Om konstruktionen gå och V med överraskningsbetydelse: En exemplarteoretisk analys

Konstruktionen gå och V tillhör fenomenet pseudosamordning (SAG 1999), en samordning där det andra verbet (V2) uppbär den centrala betydelsen utan att det första (V1) utgör ett hjälpverb. Syntaktiskt sett har dock konstruktionen många likheter med hjälpverbskonstruktioner (SAG 1999:903–909). De flesta forskare är överens om att gå och V kommer i tre mer eller mindre olika betydelsevarianter (se Andersson & Blensenius, kommande, Josefsson 2014, SAG 1999), nämligen:

  • a) Hon gick och hämtade doktorn [gåiväg-konstruktionen])
  • b) Hon går och funderar [gåomkring-konstruktionen]
  • c) Hon har gått och gift sig [gåoväntad-konstruktionen]

I detta föredrag fokuseras varianten i (c), gåoväntad, som implicerar att handlingen uttryckt i V2 på något sätt är överraskande (gå och gifta sig/bryta benet/bli professor). Josefssons analys (2014) av denna konstruktion bygger på att den utgör en speciell användning av huvudverbbetydelsen hos , ’hända’, ’ske’ (som i det gick illa/bra för honom). Josefsson påpekar att i betydelsen ’hända’, ’ske’ konstrueras med tre semantiska roller. Hon argumenterar för att motsvarigheten som pseudosamordning (gå och gifta sig) endast kan ta två semantiska roller vilket gör att upplevarrollen ”blir över”. Denna roll associeras istället med talaren, som blir en s.k. logoforisk agent, som till skillnad från det grammatiska subjektet saknar kontroll över situationen (Josefsson 2014:45f.). Den syntaktiska omtolkningen resulterar i inferensen ’oväntad’, ’överraskande’.

I detta föredrag presenteras en alternativ analys som utgår ifrån att har sin ursprungliga rörelsebetydelse i samtliga fall ovan (a–c) samt att frekventa exemplar (faktiska tokens lagrade i minnet) i positionen V2 driver utvecklingen av nya konstruktioner över tid (jfr Bybee & Eddington 2006, Bybee 2013, Coussé 2016). Hypotesen som prövas är att gå och gifta sig baseras på de tidigare frekventa exemplaren, gå och lägga sig, hänga sig, dränka sig, och senare själv utgör det centrala exemplaret till konstruktionstypen med överraskningsbetydelse (c ovan). Att gå och gifta sig associeras med en agentativ förflyttningsbetydelse av snarare än med ’hända’, ’ske’ stöds av att adverbet åstad (bort) inte sällan återfinns i konstruktionen under 1800-talet (även i romancer under sent 1900-tal finns exempel med gå åstad (sta) och gifta sig). Inferensen kodas som en del av konstruktionen genom användningen i kontexter där handlingen uteslutande framställs som dumdristig. Den vidare utvecklingen visar kluster av betydelser i V2 tillhörande samma fält, gå och fria/förälska sig/bli kär och senare gå och bli sjuk/fattig/tokig vilka också uppfattas som överraskande om än inte explicit understödda av en pejorativ kontext. Sammanfattningsvis vill jag utifrån ett omfattande material från nysvensk tid (1750–c1940) pröva en konstruktionsanalys baserad på centrala exemplar som också implicerar att den öppna positionen V2 har en inre struktur som expanderas över tid. Expansionen bygger på innehållslig likhet och/eller formlikhet bland de exemplar som återfinns i positionen (Bybee 2013).

Referenser

Andersson, P. & K. Blensenius, kommande. En historia om psuedosamordning. Studier i svensk språkhistoria 14. S. 1–15.

Bybee, J. & Eddington D. (2006). A usage-based approach to Spanish verbs of ’becoming’. Language, 82, 323-355.

Bybee, J. (2013). Usage-based theory and exemplar representations of constructions. In Th. Hoffmann & Trousdale (Eds.), The Oxford handbook of construction grammar (pp. 47-69). Oxford: Oxford University Press.

Coussé, E. (2016). Grammaticalization, host-class expansion and category change. In: Norde, M., Van Goethem, E. Coussé E & G. Vanderbauwhede (eds.).Category change from a constructional perspective. Amsterdam: John Benjamins.

Josefsson, Gunlög 2014. Pseudocoordination in Swedish with ’go’ and the ”surprise effect”. Working Papers in Scandinavian Syntax 93, 26–50.

SAG 1–4 = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson 1999. Svenska Akademiens grammatik. Del 1–4. Stockholm: Norstedts ordbok.

Typfall och mönsterigenkänning – konstruktionsbaserad andraspråksundervisning i praktiken

Det har länge talats om konstruktionsgrammatikens relevans för andraspråksinlärning (t.ex. Tomasello 2003, Littlemore 2009, Ellis 2013) och på senare år har det också börjat dyka upp studier av praktisk tillämpning i undervisningen. Dessa har ofta handlat om s.k. mönsterigenkänning, dvs. övningar där elever/studenter ska identifiera och karakterisera återkommande mönster i en samling exempelmeningar (Wee 2007, Holme 2010, Prentice m.fl. 2014, Loenheim m.fl. 2016, Håkansson m.fl. 2016).

Ett alternativ till mönsterigenkänning är det vi här kallar typfall, dvs. att man först befäster en särskilt vanlig instans av en konstruktion och inte förrän i nästa steg introducerar mönstrets produktivitet. Experiment av Casenhiser & Goldberg (2005) ger psykolingvistiskt stöd för att språkinlärning gynnas av en sådan input, och även Bybee (2010) framhåller betydelsen av ”the most frequent member of a category”.

