårklassificerade i andra grammatikmodeller. Sådana konstruktioner figurerar prominent även i aktuell svensk konstruktionsgrammatisk forskning (jfr Lyngfelt & Wide 2014), bl.a. i det svenska konstruktikonet (Lyngfelt et al. 2014), utöver konstruktioner som motsvarar syntaktiska eller morfologiska strukturer.

Konstruktionsgrammatiken har alltså från början haft ett genuint intresse för (det som tidigare räknats som) språkstrukturella gränsfall. Den har emellertid sällan ägnat sig åt att undersöka strukturer som traditionellt sett står på gränsen av eller till och med utanför hela det lexikala och grammatiska systemet, alltså t.ex. fonologiska, submorfematiska eller s.k. paraspråkliga element (som t.ex smackljud i svenskan), som dock också sätts in i ett konstruktionsgrammatiskt perspektiv i vissa forskningssammanhang (jfr Höder 2014, Mattfolk & Östman 2015).

I detta föredrag kommer jag att diskutera interjektioner. Jag hävdar att elementen i denna (om än vagt avgränsade) konstruktionsklass kan uppfattas som konstruktionsgrammatiska godbitar i olika avseenden, trots att de traditionellt placerats i språksystemets periferi. Å ena sidan har interjektioner dels en intern morfologisk struktur (t.ex. [jajamänsan], som bl.a. instansierar en interjektionell suffixkonstruktion [intj–san]), dels kan de beskrivas som schematiska (t.ex. [för N[helvete|djävel]]). Å andra sidan bjuder interjektionerna på exempel på språkliga strukturer som annars är ganska ovanliga i svenskan, t.ex. infix (som i [nehej]), betydelsebärande (och i viss mån produktiva) submorfematiska element (som i [fy f-X]) och icke-kanoniska ljudformer (som i ingressivt ja). Med utgångspunkt i en korpusbaserad genomgång av svenskans interjektioner visar jag att de kan (och bör) analyseras på samma sätt som andra lexikala, morfologiska eller syntaktiska konstruktioner, och att detta indikerar att konstruktionsgrammatiken inte får negligera denna typ av gränsfall heller.

Referenser

Goldberg, Adele E. 2013. ”Constructionist approaches”. I: Thomas Hoffmann & Graeme Trousdale (utg.),

The Oxford handbook of construction grammar, Oxford/New York: Oxford University Press, 15–31.

Höder, Steffen. 2014. ”Phonological elements and Diasystematic Construction Grammar”. Constructions  and frames 6, 202–231.

Lyngfelt, Benjamin m.fl. 2014. ”Ett svenskt konstruktikon. Grammatik möter lexikon”. I: Jan Lindström  m.fl. (utg.), Svenskans beskrivning 33. Förhandlingar vid Trettiotredje sammankomsten för svenskans beskrivning. Helsingfors den 15–17 maj 2013 (Nordica Helsingiensia 37), Helsingfors: Finska, finskugriska och nordiska institutionen, Helsingfors universitet, 268–279.

Lyngfelt, Benjamin & Camilla Wide. 2014. ”Introduction: constructionist approaches to Swedish”. Constructions 1, nr 1.

Mattfolk, Leila & Jan-Ola Östman. 2015. ”Fonologiska konstruktioner i företagsnamn”. I: Caroline Sandström m.fl (utg.), Perspektiv på lexikografi och språkpolitik i Norden. Helsingfors: Institutet för de inhemska språken, 305–324.