En grundtanke som bär konstruktionsgrammatiskt tänkade är att språket utgör ett system av diskreta konstruktioner, där en konstruktion utgörs av en konstellation av betydelse och form.
Konstellationerna kan ligga på olika nivåer i språket: från den minsta möjliga betydelsebärande enheten, morfemet, (eller möjligen den minsta betydelseskiljande enheten, fonemet eller grafemet), till enheter som täcker flera lexem. Var den övre gränsen ska dras råder det inte full enighet om.
Beroende på fokus för intresse används konstruktionsbegreppet för strukturer ända upp till textnivå eller mer begränsat för strukturer under meningsnivå (se t.ex. Östman 2015, Goldberg 2009). Strängt tolkad innebär grundtanken att olika former inte kan bära samma betydelse eller funktion och omvänt att olika betydelser elelr funktioner inte kan bäras upp av en och samma form. Denna stränga tolkning handlar dock inte om iakttagelser av eller tolkningar av konstrukter i autentiskt språkmaterial utan om abstrakta konstruktioner och deras betydelse och funktion som potential.
Enligt en sträng tolkning bör sålunda en satsformad konstrukt som fonden är klar kunna härledas till entydiga konstruktioner, kanske i form av de enskilda lexemen och morfemen som konstruktioner i kombination med en syntaktisk konstruktion som också den har en entydig betydelse eller funktion.
Med utgångspunkt i empiriska iakttagelser av autentiskt material är emellertid konstrukten fonden är klar inte alls entydig. Exemplet – som är autentiskt – utgör ett textmeddelande jag tog emot från ett obekant nummer i höstas. Ingen föregående kontext fanns tillgänglig och ingen information om avsändare eller om vem meddelandet egentligen var avsett för gavs. I mitt bidrag nystar jag upp avkodningen av meddelandet i en diskussion om konstruktionsgrammatiska sätt att förhålla sig till synonymi, homonymi och polysemi i språk. Det enda benet i diskussionen utgörs av Snell-Hornbys (1983) och Boas (2008) modell för specificering av betydelser hos verb. Snell-Hornby föreslår att verbbetydelse kan delas in i handlingskärna (act nucleus) och modifikanter (modificants), där kärnan ligger inherent i själva verbet medan modifikanterna kan uttryckas genom omgivande ord och fraser. Boas (2008) har kombinerat Snell-Hornbys grundläggande tanke med en ramsemantisk utgångspunkt och skapat en modell för systematisk analys av betydelsekomponenter hos verb så att modifikanterna relateras till den semantiska ramens element. Det andra benet i min diskussion utgörs av kontextens, eller pragmatikens relation till konstruktionsgrammatik där jag vill argumentera för en syn där pragmatiska element eller särdrag ingår som aspekter av alla konstruktioner i ett språk.
Referenser
Boas, Hans, 2008. Towards A Frame-Constructional Approach To Verb Classification. In: Revista Canaria de Estudios Ingleses, 57: 17–47.
Goldberg Adele E., 2009. The Nature of Generalization in Language (a concise overview of the book ”Constructions at Work”). Cognitive Linguistics 20 1: 93–127.
Snell-Hornby, Mary, 1983. Verb-descriptivity in German and English. Heidelberg: Universitätsverlag C. Winter.
Östman, Jan-Ola, 2015. From Construction Grammar to Construction Discourse … and back. In: Konstruktionsgrammatik V: Konstruktionen im Spannungsfeld von sequenziellen Mustern, kommunikativen Gattungen und Textsorten, ed. by Jörg Bücker, Susanne Günthner & Wolfgang Imo. Tübingen: Stauffenburg Verlag. Linguistik 77: 15–44.