Vi kommer att redovisa ett klassrumsexperiment med konstruktionsbaserad andraspråksundervisning, där två elevgrupper har gjort både typfalls- och mönsterigenkänningsövningar (Brasch under arbete). Med en konstruktion har den ena gruppen arbetat med mönsterigenkänning och den andra utifrån typfall; med en annan konstruktion tvärtom. Övningarna bygger på konstruktionsbeskrivningar hämtade ur databasen Svenskt konstruktikon (Lyngfelt m.fl. 2014, kommande). Eftersom elevunderlaget är litet ligger fokus mer på metodutveckling än på kvantitativa jämförelser.

Undersökningen bygger delvis på ett tidigare klassrumsexperiment, där vuxna inlärare gjort övningar i mönsterigenkänning (Håkansson m.fl. 2016). Följaktligen kommer vi också att jämföra erfarenheterna från de båda studierna.

 

Referenser

Brasch, Matilda (under arbete). I svåraste laget eller hur bra som helst? Typfall och mönsterigenkänning i konstruktionsbaserad andraspråksundervisning.

Bybee, Joan (2010): Language, Usage and Cognition. Cambridge: Cambridge University Press.

Casenhiser, Devin & Adele E. Goldberg (2005): Fast mapping of phrasal form and meaning. Developmental Science 8, 500–508.

Ellis, Nick (2013): Constructions Grammar and Second Language Aquisition. I: Th. Hoffmann & G. Trousdale (eds.):

The Oxford handbook of construction grammar. Oxford & New York: Oxford University Press, 348–378.

Holme, Randal (2010): A construction grammar for the classroom. IRAL 48, 355–377.

Håkansson, Camilla, Benjamin Lyngfelt, Joel Olofsson & Julia Prentice (2016): Applying the Swedish Constructicon to language pedagogy. Constructicon-based exercises in the L2 classroom. Föredrag vid Constructional Approaches to Language Pedagogy 2. Basel, juni 2016.

Littlemore, Jeannette (2009): Applying Cognitive Linguistics to Second Language Learning. New York: Palgrave MacMillan.

Loenheim, Lisa, Benjamin Lyngfelt, Joel Olofsson, Julia Prentice & Sofia Tingsell (2016): Constructicography meets (second) language education: On constructions in teaching aids and the usefulness of a Swedish constructicon. I: S. de Knop & G. Gilquin (eds.): Applied Construction Grammar. Berlin: De Gruyter Mouton, 327–355.

Lyngfelt, Benjamin, Lars Borin, Linnéa Bäckström, Markus Forsberg, Leif-Jöran Olsson, Julia Prentice, Rudolf Rydstedt, Emma Sköldberg, Sofia Tingsell & Jonatan Uppström (2014): Ett svenskt konstruktikon. Grammatik möter lexikon. I: Svenskans beskrivning 33. Helsingfors, 268–279.

Lyngfelt, Benjamin, Linnéa Bäckström, Lars Borin, Anna Ehrlemark & Rudolf Rydstedt (kommande): Constructico- graphy at work: Theory meets practice in the Swedish Constructicon I: B. Lyngfelt, L. Borin, K. H. Ohara & T. T. Torrent (eds.): Constructicography: constructicon development across languages. Amsterdam: John Benjamins.

Prentice, Julia, Lisa Loenheim, Benjamin Lyngfelt, Joel Olofsson & Sofia Tingsell (2016): Bortom ordklasser och satsdelar: konstruktionsgrammatik i klassrummet. I: Svenskans beskrivning 34. Lund.

Svenskt konstruktikon. <http://spraakbanken.gu.se/konstruktikon>

Tomasello, Michael (2003): Constructing a Language. A Usage-Based Theory of Language Acquisition. Cambridge, Massachusetts: Havard University Press.

Fonden är klar – Synonymi, homonymi och polysemi inom CxG

En grundtanke som bär konstruktionsgrammatiskt tänkade är att språket utgör ett system av diskreta konstruktioner, där en konstruktion utgörs av en konstellation av betydelse och form.

Konstellationerna kan ligga på olika nivåer i språket: från den minsta möjliga betydelsebärande enheten, morfemet, (eller möjligen den minsta betydelseskiljande enheten, fonemet eller grafemet), till enheter som täcker flera lexem. Var den övre gränsen ska dras råder det inte full enighet om.

Beroende på fokus för intresse används konstruktionsbegreppet för strukturer ända upp till textnivå eller mer begränsat för strukturer under meningsnivå (se t.ex. Östman 2015, Goldberg 2009). Strängt tolkad innebär grundtanken att olika former inte kan bära samma betydelse eller funktion och omvänt att olika betydelser elelr funktioner inte kan bäras upp av en och samma form. Denna stränga tolkning handlar dock inte om iakttagelser av eller tolkningar av konstrukter i autentiskt språkmaterial utan om abstrakta konstruktioner och deras betydelse och funktion som potential.

Enligt en sträng tolkning bör sålunda en satsformad konstrukt som fonden är klar kunna härledas till entydiga konstruktioner, kanske i form av de enskilda lexemen och morfemen som konstruktioner i kombination med en syntaktisk konstruktion som också den har en entydig betydelse eller funktion.

