Ett fonemiskt sammanfall innebär att den fonetiska kontrasten mellan två fonem försvinner. I denna studie undersöker vi en möjlig språkförändring i göteborgskan, vilken kan leda till ett sammanfall av de två främre slutna vokalerna /i/ och /y/ till den orundade centraliserade slutna vokalen [ɨ]. /i/-vokalen är sedan länge ett framträdande drag i göteborgskan men har traditionellt beskrivits som en mycket frontad sluten vokal med ett tydligt surrande (Björseth 1957). På senare år har dock en centraliserad variant blivit allt vanligare bland ungdomar och den är nu den dominerande varianten .

Studien bygger på två undersökningar. Den första undersökte vokalernas position i vokalsystemet genom akustiska analyser av inspelningar av 19 talare i åldrarna 16-19 år, bosatta i Göteborg. Totalt analyserades 3059 vokaler varav 409 /y/ och 296 /i/. Normaliserade akustiska mätvärden från de två vokalerna användes sedan som beroende variabler i en MANOVA med de två vokalerna som oberoende variabler. Analysen visar att det inte finns någon signifikant skillnad mellan uttalen av vokalerna, och att de tenderar att ha en något sänkt och centraliserad artikulation, dvs. [ɨ]. Den andra delen undersökte den perceptuella skillnaden mellan de två vokalerna genom ett perceptionsexperiment där vokalljuden togs från samma inspelningar som de akustiska analyserna baserades på. 22 ord valdes ut, vokalerna transkriberades manuellt vilket resulterade i fyra kategorier: (ii) där /i/ produceras som [i]; (iɨ)  där /i/ produceras som [ɨ]; (yy) där /y/ produceras som [y] och (yɨ) där /y/ produceras som [ɨ]. Experimentet utfördes genom ett webbformulär, där 203 informanter svarade på vilken vokal de hörde i olika ord, och vilken vokal de hörde utan ordkontexten.  Resultatet visar att informanterna är mycket säkra på klassificeringen av de två i-varianterna som just /i/, medan (yy) är något svårare och (yɨ) leder till flest felkategoriseringar.

Den sammanlagda slutsatsen av undersökningarna pekar mot ett begynnande sammanfall bland yngre Göteborgare av de två vokalerna vilket resulterar i att den slutna, centraliserade, orundade vokalen [ɨ] blir den kvarvarande vokalformen. Vokalsammanfallet kan i det aktuella fallet förstås inom ramarna för en merger-by-approximation-modell (Lenning 1978) vilken beskriver hur två fonem gradvis rör sig mot varandra tills det som kvarstår är en mellanform.