Konstruktionen gå och V tillhör fenomenet pseudosamordning (SAG 1999), en samordning där det andra verbet (V2) uppbär den centrala betydelsen utan att det första (V1) utgör ett hjälpverb. Syntaktiskt sett har dock konstruktionen många likheter med hjälpverbskonstruktioner (SAG 1999:903–909). De flesta forskare är överens om att gå och V kommer i tre mer eller mindre olika betydelsevarianter (se Andersson & Blensenius, kommande, Josefsson 2014, SAG 1999), nämligen:

• a) Hon gick och hämtade doktorn [gåiväg-konstruktionen])
• b) Hon går och funderar [gåomkring-konstruktionen]
• c) Hon har gått och gift sig [gåoväntad-konstruktionen]

I detta föredrag fokuseras varianten i (c), gåoväntad, som implicerar att handlingen uttryckt i V2 på något sätt är överraskande (gå och gifta sig/bryta benet/bli professor). Josefssons analys (2014) av denna konstruktion bygger på att den utgör en speciell användning av huvudverbbetydelsen hos gå, ’hända’, ’ske’ (som i det gick illa/bra för honom). Josefsson påpekar att gå i betydelsen ’hända’, ’ske’ konstrueras med tre semantiska roller. Hon argumenterar för att motsvarigheten som pseudosamordning (gå och gifta sig) endast kan ta två semantiska roller vilket gör att upplevarrollen ”blir över”. Denna roll associeras istället med talaren, som blir en s.k. logoforisk agent, som till skillnad från det grammatiska subjektet saknar kontroll över situationen (Josefsson 2014:45f.). Den syntaktiska omtolkningen resulterar i inferensen ’oväntad’, ’överraskande’.

I detta föredrag presenteras en alternativ analys som utgår ifrån att gå har sin ursprungliga rörelsebetydelse i samtliga fall ovan (a–c) samt att frekventa exemplar (faktiska tokens lagrade i minnet) i positionen V2 driver utvecklingen av nya konstruktioner över tid (jfr Bybee & Eddington 2006, Bybee 2013, Coussé 2016). Hypotesen som prövas är att gå och gifta sig baseras på de tidigare frekventa exemplaren, gå och lägga sig, hänga sig, dränka sig, och senare själv utgör det centrala exemplaret till konstruktionstypen med överraskningsbetydelse (c ovan). Att gå och gifta sig associeras med en agentativ förflyttningsbetydelse av gå snarare än med ’hända’, ’ske’ stöds av att adverbet åstad (bort) inte sällan återfinns i konstruktionen under 1800-talet (även i romancer under sent 1900-tal finns exempel med gå åstad (sta) och gifta sig). Inferensen kodas som en del av konstruktionen genom användningen i kontexter där handlingen uteslutande framställs som dumdristig. Den vidare utvecklingen visar kluster av betydelser i V2 tillhörande samma fält, gå och fria/förälska sig/bli kär och senare gå och bli sjuk/fattig/tokig vilka också uppfattas som överraskande om än inte explicit understödda av en pejorativ kontext. Sammanfattningsvis vill jag utifrån ett omfattande material från nysvensk tid (1750–c1940) pröva en konstruktionsanalys baserad på centrala exemplar som också implicerar att den öppna positionen V2 har en inre struktur som expanderas över tid. Expansionen bygger på innehållslig likhet och/eller formlikhet bland de exemplar som återfinns i positionen (Bybee 2013).

Referenser

Andersson, P. & K. Blensenius, kommande. En historia om psuedosamordning. Studier i svensk språkhistoria 14. S. 1–15.

Bybee, J. & Eddington D. (2006). A usage-based approach to Spanish verbs of ’becoming’. Language, 82, 323-355.

Bybee, J. (2013). Usage-based theory and exemplar representations of constructions. In Th. Hoffmann & Trousdale (Eds.), The Oxford handbook of construction grammar (pp. 47-69). Oxford: Oxford University Press.

Coussé, E. (2016). Grammaticalization, host-class expansion and category change. In: Norde, M., Van Goethem, E. Coussé E & G. Vanderbauwhede (eds.).Category change from a constructional perspective. Amsterdam: John Benjamins.

Josefsson, Gunlög 2014. Pseudocoordination in Swedish with gå ’go’ and the ”surprise effect”. Working Papers in Scandinavian Syntax 93, 26–50.

SAG 1–4 = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson 1999. Svenska Akademiens grammatik. Del 1–4. Stockholm: Norstedts ordbok.