Med utgångspunkt i empiriska iakttagelser av autentiskt material är emellertid konstrukten fonden är klar inte alls entydig. Exemplet – som är autentiskt – utgör ett textmeddelande jag tog emot från ett obekant nummer i höstas. Ingen föregående kontext fanns tillgänglig och ingen information om avsändare eller om vem meddelandet egentligen var avsett för gavs. I mitt bidrag nystar jag upp avkodningen av meddelandet i en diskussion om konstruktionsgrammatiska sätt att förhålla sig till synonymi, homonymi och polysemi i språk. Det enda benet i diskussionen utgörs av Snell-Hornbys (1983) och Boas (2008) modell för specificering av betydelser hos verb. Snell-Hornby föreslår att verbbetydelse kan delas in i handlingskärna (act nucleus) och modifikanter (modificants), där kärnan ligger inherent i själva verbet medan modifikanterna kan uttryckas genom omgivande ord och fraser. Boas (2008) har kombinerat Snell-Hornbys grundläggande tanke med en ramsemantisk utgångspunkt och skapat en modell för systematisk analys av betydelsekomponenter hos verb så att modifikanterna relateras till den semantiska ramens element. Det andra benet i min diskussion utgörs av kontextens, eller  pragmatikens relation till konstruktionsgrammatik där jag vill argumentera för en syn där pragmatiska element eller särdrag ingår som aspekter av alla konstruktioner i ett språk.

Referenser

Boas, Hans, 2008. Towards A Frame-Constructional Approach To Verb Classification. In: Revista Canaria de Estudios Ingleses, 57: 17–47.

Goldberg Adele E., 2009. The Nature of Generalization in Language (a concise overview of the book ”Constructions at Work”). Cognitive Linguistics 20 1: 93–127.

Snell-Hornby, Mary, 1983. Verb-descriptivity in German and English. Heidelberg: Universitätsverlag C. Winter.

Östman, Jan-Ola, 2015. From Construction Grammar to Construction Discourse … and back. In: Konstruktionsgrammatik V: Konstruktionen im Spannungsfeld von sequenziellen Mustern, kommunikativen Gattungen und Textsorten, ed. by Jörg Bücker, Susanne Günthner & Wolfgang Imo. Tübingen: Stauffenburg Verlag. Linguistik 77: 15–44.

En semantisk jämförande analys av intransitiva konstruktioner och passivkonstruktion

Intransitiv konstruktion är på olika sätt besläktad med passivkonstruktionen (Shibatani, 1985; Kemmer, 1993; Solstad & Lyngfelt, 2006; Lyngfelt 2007). Fredrikssons (2016) korpusbaserade undersökning av passiv och dess besläktade konstruktioner i svenska och engelska visar att båda språken har nätverk med många närbesläktade konstruktioner. Studien utgår från förekomster av passivkonstruktion i originaltext på engelska och svenska, och undersöker hur dessa har översatts.

En av de starkaste översättningstyperna i svenska översättningar i Fredriksson (2016) är den intransitiva konstruktionen, som uppvisar många intressanta drag som särskilt framkommer när den kontrasteras mot passiv och ett annat språk. Undersökningen som presenteras vid Svenskans beskrivning 36 utvecklar några av resultaten i Fredriksson (2016) och gör en semantisk analys av (varianter av) den intransitiva konstruktionen i relation till passivkonstruktionen ur ett konstruktionsgrammatiskt perspektiv.

Exempel (1) – (3) illustrerar några intransitiva varianter i översättningar tillsammans med engelska originaltexter. Exempel (1) och (2) visar båda intransitiva mediala konstruktioner men med olika slags subjekt: animat i (1) och expletivt det i (2). Exempel (3) har inanimat subjekt med en intransitiv s-form.

(1) ”It was almost as though I’d been put down in a shop of life styles, and told, there they are, take your pick” […]. (engelsk originaltext)

”Det var nästan som om jag hade hamnat i en butik för livsstilar och blivit tillsagd: se dig om, gör ditt val!” (svensk översättning)

(2) ”But progress was being made.” (engelsk originaltext)

”Men det gick framåt.” (svensk översättning)

(3) ”The greatest revolutionary rising of the nineteenth century, the Paris Commune of 1871, had been defeated, Lenin argued, because it placed too much faith in conciliation and too little in force.” (engelsk originaltext)

”Den största revolutionära resningen under 1800-talet, Pariskommunen 1871, hade enligt Lenin misslyckats därför att regimen satte för stor tro till försonligheten och för liten till makten.” (svensk översättning)

Den semantiska analysen omfattar, till exempel, verbtyp, semantisk roll och animathet hos subjekt och eventuell passiv agent, och grad av transitivitet. Om en deltagare i originaltexten, t. ex. den implicita passiva agenten, helt utelämnas i den intransitiva satsen i översättningen kan verbhändelsen istället uppfattas som ett spontant skeende utan extern orsak eller agent, och har då oftast reducerad transitivitet i förhållande till dess passiva originaltext.

Studien använder sedan statistiska metoder (Dollinger 2015) för att besvara studiens huvudfråga:

  • vilken påverkan har faktorer som verbtyp, animathet och deltagarroll på val av konstruktion?

Med andra ord, vad är det som gör att en konstruktion väljs framför en annan? Förekomsten av och styrkan i dessa faktorer påverkar i sin tur tolkning och förståelse av texten i fråga.

Referenser

Dollinger, S. 2015. The Written Questionnaire in Social Dialectology: History, Theory, Practice.

Amsterdam: John Benjamins.

Fredriksson, A-L. 2016. A corpus-based contrastive study of the passive and related constructions in English and Swedish. Avhandling. Gothenburg: University of Gothenburg.

Kemmer, S. 1993. The Middle Voice. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins.

Lyngfelt, B. 2007. Mellan polerna. Reflexiv- och deponenskonstruktioner i svenskan. Språk och stil 17, 86-134.

Shibatani, M. 1985. Passives and Related Constructions: A Prototype Analysis. Language 61:4, 821- 848.

Solstad, T., & B. Lyngfelt. 2006. Perspectives on demotion: Introduction to the volume. I Lyngfelt B. & Solstad (red.), Demoting the Agent. Passive, middle and other voice phenomena. Amsterdam/Philadelphia: John Benjamins. 1-20.

Jahaja nämen vafan – interjektioner som konstruktionsgrammatiska godbitar

Ett av konstruktionsgrammatikens centrala antaganden är att språksystemet är icke-modulärt, dvs. det finns inga kategoriska skillnader mellan t.ex. syntaktiska, morfologiska och lexikala element. Detta har ofta beskrivits i form av ett ’syntax-lexikonkontinuum’, och språksystemet som sådant beskrivs som en strukturerad uppsättning av konstruktioner som uppvisar olika grader av schematicitet (Goldberg 2013). Utifrån detta perspektiv förefaller det närmast självklart att den tidigare forskningen har fokuserat ganska mycket på fraseologismer och andra typer av konventionaliserade flerordsenheter som är svårklassificerade i andra grammatikmodeller. Sådana konstruktioner figurerar prominent även i aktuell svensk konstruktionsgrammatisk forskning (jfr Lyngfelt & Wide 2014), bl.a. i det svenska konstruktikonet (Lyngfelt et al. 2014), utöver konstruktioner som motsvarar syntaktiska eller morfologiska strukturer.

Konstruktionsgrammatiken har alltså från början haft ett genuint intresse för (det som tidigare räknats som) språkstrukturella gränsfall. Den har emellertid sällan ägnat sig åt att undersöka strukturer som traditionellt sett står på gränsen av eller till och med utanför hela det lexikala och grammatiska systemet, alltså t.ex. fonologiska, submorfematiska eller s.k. paraspråkliga element (som t.ex smackljud i svenskan), som dock också sätts in i ett konstruktionsgrammatiskt perspektiv i vissa forskningssammanhang (jfr Höder 2014, Mattfolk & Östman 2015).

I detta föredrag kommer jag att diskutera interjektioner. Jag hävdar att elementen i denna (om än vagt avgränsade) konstruktionsklass kan uppfattas som konstruktionsgrammatiska godbitar i olika avseenden, trots att de traditionellt placerats i språksystemets periferi. Å ena sidan har interjektioner dels en intern morfologisk struktur (t.ex. [jajamänsan], som bl.a. instansierar en interjektionell suffixkonstruktion [intjsan]), dels kan de beskrivas som schematiska (t.ex. [för N[helvete|djävel]]). Å andra sidan bjuder interjektionerna på exempel på språkliga strukturer som annars är ganska ovanliga i svenskan, t.ex. infix (som i [nehej]), betydelsebärande (och i viss mån produktiva) submorfematiska element (som i [fy f-X]) och icke-kanoniska ljudformer (som i ingressivt ja). Med utgångspunkt i en korpusbaserad genomgång av svenskans interjektioner visar jag att de kan (och bör) analyseras på samma sätt som andra lexikala, morfologiska eller syntaktiska konstruktioner, och att detta indikerar att konstruktionsgrammatiken inte får negligera denna typ av gränsfall heller.

Referenser

Goldberg, Adele E. 2013. ”Constructionist approaches”. I: Thomas Hoffmann & Graeme Trousdale (utg.),

The Oxford handbook of construction grammar, Oxford/New York: Oxford University Press, 15–31.

Höder, Steffen. 2014. ”Phonological elements and Diasystematic Construction Grammar”. Constructions  and frames 6, 202–231.

Lyngfelt, Benjamin m.fl. 2014. ”Ett svenskt konstruktikon. Grammatik möter lexikon”. I: Jan Lindström  m.fl. (utg.), Svenskans beskrivning 33. Förhandlingar vid Trettiotredje sammankomsten för svenskans beskrivning. Helsingfors den 15–17 maj 2013 (Nordica Helsingiensia 37), Helsingfors: Finska, finskugriska och nordiska institutionen, Helsingfors universitet, 268–279.

Lyngfelt, Benjamin & Camilla Wide. 2014. ”Introduction: constructionist approaches to Swedish”. Constructions 1, nr 1.

Mattfolk, Leila & Jan-Ola Östman. 2015. ”Fonologiska konstruktioner i företagsnamn”. I: Caroline Sandström m.fl (utg.), Perspektiv på lexikografi och språkpolitik i Norden. Helsingfors: Institutet för de inhemska språken, 305–324.

En bil åker förbi å de e bara som <var är folk?> – anföringskonstruktionen de e som: ytterligare tecken på ett språkövergripande fenomen?

Anföringskonstruktioner i talspråket har väckt ökat intresse inom språkforskningen som ett språkligt område med stor innovativ potential som visar hur talarna använder sitt språk efter sina pragmatiska behov.

I mitt bidrag beskriver jag anföringskonstruktionen de e som och dess funktion som inledning till en konstruerad dialog (constructed dialogue, Tannen 1986) för att iscensätta en muntlig berättelse. Konstruktionen sätts i sammanhang med anföringsmarkörer som beskrivits för andra germanska språk.

I det där sammanhanget ser jag konstruktionen de e som som en ytterligare språkspecifik realisering av konstruktionen NP + (kopula) + komparativ subjunktion som återfinns i flera språk. Jag utgår från beskrivningar av anföringskonstruktionen inom olika språk och argumenterar för att funktionen av att uttrycka ”the vividness of direct speech combined with the pragmatic force of indirect speech” (Golato 2000:34 om ich so /er so, jfr. Romaine & Lange 1991 om to be like) även kan överföras på svenskans de e som.

Medan konstruktionen visar på olika nivåer av ‘syntactic fixing’ inom olika språk vad gäller huruvida kopulaverbet ingår i konstruktionen eller inte, är det påfallande att flera germanska språk har samma strukturella upplägg med en komparativ subjunktion, och, om verbplatsen är fylld, en kopula som kärna. Detta tyder på att den komparativa subjunktionen potentiellt är en del av en anföringskonstruktion med en tydligt avgränsad funktion inom ett språk, samtidigt som konstruktionen till sin form och betydelse är språkövergripande. Intressant är att detta förefaller inte bara stora språk, utan också mindre språk som dialekter, vilken mina egna forskningsresultat tyder på.

Resultaten av min studie tyder på att konstruktionen de e som som anföringsstrategi utöver att den har den allmän pragmatiska funktionen att distansera talaren till det sagda, även använder sin semantiska potential som komparativ subjunktion att ytterligare minska talarens ansvar för citatets innehåll.

Motsvarande mönster ser man i det engelska to be like (cf. Romaine & Lange 1991). Det kan även diskuteras om vi här kan tala om en parallell grammatikalisering i språken eller om det handlar om pragmatisk inlåning från engelska. Oberonde av vilket det här är fråga om, är det anmärkningsvärt att flera germanska språk förefaller dela denna möjlighet av att använda anföringskonstruktionen. Detta kan tolkas som de första stegen mot en identifiering av ett universellt kognitivt tankemönster – nämligen det delade behovet av att uttrycka ett minskat ansvar (responsibility, Östman & Solin 2016) som talare – som uttrycks i samma konstruktion, vilket betyder med samma lingvistiska medel, i olika språkliga varieteter.

Referenser

Buchstaller, Isabelle & D’Arcy, Alexandra. 2009. Localized Globalization: A Multi-Local, Multivariate Investigation of Quotative like. Journal of Sociolinguistics 13 (3), s. 291–332.

Golato, Andrea. 2000. An Innovative German Quotative for Reporting on Embodied Actions: Und Ich so/und Er so ‘and I’m like/and he’s like. Journal of Pragmatics 32,s.29–54.

Kwiatkowski, Marion. 2016. The Use of the Pragmatic Particle som Among Adolescents with a Migrant Background. Pro-graduavhandling, Freiburgs Universitet.

Romaine, Suzanne & Lange, Deborah. 1991. The Use of like as a Marker of Reported Speech and Thought: a Case of Grammaticalisation in Progress. American Speech 66.3, s. 227–279.

Tannen, Deborah. 1986. Introducing Constructed Dialogue in Greek and American Conversational Literary Narrative. I: Florian Coulmas (red.), Direct and Indirect Speech. Berlin/New York: Mouton de Gruyter.

Östman, Jan-Ola & Solin, Anna. 2016. Introduction: Discourse and Responsibility. I: Jan-Ola Östman & Anna Solin (red.) Discourse and Responsibility in Professional Settings. Sheffield: Equinox.

Formelmässiga uttryck och konstruktioner hos personer med demens

Hos personer med demens försämras de språkliga färdigheterna, både förmågan att producera och att förstå språk, successivt. Tidigare forskning (Wray 2002; 2008) har ändå visat att vissa typer av språk påverkas i anmärkningsvärt låg utsträckning vid kognitiva förändringar förorsakade av till exempel demens. Detta gäller särskilt så kallade formelmässiga uttryck. Med formelmässiga uttryck avses både sådana typer av språk som är konventionaliserade i talarens modersmål, t.ex. ordspråk och talesätt, hälsningsfraser, responsuttryck som ja och nej, och idiosynkratiska uttryck som återkommer i individens egen repertoar (Van Lancker Sidtis 2009). Formelmässiga uttryck finns således kvar som resurser även vid relativt långt framskriden demens, vilket innebär att de blir alltmer frekventa och prominenta hos talarna.

I vårt föredrag presenterar vi resultat från en pilotstudie av hur formelmässiga uttryck används i autentiskt talspråksmaterial inspelat på ett äldreboende i Finland.   Vi fokuserar på vilka typer av återkommande uttryck som förekommer i samtalen och hur de kan relateras till mer abstrakta mönster eller konstruktioner.

Förhållandet mellan konkreta formelmässiga uttryck och mer abstrakta konstruktioner är intressant både ur en teoretisk och en empirisk synvinkel. Språket hos personer vars språk karakteriseras av en mycket hög frekvens av formelmässiga uttryck utgör här ett komplext forskningsområde. Vilka regelbundenheter blir kvar när språket successivt försvinner på grund av demens? Vad kan en studie av dessa regelbundenhet berätta om hur språket generellt är uppbyggt?

Referenser

Lindholm, C. & Wray, A. (2011). Proverbs and formulaic sequences in the language of elderly people with dementia. Dementia 10(4), 603–623,

Van Lancker Sidtis, D. (2009). Formulaic and novel language in a ’dual process’ model of language competence: Evidence from surveys, speech samples, and schemata. I: R. Corrigan, E. A. Moravcsik, H. Ouali, & K. M. Wheatley (eds.) Formulaic language, Vol 2: Acquisition, loss,psychological reality, and functional explanations (s. 445–470).

Amsterdam and Philadelphia, PA: John Benjamins.

Wray, A. (2002). Formulaic language and the lexicon. Cambridge: Cambridge University Press.

Wray, A. (2008). Formulaic sequences and language disorders. I: M. Ball, M. Perkins, N. Müller, & S. Howard (Eds.), Handbook of clinical linguistics (s. 184–197). Oxford: Blackwell.

Utsikten från periferin; eller, ”Bara för att jag jobbar med lådor betyder inte att variabilitet blir i skymundan”

En av de grundläggande utgångspunkterna i konstruktionsgrammatiken (CxG) är att alla språkliga realiseringar ska kunna beskrivas – med samma modell, i detalj och så att inget språkligt material (t.ex. positiva, aktiva, deklarativa, transitiva satser) tas som utgångspunkt och tillskrivs mer betydelse än annat språk. En konstruktionsgrammatik ska vara uteslutande baserad på språkbruket, samtidigt som den ska vara systematisk och generalisera för att ge oss djupare förståelse inte bara om människans språkliga, utan även om hennes kognitiva, sociala och kulturella egenskaper och potential.

I mitt föredrag tar jag upp tre aspekter på CxG och illustrerar dem med exempel:

(a) det systematiska – och delvis tråkiga – arbetet med att hitta generaliseringar. I tillägg till att Bara för att-strukturer förekommer som en del av en sam- eller underordnad sats (Bara för att jag kan, betyder det inte att jag alltid gör det.), hittar vi även exempel där det expletiva det inte finns med: Bara för att jag kan betyder inte att jag alltid gör det. Att generalisera över detta innebär en genomgång av en mängd närliggande strukturer – för att eventuellt etablera en ny abstrakt generalisering på basis av de instanser som brukas. (b) Frågan om vad det egentligen innebär att ta allt material, även ”marginalia” och periferin i beaktande. En skylt med texten Förbjudet att slänga avfall i havet / Allt avfall skall uppbevaras ombord för ilandlämning. Överträdelse beivras. kan tyckas i någon mån tydlig, men ett konstruktionellt förhållningssätt argumenterar inte för att detta är en ellips av Det är i första delen av exemplet och eftersom ord även är konstruktioner, måste ord som ilandlämning, överträdelse och beivra specificeras för sina respektive användningsområden. (c) Uppgiften att beskriva variation och variabilitet om man vill hitta universella eller språköverskridande konstruktioner. En skylt med denna tvåspråkiga text i en buss i Helsingforstrakten ska ge samma information: Anna tarvittaess tilaa pyörätuolin käyttäjille (’Om det behövs, ge plats åt den som använder rullstol’), Var vänlig överlåt utrymmet till en rullstolsbunden passagerare. Textens funktion är någorlunda den samma, men strukturerna varierar. I vilken mån ska/kan en universell konstruktionsgrammatik ta den gemensamma funktionen i beaktande?

För att närma mig ett svar på den sista frågan, definierar jag en konstruktion som en konstellation av form, betydelse och funktion och introducerar de parametrar som den modell jag kallar konstruktionsdiskurs (CxD) använder och hur dessa utgör en betydelsepotential som kan aktiveras på olika sätt och ange hur det ”samarbete” ser ut som sker när en språkbrukare gör (implicita) val av olika värden för olika parametrar (dvs. attribut). Med hjälp av en detaljerad specificering av dessa parametrar kan generaliserbar språklig variation beskrivas.

Finlandssvenskt teckenspråk: Bojar, koherens och konstruktionsgrammatik

Studien diskuterar den icke-dominanta handens funktioner i diskurs på finlandssvenskt teckenspråk, specifikt de funktioner som s.k. bojar har. Specifikt beskriver jag de funktioner som hjälper till att skapa koherens i diskurs. Jag använder konstruktionsgrammatik som analysmetod för att beskriva parametrar (”attribut”) och deras värden för prototypiska listbojar. Parametrarna är de fonetiska delarna i ett tecken: handform, orientering, rörelse, plats och de icke-manuella elementen. I den här presentationen koncentrerar jag mig på handform, orientering och rörelse och visar hur en sådan analys ter sig i form av konstruktionsgrammatiska lådor (se t.ex. Fried & Östman 2004: 45). Dessa lådor med interna särdrag kommer vidare att specificeras för en konstruktions språkliga funktion med attribut och värden som definieras inom konstruktionsdiskurs (CxD; jfr Östman 2015).

Bojarna har olika funktioner i tecknade språk; många av dem liknar de funktioner  pragmatiska partiklar och diskursmarkörer har i talade språk. En översikt av olika bojtyper i tecknade språk ges t.ex. i Liddell (2003) och Nilsson (2007). Bojarna markerar olika aspekter i en diskurs: koherens, interaktion, engagemang, och är viktiga för att förmedla förståelse av hur olika delar i en diskurs hör ihop. De olika bojtypernas form varierar i olika teckenspråk även om språken är nära besläktade (Siltaloppi 2016).

Jag visar i min analys hur olika bojar och deras form, betydelse och funktion kan beskrivas på ett generellt plan. Alla bojtyper har inte en fast form, men det finns former och funktioner som kan generaliseras och min uppgift i denna studie är att explicera den inre variationen inom en bojtyp.

Användningen av konstruktionsgrammatiska verktyg i teckenspråksstudier har ingen lång tradition (men se Lepic 2015). Studien är således även ett viktigt tillägg till analyser med denna modell på nya typer av material.

 

Referenser

FRIED, MIRJAM & JAN-OLA ÖSTMAN, 2005. Construction Grammar: a thumbnail sketch. I: Fried, M. & Östman, J-O. (red.), Construction Grammar in a cross-language perspective. Amsterdam: John Benjamins. S. 11–86.

LEPIC, RYAN, 2015.  Motivation in Morphology: Lexical Patterns in ASL and English. Dissertation. UC San Diego Electronic Theses and Dissertations -series.

LIDDELL, SCOTT K., 2003. Grammar, gesture, and Meaning in American Sign Language. Cambridge: Cambridge University Press.

NILSSON, ANNA-LENA, 2007. The non-dominant hand in Swedish Sign Language Discourse. I: Simultaneity in Signed Languages. Form and function. Current Issues in Linguistic Theory Volume 281. Red. Myriam Vermeerbergen, Lorraine Leeson & Onno Crasborn, 163–185. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.

SILTALOPPI, SATU, 2016. Den andra handen. Den icke-dominanta handens funktioner i finlandssvenskt teckenspråk. Magisteravhandling. Helsingfors universitet: Nordiska språk.

ÖSTMAN, JAN-OLA, 2015. From Construction Grammar to Construction Discourse … and back. I: Konstruktionsgrammatik V: 15-44. Tübingen: Stauffenburg.

Inlärningsfokus i det svenska konstruktikonet

Det svenska Konstruktikonet (SweCcn) är en fritt tillgänglig elektronisk resurs med svenska konstruktionsbeskrivingar (Lyngfelt m. fl. 2014). Konstruktikonprojektet har från början haft delsyftet att beskriva konstruktioner som på olika sätt kan vara problematiska för andraspråksinlärare av svenska (Loenheim et al. 2016). I databasen finns därför en kategori som omfattar konstruktioner (cxn) som på olika grunder kan antas vara särskilt relevanta för inlärare. Cxn har bl.a. excerperats från inlärartexter och läromedel. Dessutom har cxn som uppmärksammats i andra sammanhang, exempelvis för sin produktivitet eller likhet med andra cxn (t.ex. vid en genomgång av ordboksartiklar, jfr Sköldberg et al. 2013), markerats som inlärningsrelevanta i databasen.

Detta tillvägagångssätt resulterar naturligtvis inte i en enhetlig kategori i databasen. Kategorin inlärningsfokus innefattar bl.a. mycket fundamentala konstruktioner för den relativa nybörjaren, liksom konstruktioner som används i mer avancerat språkbruk. Dessutom spänner kategorin över talspråkliga och skriftspråkliga register, frekventa och mindre frekventa cxn, liksom produktiva och mindre produktiva cxn. Utan en vidare analys och bearbetning är alltså kategorin svår att tillämpa för exempelvis pedagogiska ändamål.

I detta föredrag kommer vi därför presentera en systematisk genomgång av kategorin inlärningsfokus i SweCcn, där vi diskuterar de ingående cxn:s relevans utifrån en kognitiv, bruksbaserad syn på andraspråkstillägnande. Vi jämför också de former som andraspråksinlärarna producerat i excerpterna som ligger till grund för en del av konstruktionsbeskrivningarna i denna kategori med de målspråkliga former som presenteras i SweCcn. Vissa mönster i inlärarnas språkanvändning kan vid en sådan analys ge ledtrådar om vilka typer av cxn som är mest relevanta att inkludera i ett konstruktikon ur ett andraspråksperspektiv, t.ex. med avseende på graden av komplexitet, konventionalisering och schematicitet.

Genom att ställa andraspråksinlärarares produktion i relation till standardformerna som tas up i SweCcn, är det också möjligt att få vissa ledtrådar om inlärarnas interimspråkliga hypoteser (se t.ex. Selinker 1972, 1992) om cxn i andraspråket (svenska). Därigenom kan arbetet med SweCcn också fungera för att utveckla teoretisk förståelse för andraspåksinlärningsprocessen som en pågående expansion av ett flerspråkigt konstruktikon (jfr Höder under utg.).

Analysen av innehållet i kategorin inlärningsfokus kommer även till direkt tillämpning i SweCcn, då den kan ligga till grund för en mer genomskinlig kategoribeskrivning som gör resursen mer tillgänglig och användbar för brukarna.

Referenser

 Loenheim, Lisa, Benjamin Lyngfelt, Joel Olofsson, Julia Prentice & Sofia Tingsell (2016). Constructicography meets (second) language education: On constructions in teaching aids and the usefulness of a Swedish constructicon. I: S. de Knop & G. Gilquin (red.), Applied Construction Grammar. Berlin: De Gruyter Mouton. S. 327–355.

Lyngfelt, Benjamin, Lars Borin, Linnéa Bäckström, Markus Forsberg, Leif-Jöran Olsson, Julia Prentice, Rudolf Rydstedt, Emma Sköldberg, So a Tingsell & Jonatan Uppström (2014). Ett svenskt konstruktikon.

Grammatik möter lexikon. I: Svenskans beskrivning 33. Helsingfors. S. 268–279.

Höder, Steffen (under utg.). Grammar is community-specific: Background and basic concepts of Diasystematic Construction Grammar. In: Hans Boas & Steffen Höder (red.), Constructions in contact [arbetstitel] (Constructional approaches to language).

Selinker, Larry (1972). Interlanguage. International Review of Applied Linguistics 10. 209-31. Selinker, Larry (1992). Rediscovering Interlanguage. London: Longman.

Sködberg, Emma, Linnéa Bäckström, Lars Borin, Markus Forsberg, Benjamin Lyngfelt, Leif-Göran Olsson, Julia Prentice, Rudolf Rydstedt, Sofia Tingsell & Jonatan Uppström (2013). I: Kosem, I., Kallas, J., Gantar, P., Krek, S., Langemets, M., Tuulik, M. (eds.) 2013. Electronic lexicography in the 21st century: thinking outside the paper. Proceedings of the eLex 2013 conference, 17-19 October 2013, Tallinn, Estonia.

Ljubljana/Tallinn: Trojina, Institute for Applied Slovene Studies/Eesti Keele Instituut. 310-327.

Spår av produktivitet Kommunikationsverb och den bitransitiva konstruktionen i yngre nysvenska

Trots att bitransitiva konstruktioner (dvs. argumentstrukturkonstruktioner av typen [subjekt verb objekt objekt]) varit föremål för mycket konstruktionsgrammatisk forskning, har svenskans bitransitiva konstruktion länge förblivit outforskad. En stor del av forskning om bitransitiv konstruktion i andra språk har haft ett diakront inslag, och fokuserat på hur konstruktionens semantiska räckvidd har förändrats över tid (se t.ex. Barðdal m.fl. 2011, Colleman 2011, Colleman & De Clerck 2011). För svenskans del föreligger inga studier av det slaget, även om SAG (3:315–318) ger en uppräkning av bitransitiva verb fördelade på betydelsegrupper. Dessa kan liknas vid de verbklasspecifika konstruktioner (jfr Barðdal m.fl. 2011), eller subscheman (jfr Traugott & Trousdale 2014), som ofta antas inom konstruktionsgrammatisk forskning.

En av SAG:s betydelsegrupper är kommunikation, vilken innefattar verb som meddela, säga och visa. I en studie av dativalternering i modern svenska visar emellertid Valdeson (2017) att verbet säga i betydligt högre utsträckning uppträder i prepositionskonstruktion med prepositionen till än i bitransitiv konstruktion. Det finns således anledning att fråga sig hur produktivt kommunikations-subschemat är inom ramen för den bitransitiva konstruktionen.

I mitt föredrag redogör jag för hur kommunikationsverb används i den bitransitiva konstruktionen i modern svenska, samt hur användningen har förändrats i yngre nysvenska, baserat på en studie med material hämtat från svensk romanprosa från 1800- och 1900-tal. Med utgångspunkt i tanken att diakron variation i sig kan utgöra en förklaring till synkrona grammatiska fenomen (jfr Bybee 2010:10), hoppas jag att den historiska utvecklingen i sig ska kunna säga något om förhållandena i modern svenska.

Resultaten indikerar att ett flertal förändringar ägt rum i bruket av kommunikationsverb. Under den undersökta tidsperioden har andelen kommunikationsverb minskat avsevärt inom ramen för den bitransitiva konstruktionen, både vad gäller antalet types och antalet tokens. 1800-talsmaterialet uppvisar också en betydligt större variation i vilka direkta objekt som är möjliga, exemplifierat i (1). Som (1c) illustrerar, är många av 1800-talets kommunikationsverb också sådana som även kan konstrueras med för-fras (jfr beskriva ngt för ngn). I modern svenska är det i princip endast verbet visa som uppvisar detta mönster.

1.a) Emedlertid måste ni nu säga oss några nyheter från provinsen.

1.b) Amalia skall icke fråga mig orsaken

1.c) Min mor, du måste beskrifva mig honom ändå…

De förekomster av kommunikationsverb i bitransitiv konstruktion som påträffas i modern svenska ger snarare intrycket av egna lexikaliserade uttryck, bestående av fasta kombinationer av verb + direkt objekt, där det direkta objektet i de flesta fall utgörs av antingen ett pronomen eller ordet sak (2).

2.a) Jag ska säga dig en sak.

2.b) Om jag då får fråga er något igen…

Detta kan tolkas som att kommunikations-subschemat inte längre är produktivt i modern svenska, och att de kombinationer av kommunikationsverb + direkt objekt som lever kvar
kommit att konserveras som egna, lexikaliserade konstruktioner tack vare deras höga tokenfrekvens (jfr Bybee 2007:271–272). Hög tokenfrekvens är förmodligen även orsaken till att visa kunnat kvarleva i den bitransitiva konstruktionen. Den minskade produktiviteten bland kommunikationsverb tyder i sig på att den bitransitiva konstruktionen som helhet fått en minskad produktivitetsdomän.

Referenser

Barðdal, Jóhanna, Kristian Emil Kristoffersen & Andreas Sveen. 2011. West Scandinavian ditransitives as a family of constructions. With a special attention to the Norwegian ’V- REFL-NP’ construction. Linguistics 49(1). 53–104.

Bybee, Joan. 2007. Frequency of Use and the Organization of Language. New York: Oxford University Press.

Bybee, Joan. 2010. Language, Usage and Cognition. Cambridge: Cambridge University Press.

Colleman, Timothy. 2011. Ditransitive Verbs and the Ditransitive Construction. A Diachronic Perspective. Zeitschrift für Anglistik und Amerikanistik 59(4). 387–410.

Colleman, Timothy & Bernard De Clerck. 2011. Constructional semantics on the move. On semantic specialization in the English double object construction. Cognitive Linguistics 22(1). 183–209.

SAG = Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens grammatik. Stockholm: Norstedts Ordbok.

Traugott, Elizabeth Closs & Graeme Trousdale. 2014. Contentful constructionalization.

Journal of Historical Linguistics 4(2). 256–283.

Valdeson, Fredrik. 2017. Dativalternering i modern svenska. I: Sköldberg, Emma, Maia Andréasson, Henrietta Adamsson Eryd, Filippa Lindahl, Sven Lindström, Julia Prentice & Malin Sandberg (red.), Svenskans beskrivning 35. Förhandlingar vid trettiofemte sammankomsten. Göteborg 11–13 maj 2016. (Göteborgsstudier i nordisk språkvetenskap 29.) Göteborg: Göteborgs universitet.